Mitt djupaste tack till frihetens expansion

Gåvorna kommer de mest konstiga vägar till oss

Vi kan bara förstå andra system inklusive en annan människas system om vi helat vårt eget system inom samma område som den människa och det system vi möter. Då har vi förmågan att bevittna andra utan att de kan dra in oss eller vi dra in dem i vårt. Detta är en livslång resa och de människor och situationer vi möter i livet är bara en spegel av oss själva, tills vi transformeras och lär oss.

Jag har återigen landat i mitt syfte som jag aldrig förstod från början. Människor som vill öppna för sitt syfte har kommit hit till för att få stöd av ”mig, mitt hus och och min hund”. Det kan vara en person, kanske två eller tre, ja vem vet bara livet vet. Här öppnas rötter, historien och gåvor. Rötterna behöver gå djupt för att nå jorden och ibland när människor inte kan nå sina rötter arbetar vi i källaren, under jorden. När vi behöver mer ljus arbetar vi på vinden. Våra rötter och vår historia liksom vårt ljus och syfte är en gåva till oss och till livet. Men om vi sitter fast och inte vill höra sanningen eller inte vill förändras, blir de inte gåvor. 

Huset som visat vägen

För många år sedan blev det klart för mig att huset på Fyradalersgatan 44 Änggården Göteborg inte var mitt, utan det är en gåva till mig från livet. Jag har nu vårdat detta hus i 35 år och där har alltid varit rörelse och aktivitet. Jag har lagt ned lika mycket pengar på detta hus som på mig själv för att komma dit jag är idag. Jag kan se hur min kropp precis som huset är en gåva till mig. Denna kropp som jag nu kommer att vårda tills jag dör. Men trots en stor medvetenhet var jag beredd att överlämna detta hus till någon annans syfte, precis som jag gjort med min egen kropp så många gånger i livet. Nu vet jag att det var min plan, om än omedveten, för att frigöra det som i mig väntade på att bli levt från den dag då huset blev min gåva och från händelser tidigt i livet.

Under en tid nu har tystnaden tagit plats i huset och i min kropp, en tystnad som håller en djup kärlek till livet. Det väcker en stor förundran men samtidigt har jag lärt från erfarenhet att tystnaden/tomrummet i ett system alltid är den plats där nytt skapas. Huset jag vårdar är ett system som har burit många generationer, vars röster från tid till annan fortfarande viskar där. I detta system finns och skapas också det vi inte har en förmåga att förstå, precis som det gör överallt i livet. Jag har alltid drömt om hus i nattens drömmar; om svårigheten att ta emot i rädslan att förlora allt, om hur jag varit i källaren och på vinden för att frigöra space, om hur jag gång på gång gett bort det allra vackraste jag äger. Och mina drömmar var så tydliga. På samma sätt har livet tagit mig till de renoveringar i det fysiska huset där jag också varit med mig själv. När jag själv varit och grävt i min källare så har jag samtidigt renoverat i källaren och när jag öppnat upp för mera ljus har jag renoverat på vinden. Så förunderligt allt har varit. Det sista jag renoverade vad de fönsterkupor som tar in dagsljuset på vinden. När jag står där uppe kan jag se. Och nu väntar ett växthus i trädgården där jag kan så mina frön.

Jag gjorde ett systemiskt arbete för 7 år sedan med huset; budskapet var tydligt; använd mig. Det trickiga i detta budskap var att så är också min historia. Jag lärde mig att låta andra använda min kropp. För många år sedan ändrades detta och min kropp är min och att det är det viktigaste jag vårdar i detta liv. Livet ville nu återigen visa mig ytterligare en dimension i allt detta. Det tog mig djupare in i min strategi av att låta mig bli använd och jag tappade bort mig så totalt. Livet är bra förunderligt för när insikterna sen klarnar så finns det ingen annan väg än vår egen. Jag kan inte nog säga hur tacksam jag är för detta lärande som tog mig till botten av den jag lärt mig att vara, för att jag återigen skulle att frigöra mig till mer frihet, kärlek och frid.

Jag älskar detta hus som på olika sätt visat mig vägen tillbaka till livet, och det har nu gjort det igen. Tre parallella processer verkade då samtidig; husets resa, min resa och min hunds resa. Jag var beredd att ge bort alla dessa tre för att följa någon annans syfte. Nu när ”polletten trillat ner” ser jag så många signaler jag fick men lyckades inte stoppa mig att gå in i denna struktur. Senare försökte jag på mitt sätt att protestera, men allt hamnade tillbaka till mig som att jag var problemet. Nu när jag fallit platt ner på jorden igen så ser jag allt så klart. Hur kunde jag missa allt, men jag var så rädd och gjorde också om allt till mitt problem och började övertala mig själv att allt skulle bli bra. Jag blev blindare och blindare. Idag är jag djupt tacksam att själen tog mig till den plats jag nu är och jag ser mitt liv som en ”film” med tydligare bilder av mitt syfte.

Lärt mig lyssna på min hund

Min hund hade länge också försökt att visa mig allt detta, men jag lyssnade ej. Men min blindhet var total och alla mina mantran jag förmedlade blev viktigare. Min hund kom till mig som en gåva för 10 år sedan. Det var inte alls meningen att jag skulle köpa henne, men hon talade till mig. Under dessa tio år har hon hjälp mig i mitt arbete och ibland har jag undrat om vem som är assistent till vem. Jag har lärt mig bit för bit vad hennes görande vill visa mig om andra människor och jag kan också läsa av vad hon vill säga mig. Idag är både hon och jag äldre och klokare. Hon har under många år bidragit till förlösande ögonblick. Jag kallar henne energihund och jag döpte henne efter Ronja rövardotter. Precis som Ronja rövardotter kan hon prata med småfolket, både i naturen och i huset. Hon har i alla år försökt att visa att människor precis som småfolket både är onda och goda. Det finns ingen människa som bara är god eller ond men vi människor har så många illusioner om att skapa en värld som bara är god. Godheten har sin plats om vi också accepterar den grymhet som de flesta har förträngt. De flesta visade öppet sin grymhet när de var barn men fick då lära sig att dölja den i beteenden som skulle accepteras. En del fick inte möjligheten att vara goda utan de tvingades att både dölja sin godhet och grymhet genom att bära andras grymhet. Men grymheten och godheten försvann inte, den kommer bara ut i andra former. Vi människor har så många sätt att döda varandra på; de manipulerar varandra, exkluderar varandra, skapar illusioner om hur livet ska vara, tar energi från andra på tusen olika sätt. Vi drar in andra i vår överlevnad och när vi ”fått dem dit” så dömer vi dem så att vi inte behöver ta vårt eget ansvar. Så fort vi gör oss större än någons beteende och samtidigt dömer dem, är vi en härskare över andra. Så fort vi gör oss till offer eller om vi bara ler och försöker vara den snällaste så blir härskare över andra. Så fort vi säger att vi bara är goda och det ät andra som gör oss illa så blir vi härskare. Alla strategier gör oss till härskare. Tänk om vi kunde visa våra maktbegär öppet istället för att låta dessa komma ut i dolda agendor. Maktbegär har alla människor i någon form och i det använder vi andra. De som säger sig inte ha detta är många gånger de som verkligen har det. Maktbegär skapar hierarkier, strukturer, ledare, teorier, förändring, liv mm. Maktbegär kommer i fördold form när vi inte vill äga det. Om vi inte har maktbegär kan vi inte heller ta makt över vårt eget liv. Det är livskraften! Tänk om vi människor kunde sluta komplicera så mycket när ni möts och istället vara ärliga också med det som anses så förbjudit.

Låt oss lära oss av djuren. Där har grymheten en ren form, och då blir den en gåva. Med grymheten kan vi människor sätta gränser, ta ansvar och att växa, räddar liv om det sker utan maktbegär. Den grymheten kan ta oss ut ur livets fängelser och är en gåva till livet. Den grymheten behövs för att vi ska våga säga sanningen och i den är vi beredda att riskera allt, inte för makt över andra utan för egenmakt. Den grymheten utan maktbegär ger liv och kanske kan vi säga att den är god. Den grymheten kan växa när vi har transformerat grymhet som tar makt av andra, som tar liv.

Huset och hunden talade till mig om allt detta, liksom min själ men istället för att lyssna så valde jag en annan lokal att arbeta utan hund. Nu efteråt kan jag se att den struktur som skapades inte var min väg, men just då vågade jag inte välja mig. Jag hade skapat en illusion som var farlig för mig.

Huset är en gåva till livet 

I januari 2019 gjorde jag ett nytt systemiskt arbete med huset och det var tydlig; ”använd mig för ditt syfte inte andras syfte. Ge inte bort mig till andra. Jag är här för dig.” Jag är också väl medveten om att jag aldrig hade kunnat förstå detta budskap, om jag inte gång på gång i livet kommit till denna plats av tystnad i min kropp. Den som inte har varit i tystnaden/tomrummet vet inget om det. Vi kan inte läsa oss till detta och inget annat heller, det måste upplevas. Om vi bara handlar kommer vi aldrig att hämta hem det som väntar. Men samhället och olika rörelser vill ha ett handlande av människor, som inte hinner att lyssna på sina inre röster eller sin intuition. Det är så vi skapar lojala medmänniskor. Men vi är inte här för att vara lojala, vi är här för att hitta vårt syfte och det lilla vi ska bidra med till livet och dess växt. Så många gånger jag har börjat om och nu gör jag det igen efter att nått botten av den jag tidigt i livet skapade i min strävan att bli någon. Men det ”häftiga” är att när jag varje gång börjar om och tar mig ur detta mönster så blir jag mer fri, allt genom att frihetens och kärlekens inre rum expandrar i ett överlämnande till inre frid. Livet har verkligen varit där för mig och jag har tagit emot det varje gång, även om jag varit livrädd. Jag hade kunnat blivit bitter, dömt och lidit, men det är inte min väg och har aldrig varit det. Jag har alltid undrat vad livet ska visa mig i sin nästa fas.

Jag var så blind; och det är mitt ansvar i allt. Framförallt har jag nu tagit ansvar för att vad jag gjorde med andra genom att förmedla alla dessa mantran och idéer av att detta var vägen. En skrämmande erfarenhet! Ja, det grandiosa beteendet var ett av mina mönster jag skapade som barn för att skydda mitt sår. Jag tog mig återigen dit som jag gjort som barn. Jag kan klara detta, jag klarar allt, jag är större än mitt sår, men så föll jag tack och lov platt ned på jorden igen. Jag fullkomligt ramlade ned från himlen.

Kroppen är mitt redskap

Ett av mina uppdrag i livet har varit att lära mig att vårda min kropp och öppna mer för kärleken, det som finns bortom det vi skapar i ett allt mer dualistiskt samhälle. Min historia är verkligen en gåva med all värme, kärlek och kraft som nu öppnar sig. Men en sak var avgörande för att komma dit; friheten. När vi är inom livets dualism är vi fast i våra överlevnadsstrategier. Många av oss anser att överlevnadsstrategier skapar grymhet, men sorry jag måste säga att min själ också är grym. I livets kallelse från själen så finns en grymhet när den gör vad den kan för att få mig att lyssna. Själen har inte barmhärtighet. Människor som verkligen vågar stå i kontakt själ till själ är inte alltid barmhärtiga, men å andra sidan har de en kärlek som är bortom ord och förståelse till allt. Vi har alla bidragit till att skapa ett samhälle där vi ”bara” lappar ihop allt i stället för att gå till rötterna och därifrån öppna för djup transformation. Transformation sker bortom vår kontroll och kan, om vi överlämnar oss, skapa ett sammanbrott som kan leda till ett genombrott. Gränsen mellan dessa är hårfin. Allt handlar om att vi vågar släppa taget. I den djupaste transformationen dör vi för att åter födas. Men vi kan bara komma dit om vi vågar släppa kontrollen. Jag tillhör inte dem som tror att vår historia är ett problem, den är vår möjlighet. Det är från min historia och mina trauman jag har mina gåvor. Våra överlevnadsstrategier som vi skapat skyddar gåvorna och traumana.

Att vara i andras strukturer gör ingen fri. Livet handlar om att skapa en egen struktur eller snarare ta emot den struktur som skapats av livet. När vi går ut med denna struktur möter vi andra människor i samarbete och kan samlas i en gemensam större arbete. I det arbetet har varje partner sina egna metoder och teorier. Ju olikare vi är desta lättare att samarbeta. Ja förstås; om det finns respekt och tacskamhet. Partnerskap innebär att alla är lika mycket värda och att alla är ledare på något sätt. Partnerskap skapas aldrig för att bilda en organisation. Den är imaginär, flödande och mera amöbalik. Allt förändras ständigt och det förutsätter att dess medlemmar ständigt förändras. Det är en arena där alla har sina unika metoder. Tiden för koncept är förbi även om organisationer, samhällen och människor fortfarande vill ha koncept. I denna nya tid behöver vi stöd av andra för att skapa vår egen struktur och våra egna metoder, allt för att inte bli kopior av andra. Våra metoder skapas ur vår historia och de val vi har gjort i livet. Vi äger dem inte och vi är inte här för att bli berömda, framgångsrika eller att tjäna en massa pengar på dem. Dessa tre strategier tar oss från livet och handlar om våra ambitioner av att försöka få det vi inte fick som barn. Att förvalta vår struktur och våra metoder kommer från en helt annan plats i oss och om det ger någotså är det från en annan plats. Från vår första kontakt med jordelivet i livmoder har denna struktur öppnats och fortsätter så tills vi dör.

Att öppna för våra syften

Vi sitter fast i drama

Kollektiva och familjers drama gör oss sjuka och vi blir inte friskare av att behandla symptom och sjukdomar. Det kommer bara nya. Hälsa skapas ur livet och vår vilja att förändra vår karta, vår världsbild, som vi skapat som barn. Det handlar inte om att lämna det kollektiv och den familj vi är födda in i, utan att lära våra läxor och transformeras. Då kan vi släppa alla illusioner som vi skapat som barn för att hindra oss att se verkligheten som den är. Det är först när vi kan se verkligheten som vi kan förändras. Ibland är sanningen inte snäll, utan visar oss våra mörkaste sidor. För min del så skapade jag en illusion som tog mig till en plats där jag gjorde mig blind. Jag är så tacksam för att livet öppnade mitt seende. Jag har nu lärt mig vad jag gör för att stanna i denna blindhet i min längtan efter den moder som gav mig livet. Jag har burit andras destruktiva grymhet så de inte behöver bära den själv. Jag har skyddat manipulation och makt. Denna sista tid har gjort mig än mer medveten om detta beteende som också har gjort det omöjligt att skydda mig själv. Nu ber jag moder jord ta hand om denna grymhet också för alla dem som inte är medvetna.

En pillistad av godhet

Min tidiga omedveten om andras elakhet hade lärt mig att sätta andra på en pillistad av godhet. Jag hade hoppats på att möta kvinnor som kan hålla mig i sin godhet, och när jag fått det så har jag plockat bort deras grymhet. När de senare visat den så har jag lagt den på mig. Så ”dum” jag varit och lagt illusionen av godhet på mina ledare i livet. Men förr eller senare skulle allt detta komma att krackelera. Å andra sidan har jag i min resa och transformation utvecklat en god grymhet som är här för att ge liv, inte ta från andra. Denna gåva kunde jag inte erövra förrän livet lärt mig att jag inte är en ond människa, som barnet i mig trodde. Då först kunde jag separera och se maktinriktad grymhet och livsbejakande grymhet.

Livet har lärt mig att vi både har grymhet och godhet och att dessa måste vara i balans. Jag har också lärt mig om livets goda grymhet och om livets grymma godhet. När vi är barn och möter grymhet i vår familj så måste vi skydda oss, inte så sällan gör vi då de grymma goda och oss själva onda. Det är så en syndabock skapas. Att möta livets grymhet, både den som tar liv och den som ger liv, förutsätter alltid att jag har mött mitt lilla barn igen som också är god. Det kan vara en lång resa att komma till den platsen av godhet, men livet är alltid där om vi vill serva oss med detta lärande. Det kan öppna för mer lager av både godhet och grymhet med ökad medvetenhet. Om vi ser att vi är här för att expandera vår medvetenhet så vet vi också att vi behöver se vår identitet, dvs hur vi identifierar oss själva och från det skapar vårt sätt att se världen. Det är först då vi kan avidentifiera oss för att öppna för mer av den vi är i vårt ursprung bortom våra överlevnadsstrategier. ”Många gånger sker det med ett helt batteri av knivar i ryggen för att vi ska lyssna. Ibland är inte själen nådig”. Det kan skapa en ny identitet som senare kommer att avidentifieras och så fortsätter livet med lager på lager. I denna avidentifieringsprocess öppnar vi för att lösa upp kroppsliga kopplingar (neuroner) och finna nya kopplingar, öppna för att ändra den karta som gett vårt intellekt mening och att våga överlämna oss till livet och den plan som en gång var oss givet. Allt detta innebär att vi får möjlighet att skriva om vårt livskontrakt många gånger i detta liv. Detta kan bara ske bortom kontroll och den stora expansionen sker efter kroppens kollaps. Det innebär att all förändring sker om vi vågar att se att allt har en mening, inte en mening utan val, utan en mening med val och en ny öppning till ett smärtsamt lärande. Vår själ arbetar hårt för oss och vägleder oss.

Livet fick mig att öppna för att se ännu mer av dess grymhet, om än smärtsamt, och att se vad jag gjort med mig själva och andra. Allt skedde efter min kropps kollaps när jag vågade överlämna mig till ett sammanbrott som tack och lov blev ett genombrott. Jag var tvungen att riskera att det kunde gå båda vägar. Jag förlöste mitt nya liv i slutet på året och nu öppnas ett helt nytt sätt att se livet igen med en ny gåva att förvalta.  

Det onda barnet gör sig grandios

När vi växer upp i tron att vara ond blir vi ofta senare i livet ett redskap för andra. Livet letar upp dessa barn för att göra dem till syndabockar. Men det krävs en syndabock för att bli en syndabock. Syndabocken är där med omedvetna mönster att locka till sig det som andra inte vill bära. Ofta har denna människa en gång gjort detta för att skydda andra i sitt familjesystem. Det är en människa som bär mycket skam för den hon är. Därför kan inte heller kraften få ta plats, den kraft som göms från livets grymhet. Det är syndabocksenergin som håller borta grymheten och den som är syndabock vinner alltid något på det, ofta att ära sig själv att klara så mycket smärta genom att bära andras skuld och skam. Men när det inre barnet sedan sitter där med alla smärta behöver hon på många olika sätt göra sig av med den. Det är då vi gör oss till hjälpare, offer och förövare. Oftast sker det också mot oss själva. För mig blev det tidigt i livet i form av svält och att på olika sätt skada mig själv när jag körde över min kropp. Senare blev jag en fighter genom att hjälpa andra som far illa i samhället. Jag skapade sedan en strategi som innebar; jag ska visa dem. Och i sin mörkaste form hade barnet bildat strategin; om allt blir för jävligt så kan jag alltid ta mitt liv.

Som vuxen kunde livet till slut visa mig allt detta och jag tog mig ur syndabockskomplexet. Den svåraste dynamiken var min hjälpare. Hon som vill rädda andra och i det öppnade hon samtidigt för relationen offer och förövare. Den dynamik tar oss aldrig hem till oss själva igen. Andra kan fortfarande putta mig dit men nu tar jag mindre, så deras skuld och skam stannar hos dem. Jag ser och ler. Jag vågar också äga mer av min grymhet, nu när den transformerats och använda den i sin rena form i att sätt gränser och att äga min egen kraft. Nu är jag inte längre rädd för mig kraft och att min grymhet ska komma i samma form som den kom mot mig som barn. Efter ett liv i processande av mig själv för att hitta mig själv kan jag nu se klart eller snarare se klarare för detta är en livslång process. Det är inte mörkret jag är rädd för, utan ljuset och i ljuset finns också en grymhet. Ljuset och grymheten samarbetar om livets växt. Allt detta ser vi så tydligt i naturen. ” Det gör ont när knoppar brister och det gör de i ljusets strålar! Om det går för snabbt kommer en köldknäpp, en del fryser då ihjäl och andra överlever för att senare brista ut i blomning”. Andra har sett mitt ljus men jag har inte trott dem. Andra har valt mig för ljuset för att de omedvetet vetat att jag skulle föra dem till mörkret för att lära om smärta, så att de ska kunna ta emot ljusets. Det svåraste vi har som människor!

Behov av transparens

När vi som terapeuter, healers och själsarbetare ser andra så får vi aldrig glömma att förutsättningen är att fortsätta att se oss själva. Vi behöver både som enskilda människor och i Communitys vara transparanta. Det öppnar för andras val. I mitt arbete som professionell i välfärden strävade vi alltid efter transparens, även om det idag till del gott förlorat. På min tid var klienters egenmakt livsavgörande. Utanför etablissemanget finns inte denna transparens på samma sätt. Vi får t.ex. sällan höra och läsa om terapeuters överlevnadsstrategier och maktbegär. Makt är något som sällan diskuteras. Jag trodde de senaste åren att jag mött personer som mött sitt mörker, men ack så jag bedrog mig. Jag trodde också att jag mött det mesta av mitt mörker, men ack så jag bedrog mig. Mitt grandiosa mönster tog mig från livet in i ny blindhet. En så viktig lärdom i att det både finns ond och god energi. Alla energi är inte god för oss. Det har vi vetat i alla tider, vet t.ex. att det både finns både vit och svart magi (voodoo). Den som har makt har ett stort ansvar. Både terapeuter i alla former, healers och själsarbetare har sådan makt som också kan missbrukas. Därför än viktigare att vi är transparanta vad som sker inom oss och vad som sker i de grupper vi tillhör så andra inte lyfter oss på en pillistad av illusioner som hindrar dem att leva.

Det är ett stort ansvar att arbeta med andra människor och i mina svåraste stunder har jag tvivlat om det överhuvudtaget är möjligt. Vi kan aldrig undvika att helt projicera på andra och vi kan aldrig helt undvika att ta andras projektioner. Under de senaste åren fick jag återigen lära mig att det inte finns ”den metoden, det systemet eller den teorin”. En smärtsam upplevelse! Jag gav bort mitt system, mitt syfte. Under många år sa jag att jag hittat den högsta formen av system i den metod jag lärt mig, men livet tog mig till den viktigaste formen av sanning jag haft hittills; mitt system är den högsta formen av system för mig!  Det är inte stort, det är inte litet utan det bara är.

 

Vår själsresa

Återigen ramlade jag ned från himlen från ett grandiost beteende då jag trodde att jag kunde samla en massa människor till en metod som jag lyfte som så fantastisk. Den metoden och strukturen kommer att samla människor, men inte mig. Jag önskar dem allt gott i deras expansion. När vi är kraftfulla är det så lätt att dra in förlorade själar i vårt system. Men varje människa har ett system som är den högsta formen av system för dem. Det betyder inte att vi är separat, utan att vi är sammanlänkande i livets hologram för att bidra med vårt system skapat från vår historia. Om vi alla ger oss in i samma system blir allt en ”kökkenmödding” utan gränser mellan olika delar. Vi har alla ett sår som bottnar i rädslan att bli övergivna, inte ha ett värde eller att inte behövas men vi har olika strategier att skydda detta sår. Dessa strategier har också ett andligt perspektiv, då de handlar om vår själsresa. Från transformationen av dessa strategier skapas gåvan till livet.

Jag minns när jag blev lärd hur jag skulle ”ha gruppen i min hand”. En sådan skam det väcker i mig, en sund skam (läs om skam i en tidigare blogg). Jag trodde jag var bättre än så, jag som alltid sett både människor och grupper som heliga. Jag var nästan på väg att överge min gåva av att med vördnad låta gruppens själ ta över skeendet och visa dess medlemmar sin nästa växt. Jag är här för att visa vördnad för människors växt och den väg de finner till detta. Var och en måste finna sig själv i sig själv. Allt blev så tydligt den dag jag fick höra ”finn mig fler elever” men fortfarande vägrade jag i min blindhet att se och så började jag att söka människor som skulle kunna föra denna metod vidare. En sådan skam! Jag är verkligen inte här för att ge någon annan något, å andra sidan har jag gjort det i hela mitt liv. Jag är här för att bidra med min lilla bit till livets hologram, och den lilla biten tillhör livet ingen annan. Denna gång förlorade jag mig i att betala till en annan struktur som jag nu inte längre kan eller vill använda. De sista är jag tacksam för eftersom det aldrig ställer mig i tvivel. Jag har nästan gett bort hela min själ för att bli älskad och respekterad. Så mycket tid jag investerat till andras syften. Minns när någon i gruppen sa; jag vill ju bara vara du, när jag lämnade. Nu tänker jag; är det det jag attraherade. Jag var så illa ute!

Den gåvan som jag haft förmånen att under 15 år utveckla, först i arbetsgrupper, sedan i processgrupper och slutligen i grupper för personligt inre växt höll på att lämna mig. Denna inte har med gruppdynamiska processer eller ledarskap att göra utan med livets gåva till en grupp och till dem som finns i gruppen. Jag hade i förundran låtit mig tas till gruppens inre växt och potential i organisationer och sedan i samarbetsgrupper och slutligen livets grupper. Huset höll dessa livets grupper, i källaren och på vinden, omväxlande. Nu när jag ser hur allt utvecklades ser jag hur jag gjorde med mig själv för att fortsätta att tillhöra det jag inte längre trodde på. Allt för att tillhöra en gemenskap som inte längre var bra för mig. Jag ser också att det jag hade med mig i mitt lärande från andra lärare placerade jag i denna struktur. Så skamligt! Men nu efteråt ser jag att jag omedvetet åkte i ett gammalt mönster av syndabocken som jag inte kunde ta mig ur! Mitt ansvar idag och jag har inget att dölja utan står där med sanningen, även om den smärtar.

Gemensamma synsätt hindrar sanningen

Så många på denna jord, så också jag, tror att vi kan lära ut andras koncept. Men som jag ser det så är det inte möjligt, lärandet kommer alltid inifrån av egen erfarenhet och av det kan vi förändra vår världsbild. Vi lever sedan den tills det är dags att skapa en ny identitet, en ny världsbild. Jag brukar säga att vi lever olika liv i detta liv. Jag är nu inne på mitt sjunde liv som jag kallar frihetens inre rum i vårt högsta system. Jag sammanfattade mina liv (läs mer i bloggen; Varför gömmer vi oss)

  • Drömmen om den lyckliga barndomen
  • Hon med alla trauman
  • Att förlora allt
  • Kontakt utan bindning
  • Den stora kollapsen
  • Stormens öga
  • Frihetens inre rum

Under det senaste året har jag skrivit om mitt livskontrakt två gånger. Mellan det femte och sjätte rasade allt igen, precis som det gjorde mellan det första och andra. Jag kollapsade och det var helt avgörande för mina nästa steg. Ur denna process kunde jag forma än tydligare det jag kallar Traumahology, Circle of trust och Co-Creation organisms. Dessa tre som jag redan för 15 år sedan började öppna för och som jag för en stund förlorade i de senaste årets process har nu åter landat i mig. Dessa är inte för andra att kopiera utan de har sina metoder att utveckla. Jag är nu åter tillbaka i min uppgift att guida andra till att hitta sitt syfte och sina metoder. Dessa kommer alltid ur vår historia och den resa vi gjort hittills i livet. Jag är medlem i många olika Communitys och dessa har bidragit till att skapa dessa metoder, så också de som krävde ett gemensamt synsätt. Men jag tror inte vi kan skapa gemensamma synsätt utan att det samtidigt hindrar sanningen. En av de viktigaste Communitys som jag verkat inom är Psykosyntes och den var totalt öppen. Var och en gjorde en syntes som öppnar vart de ska gå. Så gjorde också jag tills jag förlorade mig i en modell. Något hände med friheten, något hände med mina gåvor och jag vägrade att vilja se. Trots alla ord om icke makt så handlade strukturen om makt. Precis som i alla strukturer skapade det då överlevnadsstrategier i form av jämförelser och konkurrens. Det skapades en hierarki och ledaren gjordes magisk. Detta är alltid en risk med en gemensam struktur. När den dessutom blir ”vägen” är vi så förlorade. Jag satt fast i mitt gamla beteende ”det kommer att bli bättre, det är mig det är fel på”, ”ledaren kan se mer än jag om mig själv” och ledaren måste skyddas. Men något skedde tack och lov, som skapade kaos. Dett öppnade ett nytt livskontrakt som handlar om livets magi samt kärleken och frihetens inre kraft. Jag kallar nu det som håller på att växa ur frihetens inre rum; Libability. Jag är så förundrad i hur många illusioner vi skapar om livet och samtidigt vet vi att vi själva är den enda som kan ta oss bortom dessa illusioner är vi själva.

Kärleken till allt

Med kärlek kan jag nu se på denna rörelse, på alla dess medlemmar och på mig själv. Vilket lärande jag fick möjlighet till också för att lösgöra det som fanns i min historia och mina överlevnadsstrategier. Det som syns på utsidan är sällan det som sker därinne. Vad som skedde därinne i denna grupp var inte transparant därute. Vi levde inte som vi lärde. Vi måste våga visa vad som pågår därinne för dem därute. Jag tror att det är vägen för att få människor att växa, men stället så försöker vi att hålla god min utåt för att dölja vad som sker inom en grupp, organisation, ett samhälle etc. Så många gånger jag ser på Facebook hur vi bara visar upp det goda men glädjande nog börjar människor individuellt visa också sina svårigheter, sin grymhet, sina sår och gör sig mer och mer naken. Det undanröjer dömande för vem kan döma dem som redan är nakna. Ja, man kan göra dem till syndabockar men det förutsätter en syndabock för att bli en syndabock.

Att leva naken från vår själ

Kroppen visar oss alltid vägen till vår själ. Även om vi inte ser den själva så kan andra se själens uttryck genom vår kropp. Allt vi tror och skapat om oss själva kommer från det som vi behövt göra tidigt i livet, men det är inte hela sanningen om oss. Kroppen ljuger aldrig. Kanske du tänker att du är ful och tråkig, men utstrålar en sensualitet och glädje bakom den mask du skapat för att passa in. Dessa tankar skapar känslor och så förlorar vi oss i ett ekorrhjul av olika strategier. Men kroppen visar något annat genom vår själ. Själen jobbar hårt för att vi ska bli den vi är bakom de masker vi behövt skapa. Det betyder inte att detta är dåligt, utan så är det bara för oss alla. Vi gör det för att passa in och håller tillbaka det som inte var tillåtet att levas tidigt i livet. Tills en dag vi väljer att göra annorlunda och då är allt gåvor. Att leva naken från din själ är att öppna för allt som inte blivit levt och se hur du skapat gåvor från din historia inne i dig. Det förändra allt både ute och inne.

Det finns alltid en risk när vi är öppna och det krävs modet att inte försöka dölja något. Vi blir bara syndabockar när vi bär för andra, försöker skydda eller gömma något i oss eller dömer andra. Om vi tar ansvar för vårt handlande så får andra ta ansvar för sitt ger en frihet. När jag gjorde mig fri, blev också de som valt att följa mig fria och alla fick mer space och eget ansvar. Idag är jag fri och alla andra är fria. Det innebär också att allt som jag möter speglar mitt ansvar. Detta skrämmer många människor som inte vill ta ansvar för det de har gjort. Det hindrar oss att vågar leva naken från vår själ. Om vi börjar döma andra, att det är deras fel att jag är där jag är nu i livet missar vi alltid sanningen.

Så många människor jag skyddat i mitt liv genom att bära deras skam i mitt grandiosa beteende som syndabock för att skydda förövare. Men jag gjorde också andra till syndabockar genom att döma andra. Att döma gör oss till förövare och att skydda gör oss till offer och så sitter vi fast i denna dynamik. Vi sitter fast i skammen för den vi är och offrar oss själva för att andra ska få mer space. Men när vi lösgjort den skammen kan vi känna en sund skam; att skämmas för våra grymma handlingar mot andra och oss själva och vårt syfte.

Varför döma

Om jag dömer skulle jag säga; I denna rörelse blev jag argare och argare, försökte att inte visa det och en dag bröt allt samman. Jag som vet att jag blir arg när jag kör över min sanning och så gjorde jag det igen. Ledaren la allt på mig och jag blev problemet när jag på olika sätt försökte säga vad jag såg. En totalt omogen grupp att hantera detta, där också familjeband fanns som gjorde det än mer komplicerat. Det är aldrig en person i en grupp och jag fick aldrig möjlighet att vara med i en diskussion om hur vi skulle hantera vårt växande. Ledaren samlade alla och de gav mig ett förslag hur jag skulle få stanna. Precis motsatt som jag lärt andra om grupper. Alla måste få säga sin mening. En konflikt i en grupp är alltid hela gruppens. Något hade dessutom hänt med alla i gruppen då jag haft individuella möten med dem och de då förmedlat en helt annan bild till mig. Vid det mötet när jag blev presenterad ett förslag började jag att försöka att lyfta mina åsikter och blev snabbt avbruten av ledaren som la allt på mig igen. Det var totalt chockartat. Så var hon där igen min själ och lyckades ta mig ut. Hon använde den överlevnadsstrategi som jag lärt mig som barn men denna gång så medvetet; Att ta på mig allt och så gick jag!

Men denna gång har jag en annan möjlighet!

Tack älskade själ. Tänk att jag och många med mig är så beredda att lägga så mycket på en ledare. Jag minns hur jag gladeligt berättat om vår relation och att jag lagt mitt liv där och gjorde henne magisk. Tack gode Gud att livet tog mig till en annan plats där jag nu lärt mig att lyssna till tecknen. Människor är aldrig magiska, det är livet som är magiskt och är där för oss om vi vill se. Det innebär både smärta, kärlek, vrede, rädsla och sorg.  När jag ser vad jag gör med mig själv kan jag också se vad jag gör med andra både människor, saker, livet, och sist med inte minst med naturen och moder jord.

Ja, så kan det vara. Jag tar mitt ansvar i det jag gjorde. Jag har lärt mig att min förmåga att ”gömma mig” har gång på gång tagit mig till traumatiska upplevelser. Det har aldrig varit svårt för mig att stå därute och säga sanningen men jag har alltid gömt mig bakom andra för att göra detta. Först bakom drömmar och illusioner om min barndom (så många projektioner), sedan bakom min trauman, min yrkesroll, ledare, att vara mamma, hustru mm. Slutligen började jag gömma mig bakom dem jag slogs för när jag förändrade välfärden, min roll som terapeut, olika teorier och filosofier. Ja, jag kan göra detta oändligt. Nu kan jag inte gömma mig längre utan livet har kommit i kapp mig i denna tystnad nu är jag totalt öppen, naken och har inget att skydda längre. Min sanning är min och jag behöver inte placera den i någon annans mun eller teori. Jag inser också att när jag gör det så blir det deras.

Till dem jag sårat vill jag säga att jag är djupt ledsen. Under hösten sökte jag upp många för att ta mitt ansvar.

När vi kan se vår egen resa i flera dimensioner och är beredda att riskera allt, då kan vi också se andra på samma sätt. Vi kan bara stå vid sidan och se hur de öppnar denna dörr, om de gör det, om inte kan vi inte göra något. Vi får akta oss för att använda vår hjälpare. Det jag beskriver här kommer från insikt, intuition från min resa i livet. Det kommer ur djup smärta och genomlevande. Jag skulle aldrig gå till någon som kan se min framtid, då jag lärt mig att jag växer ur smärta.

Ett annat sätt att se det som hände

Ja, det jag beskrev ovan är ett sett att se vad som hände och det har lärt mig och att det alltid finns ett lärande i allt som sker. När något smärtsamt händer finns alltid ett djupt lärande även om du inte ser det i stunden.

Jag kan nu se att livet återigen tog mig till en smärtsam upplevelse för att jag skulle välja min sanning. I den kunde jag överlämna mig till min själ, jag kunde låta mig bli fri igen. Det är inte första gången jag expanderar min frihet. Nu ser jag att alla mina kombinationer (läs tidigare blogg) jag skulle lösa upp på min livsresa till mer frihet. Friheten har expanderat i och med varje kombination jag löst. Det är min läxa i detta liv, en av dem; att våga göra mig fri. Bit för bit har jag tagit mig ur det fängelse som livet skapat tidigt. Den gåva jag har i livet skulle när jag var barn ha betraktats som galenskap. Människors liv rullas upp som filmer när jag är nära dem och mitt arbete det sista året har varit att stänga av denna gåva och låta andra få ta sitt ansvar utan min hjälp. Det gör människor fria!!!

Varje expansion av frihet i mitt liv har också expanderat kärleken och visdomen. Det som jag gick igenom som barn är idag mer och mer min gåva. Och idag vet jag att om jag går min väg och ägnar mig åt min sanning och låter livet visa mig vägen kan jag bli en förebild för andra. Det som har stått i vägen är mina överlevnadsstrategier och dem öppnar och transformerar jag en efter en från livets händelser. De blir då en gåva till livet. Syndabocksenergin är den energi jag nu bidrar med till livet i dess transformation. Ur den transformationen kan jag visa på grymheten som är gåva både i dess onda och goda form. Jag kan också visa på ljusets och mörkrets grymhet och hur de förenas i sin vackraste dans till förlösning.

Gåvans som öppnat det rena barnet

Genom att här och nu i livet ta mig ur det som jag sitter fast i kan jag också transformera det jag satte mig fast i som barn. Det är i det ögonblicket jag öppnat mer frihet. Den friheten öppnar för det rena, totalt oförstörda barnet i mig och min själ. Men det kan knappast ske när jag kontrollerar vad som händer mig. Därför har trauman från händelser och brister ett budskap till mig. De trauman jag har i livet har samma kärna som den jag är i mitt ursprung och kan därför öppna för mina steg ur mina överlevnadsstrategier. När jag nu ser tillbaka på mitt lärande så inser jag också att livet hade planerat dessa traumatiska upplevelser för att jag skulle komma ett steg djupare in i friheten och kärleken. De har öppnat för ett inre bröllop. Så vackert och så kärleksfullt. Jag kan inte nog säga hur tacksam jag är. Att överlämna sig till livet plan kräver mod. Då kan livet öppna den kraft som är oändligt stor, och som varit med oss från vårt första andetag. Den kraften har skapat livet, den kraften har skapat oss. Kraften är mjuk och len som ett sammetstyg och samtidigt hård och stabil som en klippa när vi förlöser vårt syfte. Vi kan smeka den sakta som ett litet spädbarn. Den kraften kommer från det rena och helt oförstörda barnet i oss och är kärlekens innersta väsen. Vårt inre barn som nu åter ska födas till denna värld om och om igen. Men vi kan inte nå henne om vi inte också vill se våra överlevnadsbarn, de som skapats ur våra överlevnadsstrategier som varit med oss från början. Om vi vågar överlämna oss till livets plan så kommer livet ta oss till händelser, trauman och upplevelser som öppnar en möjlighet till transformation. Allt är redan planlagt. Om vi är alltför fokuserade i att försöka styra livet så förlorar vi barnets förundran, experimenterade och ritualiserande. Om vi formulera mål eller är alltför fokuserade på vad vi längtar efter erbjuder inte livet oss det som är vårt nästa steg eller så väljer vi att inte se det som erbjuds. Längtan och mål tar oss från nuet till framtiden och då är alltid historien med. Vi längtar ofta efter det som vi inte fått, som vi aldrig kan få senare i livet eftersom vi inte skulle ha detta. Livet servar oss alltid med det som vi minst vill ha och gör motstånd till. Därför är det med tacksam vi behöver ta emot smärtsamma upplevelser eftersom det är ur dem vi växer.

När vi var barn var livet där och pushade oss att skydda oss och ta de steg för att skydda gåvorna. Senare i livet pushar livet oss att öppna dessa gåvor igen. De gåvor som är för oss att ta ut i världen nu, i denna tid. I tidens ådra skapas det liv som kan visa det inre kunskapens ljus. Livet har serverat oss en plan, den som vi alla gör motstånd till, på olika sätt, in i det sista. En del dör i detta motståndets ögonblick i det vi tror är livet och andra vågar kasta sig ut i floden i livet för att ”dö för att födas på nytt”. Om vi väljer den vägen så är födelseresan är oändlig och vid varje födelse ändras vårt förhållningssätt till livet om igen.” Nya insikter öppnas; vi människor får inget gratis. Vi lever på det vi har investerat och betalt till livet, i betydelsen att allt kommer tillbaka till oss i detta livets givande. När allt kommit igen då är cirkeln sluten, denna gång. Detta är livets flöde om och om igen.

När vår livsenergi flödar fritt behöver vi inte agera ut den där ute, utan istället mer och mer börja släppa det som står i vägen för vårt medvetna handlande. En gång fick vi alla stänga av vår livsenergi (på olika sätt), eftersom vi inte kunde ”hålla” den. Flödande ljus och mörker är för mycket för ett barn att hålla.  Detta skapade olika strategier för att hålla livsenergin borta, som samtidigt tog oss från livet. Eftersom vi vet att livsenergin också är grym, den vi är så rädda för, så har vi stängt dörren hårdare och hårdare för varje år då vi inte velat leva det liv som är oss givet. Detta liv innehåller också ”dark eros” i oss alla. Istället har vi gömt oss eller blivit mer och mer aktiva för att hålla borta vårt inre kaos. Vi har blivit mycket framgångsrika i denna process att ta oss från vår livsenergi och vårt öde, detta öde som ger mening till vårt liv. Människor och händelser kommer och går i våra liv för att vi ska öppna mer och mer av denna vår livsenergi igen. Tills den dag vi är här igen, mer levande och helare än någonsin i den tid som nu är vår. Då är vi tillgängliga för livets alltmer utmanande handlingar. Vi har alla en ”pusselbit” att bidra med till livets hologram som växer ur vår historia och vårt öde. Den resan kräver tålamod, mod, ärlighet, kontakt, autenticitet, egen auktoritet och en investering till livet (utan egen vinning).

I väntan på det inre bröllopet

Många liv och många resor

Under mina nu sju liv av transformationer har jag lärt mig att jag går igenom ett antal stadier för att komma igenom till det inre bröllopet. Först tar livet mig till en kollaps ut ur den situation jag befinner mig. Det öppnar för det jag nu transformerar om jag vågar stanna och se att detta är livets plan. Första gången jag gjorde detta så var motståndet så kompakt att det tog mig många år att bryta igen. Jag minns ögonblicket det skedde; när jag läste Viktor Frankels bok, Meningen med livet. Kan det verkligen vara så att livet hade den planen för honom som han beskrev i boken; att lära sig att lida med värdighet. I boken såg han också att de som överlevde koncentrationslägren var de som gav det en mening, en mening i sitt liv. I det ögonblicket kunde jag se att den cancer jag fick öppnade min intuition och gav mig mening med mitt liv. Eller det var i det ögonblicket jag bestämde mig för att jag verkligen vill leva. Tacksamheten är idag oändlig för denna sjukdom för den tog mig till livet och ur min överlevnadsstrategi; om det blir för jävligt kan jag alltid ta mitt liv. Barnet i mig grät och visare sig i total kärlek till livet och gjorde sig redo att födas till livet för första gången.

Modern, den stora modern och moder jord kunde göra sig redo i mig att föda. Hon som ger livet. Den moder jag varit så rädd för och som jag burit all smärta för var redo att transformeras för första gången. Det var i det ögonblicket jag förstod att jag inte var elak och inte behövde ta på mig den rollen i livet som den elaka modern. En delpersonlighet som är mycket andlig och grandios. Minns min insikt; vem är jag som kan bära hela världens ondska. Jag landade platt ner på jorden för första gången igen sedan jag föddes till denna jord. Kunde då också se hur livet försökt att ta mig dit så många gånger förr men jag hade bara lyssnat under en tid och återigen hamnat i mitt överlevnads jag. Istället för överlevnadsstrategier så använder jag ordet delpersonlighet eftersom varje delpersonlighet också har en djup andlig dimension. När vi ”splittar” vår själ kapslas den in i ett skydd utåt och resan är att hämta hem den del av själen igen som har gått upp igen. Vår uppgift är att växa ned på jorden och bli mer och mer människa. Jag transformerade min inre moder i mig från hon som bar till hon som förlöste liv.

Ur modern växte krigarinnan hon som måste betala för det hon gjort och samtidigt erövra sin kraft. Kraft handlar sällan om att fightas eller döda. Varje människa har en unik kraft. För mig la jag den både inåt och utåt i en destruktiv form. Genom att slå på mig själv och ge mig själv skuld och när det blev olidligt att bära la jag den på andra. Nu kom tiden att betala för denna så smärtsamma insikt som var kopplat till överlevnadsstrategin om liv och död. När krigarinnan transformerades kunde den rebell jag alltid varit bli den som gick sin egen väg och började leva sin sanning.

Fadern, spirit, gud i mig började i det ögonblicket tala till mig. Också min biologiska fader. Han som kom till mig i drömmar och bad om ursäkt för alla övergrepp. ”jag vill dig inget ont”. Det var i dessa ögonblick jag trodde att jag nu blivit galen. Hur kan jag berätta för andra vad som sker mig. De kommer att tro att jag är psykotisk. Är det ytterligare ett grandiost beteende för att ta mig från smärtan. Men smärta hade jag så jag trodde att jag skulle gå sönder och jag använde alla strategier jag hade för att försöka fly denna inre röst. Jag vet att jag bad; snälla ta mig härifrån, gå bort, jag vill inte ha dig”. Så många gånger jag var beredd att åka till psyket men som tur var hade jag en terapeut som kunde möta mig i detta. Älskade Marie du är inte galen, du är inte ond och du är inte för mycket. Detta är bara vad andra försökt få dig att tro också du själv. Jag förstod då inne i mitt inre att vi behöver nog vara lite galan för att våga öppna upp för ljuset. Idag vet jag det och jag skulle istället kalla det ”crazyness”. Att våga lita på intuitionen, de inre bilderna och våra inre röster från vår själ och spirit kan uppfattas galet av etablissemanget som är i överlevnad. Vi har i dagens samhälle splittat vetenskap och själ och resan att förena dem igen har påbörjats. Allt detta öppnade min kreativitet och äventyraren från en helt annan plats i mig.

Jag började en helt ny resa med äventyrerskan i att transformera hela min världsbild. Den bild jag lärt mig som barn började krackelera och min kropp började krackelera bit för bit. Jag visste inte längre vem jag var och äventyret att finna mig kunde börja. Jag vågade nu lita på min inre moder som tog mig ned på jorden och min inre fader som denna gång lät mig hämta hem min intuition in i kroppen. En djup tacksamhet uppenbarande sig från insikten att jag lärt mig detta redan som barn fast på ett hel annat sätt. Min pappas sexuella övergrepp tog mig ut ur kroppen till en annan dimension för att kunna överleva och min mammas annorlunda övergrepp genom att slå mig fysiskt mest med ord tog mig ned i kroppen igen. Den dissociation som jag tog mig in i skyddade mig i min uppväxt. Men mitt skydd var som ett pansar och det tog tid att öppna. När jag öppnade kom inte bara livet utan också andliga förmågor. Och då startade min resa resan att stänga dem eller snarare transformera dem till liv för att jag skulle bli mer människa. Jag har valt att vara människa och vill göra allt för att bli det mer i detta jordeliv. Jag kallar mitt arbete jordlighet (inte andlighet).

När jag öppnade min inre vägledning, som var oerhört smärtsamt, så kunde jag inte andas riktigt på flera år. Min inre moder höll mig kvar i kroppen och såg till att jag föll platt ned på jorden när jag försökte skydda mitt sår genom att försöka fly igen. Hon fick mig att gråta och våga bli hållen igen av mig själv.

Och så var det där, mitt första inre bröllop, när min inre fader och moder blev ett och mitt lilla barn rent och i kärlek till livet föddes igen. Hon gav sig nu ut på ett äventyr i stor förundran och med ett öppet hjärta. Det är från detta barn vi kan lära andra om livets visdom.

Ur detta började jag för första gången i mitt liv verkligen bli den lärare som jag visste var mitt nästa steg långt inne i mig. Hon som inte dömde någon, hon som var både ond och god, hon som såg sanningen och vågade möta den. Hon som aldrig kompromissade sin sanning och var bredd att också dö för den. En insikt som också skulle visa sig vara så sanna för nu har jag dött flera gånger för att födas igen. I betydelsen att jag har förändrat min världsbild för att öppna för mer transformation. Det har tagit mig djupare in i min kärna, den jag är i mitt ursprung. Att undervisa är ett stort äventyr och ett experimenterande. Inget är givet och teorier skapas efter hand. Så är också livet, inget är givet, livet och dess teorier skapas efter hand.

Jag kan bara säga när jag beskriver livet på detta sätt att jag är ledsen att jag använt andra människor i mitt liv för att komma till mer frihet och kärlek. Där jag är idag trodde jag inte var möjligt. Att kunna ta mig ur mitt fängelse jag bodde i fram till 40 årsåldern för att våga följa livet för första gången. Jag ser det som att vi först föds av vår egen mamma, sedan av oss själva och slutligen föds vi till livet om och om igen. Det är då livets äventyr tillbaka till oss själva börjar. I den resan använder vi andra människor och andra använder oss. När vi vågar bjuda på detta och leva mer och mer naken från vår själ öppnas den inre visdomen och kärlek som vi har förtjänat efter ett hårt arbete. Då öppnas också vårt ansvar att undervisa andra i denna livets skola.

För mig handlar det nu mer om att gå vid människors sida och när de pushar sig att fler dörrar i denna livets oändliga initiering. Friheten, kärleken och visdomen är centralt i detta liv. Jag trodde aldrig att jag skulle kunna känna en sådan inre frid från frihet och kärlek som jag känner idag. Min inre visdom blomstrar. Ett stort tack till livet. Visdom kommer ur förundran till livet, från barnet som både kan vara helt underbar och den grymmaste i alla världar. Den som vågar säga eller visa sanningen är vis. Den får följeslagare som och gör resan till mer frihet och därmed kärlek. Den visa kvinnan i mig visar idag vägen och allt blir mindre undervisning och mer att stödja människors i deras egen dörröppning och initiering till dem själva. Jag blir mindre och mindre betydelsefull. Det mest handlar om att vänta!

Mitt syfte

Har vi en fri vilja!

Från min livsresa kan jag beskriva hur jag tagit mig ur det fängelse jag skapat, och jag är fortfarande delvis där. Ser det än tydligare nu när jag varit och rest en vecka med min mor. I stunder tappar jag mig, men nu vet jag att jag kan bara släppa taget eftersom det är bara är när vi nått botten som vi är mottagliga för vägledning. När jag fick se den grymmaste delen av mig själv i ”vitögat”, då hade jag nått botten och var öppen för att ta emot livet. Därifrån kunde jag läka, hela och älska mig själv. Denna min resa har lärt mig att inte så mycket fundera över andras resor och val. Jag är här för min och vad jag än möter i livet så handlar det om mig. Jag möter mig själv bortom orden, bortom intellektet och alla tankar när jag är sann mot mig själv. Om jag fastnar i frågan varför detta händer eller varför just jag så är jag fortfarande ”lost”. I mötet med min mor denna veckan öppnades en kärlek, frid och frihet som jag aldrig trodde jag skulle kunna nå. Inte tack vare att hon var kärleksfull, nej tvärt om, hon visade mig sin grymmaste sida. Men denna gång väckte det bara min självkärlek och en djup inre frid och kärlek till henne. Det fick mig inte triggad som det gjort när jag var barn och senare i livet. Jag var inte heller på vakt som jag varit tidigare i mitt liv. Jag utstrålade bara inre lugn och frid. Och sak till jag lade märke till hur människor vände sig om och log. Och jag log.

Visionen kom en natt; Hon var bara en fri spirit, ingen kunde fånga henne när hon väl gjort sig fri. Hon älskade alla människor och ärade deras resa. Hon vågade vara med sanningen och lät dem som hade modet att gå till botten stanna med henne en stund. I ögonblicket jag vaknade visste jag ett det viktigaste systemet för mig är familjesystemet. Det är där jag hämtar mina gåvor. Det är till kommande generationer jag kan dela mina gåvor. Så är det med dem jag kommer att möta nu. Det är där de hittar sina styrkor när de kan se sina föräldrars själar och det smärtsamma de också gett dem som gåvor. Visionen jag fick som 10 åring och har haft med mig hela livet fick nu en mening. Jag såg mig sitta i en liten stuga framför elden och vyssa ett litet barn i en gungstol. Vid mina fötter ligger en hund. Jag förstod nu dess mening och kunde se att vägen dit har bit för bit tagit mig närmare mitt syfte. De inre barnen vyssar och pushar jag och när de är friare så går de. Den lilla stugan i visionen kom med kärleken till livet.

En film spelas upp i mitt inre; jag hamnar i ”grandiosa” organisationer, rörelser och grupper och det slutar med att jag går eller får gå och så ramlar jag till den andra ytterligheten och blir en ”städerska”, den som städar upp efter mig och andra. Detta har nu hänt gång på gång i mitt liv och varje gång har jag expanderat min fria spirit. Jag har i min frihetssträvan kommit till balansen i mitten där jag inte går till någon av dessa mer. Mönstret är frihet.

Vi använder andra

I min sista process som växte ur en rörelse, vill jag säga hur ledsen jag är att jag använde den för att ta mig ut till mer frihet. Jag vill också visa min djupaste tacksamhet att jag fick lära mig mer om ont och gott, om grymhet och snällhet, om livet mörker och ljus. Jag är också tacksam att jag fick bidra med min kunskap om livet. Jag vet inte om andra jag mött som använt mig också kommer att ta ansvar för hur de använt och använder mig i sin process, och med det kan jag inget göra.

Idag lever jag mer och mer mitt syfte och inser att min resa är en annan än den jag levde det senaste året. Ett djupt tack till rörelsens ledare som jag gick vid sidan av i många år tills strukturens skapades. Jag har inte ord för vad det har betytt för mig. För mig handlar livet om att vi hittar de människor vi följer under en tid, mycket mer än att gå in i strukturer.

Jag är tillbaka till en gammal insikt i mitt liv; alla grupper, organisationer och rörelser måste vara transparanta. Det som sker därinne måste också bli tydligt utåt såsom hierarkier, makt, konflikter, överlevnad under resans gång. I alla rörelser blir människorna då och då överlevnadsbarn och vi behöver kunna bjuda på det. Eller är det så att det finns upplysta människor som inte har överlevnadsstrategier. Det är inte min tro, utan det är snarare så att vi söker människor som vi kan göra till upplysta i vår längtan bort från smärta. Dessa människor blir då ofta ledare.

Jag har betalt i båda dimensionerna

Jag har nu under en tid betalt för denna insikt och blivit än mer människa med så många lärdomar. En viktig fråga till oss alla är hur blir vi fria och hur kan vi hålla oss och inte lägga våra liv i andras händer. En annan viktig fråga är hur kan vi människor kan undvika att låta andra människor lägga sina liv i våra händer. Vi är alla här för att lära oss att öka vår medvetenhet som människor. Allt detta skapar en ökad medvetenhet på en kollektiv nivå till livet. Det trickiga är att vi i vår resa kommer att överlämna oss till livet och livet är också andra människor. Problemet är nog vilka och hur vet vi att andra människor är fria själar.

Min vision till livet är just denna frihet! Min vision håller mig; Hon ville bara vara en fri själ och gjorde varje resa med sig själv till en frihet. Din mormors mor, din farmors mor var en fri själ. Den gamla kvinnan sitter vid sin brasa och vyssar barnen tills de var fria i huset hon en gång fick som gåva. Vid hennes fötter ligger en hund.

När den visionen landade i mig så var det som en dominoeffekt jag såg alla mina avslut som ett sätt att ta mig till större frihet. Inget av dem var ett problem. De tog mig till djupare smärta så jag kunde frigöra mig själv gång på gång för att finna mer och mer av mitt högsta system. För mig var blev det då också tydligare än någonsin. Jag hör hemma i min familj, den är en gåva till mig för att kunna göra mig fri. Jag hör hemma i Sverige, då detta land är en gåva till mig för att jag ska kunna göra mig fri. Det är ingen slump att jag hamnat här. Denna familj och detta land har gång på gång fått mig att ramla ned i en djup smärta för att bli mer fri. Också de internationella Communitys jag valt att tillhöra, för jag valde att gå utanför Sveriges gränser, har puttat mig till denna smärtsamma frihet, Antingen har jag gått själv eller så har jag blivit utpetad (också mitt omedvetna val). Sakta, sakta har jag skapat en ny kropp, ett nytt system fram till dagens 62 år.

En ny dörr

Det går inte att gömma sig

Livet har nu öppnat en helt ny dörr och en insikt som blir klar som den blåaste himmel. Jag som alltid trott att jag vågat stå i min fulla sanning i mitt lärande det senaste året. Ja, kanske har jag vågat närma mig min nakenhet bit för bit för att våga visa hela mig i min fulla kraft. Jo jag har visat den men samtidigt gömt den tidigare. Nu ser jag ett mönster; jag har hela tiden gömt vem jag är bakom andra människor och deras teorier. Det intressanta är att det jag tidigt i mitt liv lärde mig att placerat mitt eget liv i händerna på andra. Smärtan är olidlig att se mig välja bort mitt syfte gång efter gång för att jag inte riktigt vågat stå där helt naken utan gömt mig bakom någon människa, teori, metod, lärare… eller filosofi. Nu när jag träffat en ny man och vågar stå där i kärleken helt naken och inte gömma mig bakom något blir jag livrädd. Rädd för att vara älskad och älska. Men det går inte att gömma mig mer utan jag får bara stå där i min själs blyghet och välja kontakt vad som än händer. Jag bryter nu ett så förbjudit mönster som jag skapade tidigt i mitt liv ”kärlek är inte för mig” genom att ta emot. Tidigare har jag lärt mig att älska men först nu 62 år gammal kan jag ta emot. Jag får då också hela tiden påminna mig om att alla illusioner vi har om kärlek samt att också när jag tar emot att inkludera allt både mörker och ljus. ”Kärlek är också att sätta kniven i hjärtat på den man älskar.” och det är inte som vi alltid tror. Jag går sakta in i denna relation som vi bygger tillsammans bara här och nu, i ”myr steg”. Jag trodde aldrig att jag skulle få möta en sådan närvaro, visdom och nakenhet i det jag är just nu. Jag skulle inte säga att jag är förälskad utan detta är djup kärlek som växer hjärta till hjärta, själ till själ och kropp till kropp. Tack gode Gud att jag har lärt mig att leva från stormens öga, från lugnet.

Min kroppsliga erfarenhet har lärt mig att tystnaden är en gåva och livet har lärt mig att mer och mer att stanna där. Jag har nu mött människor som har förmåga att ära hela mig precis som jag ärar hela dem. Det inkluderar egot, själen och det som inte kan förklaras. Det är aldrig en slump vilka vi möter i livet. När jag ärar andra, är det i respekt för både grymheten och godheten. Vi är alla grymma i vårt mönster av offer, förövare och hjälpare och drar in andra i detta mönster. Vi är alla goda i kärleken, frihetens och kraftens och vi behöver akta oss att dra in andra i detta mönster. Resan dit kommer av individuell växt, smärta och visdom. När jag ärar andra och mig själv är det också i respekt för kärleken som kommer i så många dimensioner men aldrig från illusionen att vi alla ska sträva efter att bara vara kärleksfulla, goda. Det är från den illusionen grymheten får näring. Men om vi ser vår egen rena och intrasslade grymhet så blir den fri. Jag är så tacksam att jag kan jobba i det lilla. Nu är jag där och jag är bredd att riskera allt, ja allt. Jag har inget att förlora längre och inget att försvara. Inte många läser min blogg men de som läser är där med mig i min tystnad. Det är det viktigaste! Jag har också nu sett vilka som verkligen vill lära känna och respektera mig. Några stycken har verkligen visat prov på att vara där när jag hade det svårt, inte stryka mig medhårs utan också säga sanningen som smärtat. De har precis som jag en förmåga att vara med sanningen utan att projicera sitt eget eller försöka att hjälpa, stjälpa eller försköna sanningen. Jag är dem evigt tacksam. Och vi vet båda att så kommer vi att relatera till varandra. Jag vandrar nu med dem sida vid sida och det gör mig så lycklig.

Huset guidade mig till syftet; att öppna för friheten och människors syfte. Då har jag nytta av mina gåvor, mina trauma, livets galenskap och allt som växt till mer visdom. Jag välkomnar dem som vill gå vid min sida en stund och låta livet, huset och min hund vara ett viktigt bollplank i mötet med sitt syfte. I morgon startar ett ettårigt program där några kvinnor valt att öppna flera dörrar att gå in för att möta mer av vem de är. Jag kommer att sitta och vänta utanför varje dörr så länge de behöver mig och när de är klara så går de i större frihet och gör det som de ska göra i livet med stöd det de lärt från sig själva, mig och andra. De kommer att skapa sina metoder och expandera sitt högre system och syfte.

 

Göteborg den 21 mars 2019

Marie Fridolf

Humansky   

Lämna ett svar

1 × 3 =

Stäng meny

Samarbete innebär att det inte går att fatta beslut om någon person inte är med. Inte heller kan en person bestämma över en annan. Därför sätts viljan och engagemanget i fokus. Nya metoder för lärande utifrån engagemang växer fram. De skiljer sig väsentligt från de traditionella metoderna som ofta innehåller förhandling, kompromiss och majoritetsbeslut. Samarbetet hålls samman genom viljan att göra gott. Det är detta som motiverar, ger passion och mening åt arbetet. Samtidigt hamnar vi ibland en värderingskonflikt mellan att göra gott och olika lojaliteter. På fem minuter har värdegrunden utvecklas i en grupp/ett system beroende på deltagarnas historia och traditioner som omsätts i mentalitet, en tyst kunskap i samarbetet. Om vi söker oss till gemenskap förutsätter det att vi tidigt lyfter det vi ser och arbetar med vår mognad. I en mogen grupp går samarbetet smidigare och gruppens styrkor kan nyttjas så att ”ett plus ett kan bli tre”.  Fördjupade relationen är då en förutsättning. Vikten av en balans mellan att ta/få och att ge är påtaglig, (den kan vara både materiell och psykologisk). Detta samarbete bygger på att alla i ett team är ledare. Det ställer särskilda krav på gruppen om det finns en formella team eller projektledare. Denna person både för sig själv och andra i teamet är en av ledarna, även om han eller hon har formellt ett ledarskap. Det tar mycket lång tid att bygga upp ett förtroende som är raserat. Den enda strategin som då fungerar är att gå till källan och reda ut svårigheterna. För att bygga samarbetsstrukturer behövs både system, strukturer och relationer som bygger på principen att ”ett plus ett ska bli tre”.

Detta ledarprogram samarbete drivs tillsammans med Emma Rosqvist Katlaway och Katarina Falk LTOU. Det vänder sig till välfärdens samarbetande professionella. Det syftar till att skapa ett ”nytt” ledarskap och teamwork. Planerad start i mars 2019. 

I denna utbildning får du en förståelse och redskap att möta dig själv på ett helt nytt sätt. Utbildningen vänder sig till dig som arbetar med människor, t.ex. terapeuter, socionomer, läkare, sjuksköterskor, lärare mm. I slutet av denna utbildning kommer du att kunna:

 

Utbildningen omfattar 4 ggr 2 dagar och startar hösten 2019. Detta utbildningsprogram drivs tillsammans med tre andra traumaterapeuter. Detaljprogram finns färdigt under mars 2019.

Den enda tiden som finns är nu. I nuet kan vi öppna för evigheten och i det ögonblicket är det förflutna, framtiden och nu närvarande samtidigt. Nuet och visdomen blir ett i stunder när vi ändrar vårt perspektiv, vid insikter och AH- upplevelser, i ett nära möte med oss själva eller andra. Då stannar tiden och allt bara är. Dessa stunder kan bli fler och expandera. Vägen dit kan ibland vara smärtsam och vi behöver på olika sätt lösa upp den smärta som sitter i kroppen. Vi behöver också möta det vi på olika sätt lagt i skuggan av vårt liv. Det vi är rädda för eller kanske inte är så stolta över. I alla gemenskaper behöver vi bli vår sin egen auktoritet. Vi är alla här för att bidra till livet. Det är ingen slump vad du gjort i livet, ur det har ditt syfte sakta skapats. I denna ettåriga utbildning där du får möjlighet att öppna för ditt uppdrag och syfte. Utbildningen kommer du att:

 

Utbildningen startar i mars 2019 och pågår till maj 2020 omfattande 21 dagar under 7 helger.

I skönheten och värdigheten hittar du din visa kvinna. Hon vill att du ska sprida dina frön och bidra till världen. När vi lever våra liv i mötet med oss själva, vet vi någonstans där inne att vi behöver ära vem vi är i vårt ursprung. Det kan vara en utmaning, men samtidigt har vi inget val. Den visa kvinnan kan ta oss dit och kommer alltid att göra detta. Hon har mycket kraft och visdom. Hon är sanningen i dig. Många av oss är rädda för henne, hon låter oss inte komma undan, men hon väntar tålmodigt. Att vara vis har inget med ålder att göra. Du kan vara vis när du är 30 år. Visdom handlar om att kunna se andra perspektiv, på allt i livet. Den visa kvinnan vet att lager på lager försvinner försvaren inne i dig och en dag kan du bara le och leva innerligt. Då lever du här och nu och varje dag blir en gåva. Människor berör, människor rör sig och den visa i dig gläds när alla i frihet lever sina syften, ÄVEN DU. Hon har inte många illusioner, utan bär livet med en stor realitet. I denna workshop möter du din visa kvinna som att dig till befruktande mörker. I det mörkret finns dina gåvor.

Många tror att tillit förutsätter att vi har kontroll och genom det skapar en trygghet. I verkligheten kontrollerar vi ingenting, vi skapar på detta sätt bara en känsla av tillit. Vi försöker mäta allt som sker för att skapa mer känsla av trygghet och tillit. Tillit är dock ingen känsla utan mer ett tillstånd som bara är. Vi kan ha en massa känslor och vara i dem otrygga och ändå befinna oss i ett tillstånd av tillit. Hur är det möjligt? Någonstans i oss vet vi att allt är som det ska, och det skapar ett lugn i hela kroppen samtidigt som vi kan känna kärlek, vrede, vrede, sorg och rädsla. Vi människor har helt unika förnimmelser kopplade till olika känslor. Vi behöver lära oss skillnaden mellan känslor och förnimmelser. Känslor skapas ofta från erfarenheter medan förnimmelser är något vi föds med, men som kan förändras när de kopplas till känslor. När vi föds vet vi vad smärta är, men utan känsla. Senare kan vi bli rädda för smärta och då har den rena förnimmelsen förändrats. Tillit kan sägas vara en förnimmelse som är och kan vara helt ren om den inte kopplas till en tanke eller känsla. Ett bra sätt att ”testa” vår tillit kommer när jag vågar gå in i kaos. Fler och fler grupper vågar möta kaos för att de ska hitta strukturen i det system de omedvetet skapat. Vi agerar utan att veta, vi bara litar på att det som sker ska ske. Det är att överlämna sig till skeendet. Detta är en av grundpelarna i kaosteorin. Enligt kaosteorin förändras system genom mycket små oförutsägbara förändringar som på sikt ger oförutsägbara skillnader, ett fenomen som kallas fjärilseffekten. Dessa oförutsägbara förändringar bara uppstår. Tillits cirkeln, ”circle of trust”, är ett begrepp som skapats ut kaosteorin. I den har alla samma värde, och genom en uppåtgående spiral växer en grupp i detta ”värde”. I denna cirkel har syftet att öppna för mer tillit både hos de närvarande personerna och hos det system som skapats. På detta sätt kan vi möta oss själva och olika system. Ambitionen är att gruppen ska få lära sig att möta sig själv i fyra olika ”typer” av system.   

På olika sätt närmar vi oss myterna som hindrar oss att leva vårt liv fullt ut som den vi är. En myt kan hålla hemligheter och skapar illusioner som hindrar sanningen… men en myt kan också vara en inre bild, saga och arketyp som kan öppna upp för det som har varit dolt. Sanningen väntar alltid på att bli levd om förr eller senare krackelerar myten som hindrat sanningen. Dessa myter repeteras som sanningar. När vi använder den senare definitionen an myter förstår vi att allt är större än jag och allt har ett mönster. Dessa myter kan stödja oss djupare in i vår egen process för att hitta vår unika sanning.  I en liten grupp om 6 personer kommer du att få möta dig själv och få del av olika teorier för att komma djupare in i dig själv. Vi träffas 6 gånger, en gång i månaden.

Det paradigm vi lever i idag som frodas av vårt sätt att konkurrera, jämföra, offra, vara speciella och ta kraft/ge kraft, kommer sakta att tona bort. Detta ersätts av det nya paradigmet som vi längre varit på väg in i, det som bygger på samarbete. Vi behöver arbeta hårt för att komma till den punkt då vi är fria att bidra med det som expanderar våra handlingar, relationer och möten, istället för att exkludera. Samarbete kan bara ske utan en ledare i nätverk mellan människor och genom partnerskap mellan grupper och organisationer. I denna workshop lär vi oss att

Så att ”ett plus ett kan blir tre” och något nytt skapas

 

Det är inte händelsen eller bristen som skapar trauman utan vår förmåga att hanterar dessa. Vi får trauma av egna upplevelse, från familjen och samhället. Kroppens reaktion i dessa  situationer är ”fight” eller ”flykt”, och om dessa inte är möjliga ”frys”. Från alla dessa tre  traumareaktioner blockerar vi olika delar i kroppen och skapar strategier för att skydda oss i livet. Vår ”följare” är den som gör allt detta på ett mycket kreativt och aktiv sätt. Trauma och chock senare i livet kan vara en början att öppna för en frigörelse och  expansion. Traumaarbete kan frigöra och expandera gåvorna vi har gömt.  Vi kommer att arbeta i tre dimensioner samtidigt: