Livets längtan efter sig självt

Tillbaka till livet.

I livets mörkaste vatten kan öppningen till ljuset vara enorm, precis som före gryningen ute i skogen då mörkret är som djupast. Där hittar du gång på gång övergången mellan att överleva och leva. Från modet i dig kan du stanna i det mörkret och bjuda in det, och då vet du att förr eller senare gryr dagen oavsett vad du gör. Allting gror och är skyddat i mörker men så fort ett frö kommer ovan jord är det totalt sårbart. Så är det också med en graviditet som gror i ett mörkt space inne i modern för att ta mer och mer form. Modern är sedan den som den första tiden håller detta totalt värnlösa barn nära sin kropp. Människan är så sårbar, vi som inte ens kan hålla vårt eget huvud när vi föds. Vi är helt beroende av andra. Denna mörka plats före gryningen kallas i systemteorin; mellanrummet eller tomrummet (space), i antroposofin och psykosyntesen; ”liminality” (the space in between), och i traumahology; ”platsen i expansion inför övergången”. I mellanrummet kan det vara som i ”stormens öga” alldeles stilla och lugnt i transformationen inför ”den stora övergången”. När vi närmar oss en övergång är det alltid kaos som i stormen. Ju mer vi kämpar emot, desto mer storm. Men om vi håller oss nära stormens öga kan vi se det större perspektivet, för i kaos finns också en struktur. När stormen lagt sig har allt förändrats och vi vet inte hur det har gått till. Kanske är det också så att vi till slut bara lever från stormens öga och för att i stunder ta oss ut för att hämta hem nya övergångar från nya mellanrum. Låter det teoretisk, ja så är det om vi inte gjort denna resa. Då blir det abstrakt. Men om vi gjort resan är varje liten del integrerad inne i kroppen totalt verkligt.

Många av oss är så rädda för stormens öga eftersom vi inte kan veta något om den om vi inte varit där. Den platsen tillhör dessutom det obeskrivbara. Det gör att vi i stället för att stanna och möta det vi behöver möta så rusar vi vidare, får panik eller låser in oss. För mig har denna plats blivit en trygg plats i övergången mellan de liv som jag transformerar. Och när jag är inne i mig där det är mörkt flödar mitt inre ljus. Det betyder inte att jag inte är rädd, men jag är trygg med den rädslan eller andra känslor som kan komma när ljuset öppnar sig mer. Övergångar har alltid en tröskeleffekt och kan väcka mycket rädsla tills vi kommer till en plats när den effekten är en del av livet.

I stormens öga

För mig handlar stormens öga om att leva mer och mer från mitt själv och hämta hem mina ”själs-splittar” in till självet. I vår historia har vi alla ”splittat” vår själ pga., händelser och brister som kan vara mer eller mindre traumatiska. Varje människa har trauman och i den finns gåvor till livet. De blir integrerade i oss när vi hämtar hem dem till självet. Där känns det som att komma hem igen för första gången varje gång.

Det jag skriver här nedan kan du aldrig lära av andra, utan denna lärdom kommer av dig själv. Vi kan aldrig veta något om något vi själva inte upplevt. Inte så konstigt eftersom det då sitter i kroppen. Därför är vår kropp vårt heliga redskap när vi möter andra. Transformation sker genom kropp och själ i mötet med andras kroppar och själar. Här sker social interaktion på ett mer djupgående sätt. Vi använder och låter oss bli använda av andra människor i en ständig dans i livet. Detta är min inre lärdom som förändras hela tiden. Kanske din lärdom är annorlunda!  Därför kan teorier du läser dig till komma att hindra lärdomen eftersom du då hamnar i ett fält som vi alla har; fältet prestation. Om vi presterar fram en förändring så är det ingen förändring. Förändring kommer alltid med djup smärta från livet. Min erfarenhet är att om vi möter smärtan så blir rädslan mindre. Därför är jag så tacksam för alla situationer livet tagit mig till där jag kunnat möta smärtan. Dessa har öppnat mitt hjärta. Men vi kan aldrig prestera fram smärta, livet skapar det. Det gör ont! Jag kallar det växtvärk. När vi själva skapar smärta så gör vi det genom att lida och inte ta oss igenom livets utmaningar som erbjuds. Ja, och vi kan ju också skylla på andra, döma, gömma oss, springa ifrån oss, göra oss större eller mindre än andra och döva vårt lidande genom att svälta oss, skära oss, slå på oss och på annat sätt ge upp livet. Allt detta kommer när vi inte tar oss igenom det som är öppet; den själsliga smärtan som tar oss till livet.

Men döm inte dig själv, för från början var allt ett skydd. Jag har mött många människor som fått uppmärksamhet som barn enbart när de var sjuka, och vi behöver uppmärksamhet… så vad tror du dessa barn gör! Älskade barn! Våra inre barn är i oss i alla åldrar och väntar på oss; från livet som väntar på att bli levt. Vi kan älska dem alla. I varje överlevnadsbarn finns ett genuint barn med så många gåvor som vi är här för att tillföra livet.  

Ett öppet hjärta kan släppa fram ljuset

Om du vill öppna ditt hjärta och dess språk kan du hålla kvar ögonblicket av totalt mörker så länge du kan för att öppna så mycket du kan av ditt hjärta för att släppa fram så mycket ljus som möjligt. Men de flesta av oss gör tvärtom, vi försöker istället att bli av med smärtan. Många av oss är så rädda för ljuset som kan flöda fritt genom vår kropp om vi löser upp våra blockeringar. Hjärtat visar vägen. Jag har just haft en upplevelse denna sommar som öppnade mitt hjärta ännu mer, och den tog mig till en ny djup plats av tacksamhet, frihet och frid. I den upplevelsen transformerade jag återigen min överlevad av ”att ta livet för givet”, i ett nytt lager för att hämta hem en del av min själ. Strategin kommer ursprungligen från en djup rädsla för livet och den strategi jag då skapade av att om jag inte är i livet så kan ingen ta ifrån mig det. Jag har jobbat med så många lager i denna strategi. Det första lagret öppnade jag för 20 år sedan när jag bestämde mig för att jag verkligen ville leva min sanning och mitt liv. Men skulle jag våga! Skulle jag våga transformera mina överlevnadsstrategier som skyddat mig i hela livet. Strategierna har suttit så djupt och paradoxalt nog har det blivit helt tvärt om hela tiden. När jag inte lyckats stanna i livet och i min sanning så har andra tagit av mitt liv eftersom det var tillgängligt för andra. Jag har gett bort min sanning i tron att jag skyddat livet och trott att jag skyddat mitt värde. Men vad som egentligen hänt är att jag skyddat mig själv från livet och mina gåvor till livet. Jag också skyddat dem jag gett bort min kraft, mitt värde och min sanning till. Det har kunnat vara människor som varit underbara mot mig, som manipulerat mig, som konkurrerat med mig, som tagit av mig, som utsatt mig för övergrepp. Jag har skyddat alla. Allt detta var nödvändigt som barn när jag skyddade mina gåvor, men som vuxen hindrade det mig och jag missade mina gåvor tills den dag jag började hämat hem dem. För mig är min resa självklar; Jag vill leva och hämta hem fler och fler av mina gåvor vad det än kommer att kosta mig. Jag har penetrerat varje milimeter om skyddets gemensamma och unika form och icke form. Min gåva till livet. Den första, barnets skydd, är som lås där jag behöver klura ut kombinationen och den andra, livets skydd är som regnbågens klara färger som skyddar mig från regnet.

 

 

 

 

 

Att förlora allt

I somras tog livet mig till en plats då jag förlorade allt jag arbetat med under 10 år, och som jag de sista åren ägnade all min tid åt. Men paradoxalt nog vann jag mig själv igen och det vackraste av allt jag fick mitt eget liv som en gåva på ett nytt djupare plan. Idag är inget annat värt någonting mer än detta. Jag lever och är mer levande än någonsin! Jag är inte särskilt märkvärdig och magiskt på något sätt, men livet är magiskt och det tog mig verkligen till ett genombrott. Idag är mitt hjärta vidöppet, helt och mera intakt än det någonsin varit. Jag lever i en stor förundrad, frid, frihet och då och då i en djup salighet. Nu ser jag så många illusioner jag skapat i den struktur jag varit i 10 år. Jag tror vi gör så, vi människor för att skydda vår sårbarhet, och så en dag så är det färdigt och vi kan hämta hem oss igen för att skapa en ny struktur. Jag kallar det att vi lever flera liv i detta liv. För mig så är jag nu inne på mitt sjätte liv. (Läs förra bloggen; Varför gömmer vi oss där jag beskriver sex liven).

Jag sa en gång i mitt förra liv att nu har jag hittat den högsta formen av system jag känner till och det är det jag följer tills något annat uppstår. Och jag hade fel och rätt för jag fann ett högre system; mitt eget. Det system som nu kan möta andra system. Ingen annan människa än du själv kan veta din sanning även om de påstår det. Ingen annan kan veta mer om dig, än du själv. Dessutom är det inte respektfullt att säga det vi ser om andra, ja inte ens visa att vi ser. En viktig lärdom i livet.

Vi kan bara spegla oss i andra en stund.

Ingen människa är mer värd än någon annan. För mig fick jag återigen en smärtsam upplevelse av att se hur jag agerat i en grupp där jag gett en annan människa ett större värde. Jag har lärt mig så mycket och är så tacksam för de val jag gör nu. Jag är också så tacksam för det jag ser idag. Detta är inget nytt. Tidigare i mitt liv har jag också projicerat mitt värde hos andra och hos annat; på idéer, visioner, grupper, organisationer, relationer, system, samarbeten, människor, saker, resor, hus… ja Gud vet hur mycket. Sedan har jag omedvetet kämpat för att få tillbaka mitt värde. Alla vi människor är våra egna inre ledare och jag tror det är så farligt att följa andra ledare, även om de är helt underbara. Risken är att lägger vår kraft hos dem, ja kanske också vår själ. Jag tror inte heller att vi kan gå ut i världen med andras teorier, modeller och koncept. Vi är här för att skapa vårt eget och därifrån samarbeta med andra. Jag valde därför att gå utan att döma andra eller mig själv. Inte heller försökte jag förstå, för jag kommer aldrig kunna förstå eller beskriva vad som hände. Jag bara gick och var beredd att förlora allt in på bara kroppen. Min själ använde en gammal strategi för att slunga mig ut och höll mig när jag öppnade friheten. En djup frid infann sig efter att chocken lagts sig från den traumatiska händelsen.

Jag är värd att skyddas av mig själv. Inte som ett barn som skyddar sig själv genom överlevnadsstrategier utan genom att låta livet skydda mig när jag lever helt naken från min själ. Mitt värde och min sanning är värt allt för mig. Jag kan aldrig leva någon annans sanning även om det skulle vara att leva för ett större syfte. Då ger jag bort min kraft. Det är från den insikten min inre kraft tar ny form. Min djupaste erfarenhet är att vi skapar ett större syfte tillsammans. Det äger ingen av oss. När vi trattar ner allt i detta liv så har vi bara oss själva och vi föds ensamma och dör ensamma. Vi har både ensamma och tillsammans med andra bidragit med vårt lilla till livets hologram.

Barnet har inget val

När vi är barn har vi inget val, vi måste anpassa oss för att överleva och gömma våra gåvor. Genom att aldrig riktigt ”kommitta” mig till livet utan gömma mitt bakom något eller någon som jag trodde kunde skydda mig, så kunde jag inte skydda mig. Det är så här flera av oss gör som barn. Allt detta har nu transformerats och öppnat en stor tacksamhet. Om jag inte gömt mig som barn i tron att skydda mig genom att ge bort min kraft, hade jag inte varit här i livet idag. När den insikten öppnades kunde jag se det magiska i livet och hur lite jag kan kontrollera. Livet leder mig och jag kan inte kontrollera livet som den lilla människa jag är. Även om jag varit stängd så har livet lett mig på min väg, en resa jag blivit mer och mer medveten om under 20 år. Låter detta konstigt, ja kanske för detta är en av livets paradoxer. Det skydd jag skapade som barn var ett skydd för att skydda mitt genuina ”jag”, mitt själv. Det skapade en överlevnadsstrategi att ge bort min kraft som samtidigt tog mig från livet, mitt liv.

När jag hämtade hem mitt värde igen blev jag helare och behövde inte längre skydda mig, jag hade inget mer att förlora. I övergången mötte jag min smärta i vad jag har gjort mot mig själv och andra.  Det öppnade sanningen och jag kunde se hur jag stoppat mig själv att leva min sanning i mötet med livet på grund av skuld och tron att jag varit ond. Det lilla barn som burit detta och varit så rädd kunde nu få gråta och jag höll henne i mitt hjärta i all kärlek.

Livet är en gåta och kommer alltid att vara detta. Små insikter och gåvor kommer i magiska ögonblick, som jag kan ta om jag vill i livets ögonblick i överflöd.

Livet avspeglas yrkesmässigt och i pengar

Det intressanta, mitt i allt detta, är att jag alltid haft överflöd yrkesmässigt och med pengar, men snabbt gjort mig av med allt för ”om jag inte har något kan ingen ta det ifrån mig”. Denna gång blev jag fråntagen nästan allt inom det jag jobbade med och en massa pengar, men jag stoppade och gick åt ett annat håll. Tack gode Gud. Idag behöver jag inte mycket och jag är så tacksam för det jag har och i det finns ett överflöd men på ett helt annat sätt. Jag är djupt tacksam för denna lärdom och den är värd allt. Dagens överflöd finns i det lilla på alla olika plan; det materiella, det andliga, pengar, liv, relationer, möten, arbete, kroppen, naturen, djuren, familjen, mitt land, sagor, myter, växt… ja allting som är i fysisk och icke fysisk form. Det tog mig 20 år att öppna sårets innersta väsen, dess bottensats, för att komma till kärnan i min historia och mina trauman. Denna gång höll jag kvar mörkret tills jag kände att nu är det bottenlöst och öppet.

En unik form av inre kraft

Jag har levde mitt liv fram till 42 år ålder i tron att jag vår en ond människa i olika trådar till livet. En viktig del i denna tro var insikten att jag inte var värd att skyddas av mig själv eller livet. Den värdelösheten skapade jag när jag var 3 år och där började min skuld sitt växande. Allt var mitt fel och mitt ansvar som jag behövde befästa om och om igen. Å så många strategier jag hade. Andra människor använde mig gladeligen i alla dessa, som jag också bjöd in till.

Under 20 år har jag nu gått igenom varje tum av detta sammanvävda mönster som öppnat fler och fler dörrar av min inre kraft. Varje människa har en unik form av inre kraft att bidra med till livet. Den formen kommer från vår historia och våra trauman och växer i livets övergångar. I kärnan i våra trauman finns kärnan i vårt själv. Min kraft har utvecklats från transformation av olika former av övergrepp, sadism, sekt, ondska, tvång…. Det är sorgligt att behöva säga att livet handlar om att överleva, sedan genomleva för att leva mer och mer från livet. Det var svårt för mig att berätta om min historia och mina trauman då många blir rädda, en del säger att de inte kan ta in den och andra vill inte höra. Men genom livet har jag mött några människor som kan och det är värt allt. De har gemensamt att de inte dömer eller värderar för vi vet så lite. De har också gemensamt att de varken tycker synd om mig, försöker hjälpa mig eller försöker skydda mig. Dessa tre strategier skulle annars ta mig från mig själv. De har också gemensamt att de har haft tillit till att jag kan hålla allt och att mitt helande har fått växa inifrån min kropp. De har vågat vara ärliga och stoppat mig när jag re-traumatiserat mig själv och de dömer inte något eller någon.

När jag bestämde mig för att leva öppnades livets ljus för första gången.

Ljuset var öppningen för att våga genomleva mina trauman igen under ”ordnade former”. Jag minns det så tydligt än idag när jag för första gången skrev om mitt livskontrakt för nu 20 års sedan, och den då efterföljande skogsvandring som gav mig insikten om platsen för övergången i det djupaste mörker. Jag tillhör den som sover ute i skogen med regelbundenhet. För mig är skogen och har alltid varit en trygg plats. Där kommer jag till ro och frid. Numera har jag min hund med mig och hon har sin egen sovsäck när vi sover där. Hon vet precis allt och det är så fantastiskt att vara med henne. Aldrig hon har morrat eller skällt när det kommer något djur för hon vet att vi är där för att vara med dem för en stund. Hon lyfter bara huvudet och ser, så ser hon på mig och så stoppar hon ned huvudet igen. Å andra sidan vet jag att om jag hade blivit rädd så hade hon varit på sin vakt. Just där i övergången till skymning är jag alltid vaken det är en sådan kraftfull stund och allt är totalt öppet. Så många gånger jag då hört mitt hjärtas slag precis som det stannat en stund för att förbereda sig för nästa slag. Allt är så stilla. Det var just vid ett sådant tillfälle för många år sedan jag såg mitt ljus blinka för att slutligen lysa helt klart. Det var som om någon satt med en ficklampa, satte på och slog av i ett blinkande. Den gången var jag helt ensam. Jag bestämde mig för att mitt i det djupaste mörker börja gå mot det blinkande ljuset. Jag smög fram för att inte väcka några djur men med mina steg så förvann det blinkade ljuset längre och längre bort. Jag blev så rädd. Skojar någon med mig eller håller jag på att bli galen! Vet inte hur lång tid som gick men det var nog inte mer än 20 minuter. Något fick mig att hålla kvar den rädslan i mörkret. Så av en händelse stannade jag lutade mig mot en tall och blundade och då till min förvåning så var det blinkade ljuset där rakt framför mina slutna ögon. Jag öppnade och stängde dem och allt var mörkt förutom det blinkande ljuset som plötsligt slutade blinka och blev helt klart. Min kropp reagerade med vibration som liknande inre pirrningar. Jag kände varje vibration som blev större och större i en stor expansion. Dagen började sakta gry, jag grät av lycka och salighet. Så vackert allt var. Det inre ljuset tonade bort och allt blev ljust. Den natten var en gåva till mig själv från livet. Idag skulle jag kalla det livet magi. Det öppnade för mig en helt annan syn på mitt liv. Mitt liv, som kom från så mycket trauma, hade jag till den tidpunkten kallat mitt mörker. Dit hade livet tagit mig gång på gång och jag var trygg med tron att mörkret var för mig. Det gav mig ett värde. Men nu insåg jag att det fanns ett annat mörker, det som öppnade ljuset. Men ljuset var det för mig!!! Jag började se mörkret på ett annat sätt. Nu såg jag att det paradoxala i att varje gång livet tog mig till ett traumatiskt event så öppnades min intuition och min inre stillhet. Men jag hade snabbt stängt av det för att leva mina överlevnadsstrategier igen; varför händer detta mig! Jag hade stängde av det som jag idag skulle kalla ljuset. Å andra sidan när jag nu ser tillbaka så har jag alltid i livet fattat mina beslut från intuition. Hur kan det vara möjligt! Ja vem skulle kunna svara på detta, inte jag. Jag kan bara säga att jag alltid haft en djup tillit att jag ska klara det svåra i mötet med livet. Det svåra har tagit mig till den plats av stillhet där jag är idag.

Idag vet jag också att synen på mig som ond var så stark att jag var tvungen att lämna kroppen. Det gav mig transpersonella upplevelser och många gånger har jag flödat i ljus men utanför min kropp. Det ljus jag senare mötte i mörkret var något helt annat. Ljuset finns i möten med andra människor, ljuset finns i smärtsamma upplevelser och i livets utmaningar. I dessa situationer öppnas kroppen och hjärtat och ljuset kan flöda fritt. Det skapas ett mellanrum som gör det möjligt att känna en expansion. För mig sker detta från djup stillhet. Den största expansion har skett när jag är berörd av själslig smärta och i stillhet. Idag vet jag att mina tidigare transpersonella upplevelserna i massor av ljus var överväldigande och så traumatiserande. Jag kallar det dissociation. Både mörka och ljusa upplevelser kan ge oss trauma.

Ljuset expandera tillsammans med mörkret

Ja, en sak känner jag i hela mig; att jag aldrig kan hitta mitt ljus i ljuset för allt är så ljuset. Jag var och är tvungen att gå till mörkaste, mörkaste alldeles för gryningen för att det nytt skulle födas så att jag skulle finna ny väg. Så en dag var ljuset där för att expandera tillsammans med mörkret. Idag blundar jag bara då och då när jag tvekar och tvivlar och för det mest sprider sig då ett ljus i min kropp. Nu är jag inte längre rädd för ljuset och det skyddar mig. Idag vet jag att den gången i skogen var det inte mörkret jag var rädd för utan ljuset. Min lilla treåring som bestämde sig för att hon inte var värd att bli skyddad är nu skyddad av mörkret och ljuset. Det är inget märkvärdigt alls detta, alla vi människor har olika resor tillbaka till oss själva. Vi väljer bara olika vägar. Det magiska i min berättelse är skogen, skogen som erbjuder så mycket och kan ta med oss alla på en resa. Precis som livet är skogen något vi aldrig kan förstå men det håller oss och är därför med oss i vårt växande. Som barn kunde jag sitta timmar i skogen och bara vara och känna tryggheten. Det magiska i min berättelse är livet som väntar på mig till den dag jag bestämde mig för att jag ville leva. Då vald jag att ta med mig erfarenheten från skogens magi med mig ut i livet, inne i mig i mötet med andra. Det blev inte enklare utan istället med fler utmaningar för att mer och mer växa in i livet som vi vet så lite om. Det var som att livet tog mig till fler och fler utmaningar för att jag skulle växa och lära mig mer om att vara människa. Ja, det är ju det jag är; en liten människa tillsammans med andra människor. Jag är ju inte ett träd!

Inre kraft öppnar livets gåta som vi bara får smaka i magiska ögonblick. Ingen människa är magisk, livet är magiskt och det äger ingen. Låt dig följa det mystiska i livets magi. Den magin kan aldrig förklaras och öppnas inte med frågan varför. Den är tillgänglig för oss alla om vi inte gör oss speciella. Tack Gode Gud att vi inte kan kontrollera livet. Livet kontrollerar oss eller ska vi säga leder oss. Vad kan vi säga mer än TACK för att du inte övergav mig när jag övergav dig. 

 Livets magi tar oss till mer växt

Vår inre kraft som skapas från vår historia och våra trauman kan bli en gåva till livet om vi öppnar för dess transformation. Det är ingen idé att kämpa emot livets utmaningar, försöka undvika dem eller förneka dem. De finns där för att vi ska växa och öppna våra gåvor. Ibland tar vi inte utmaningarna utan försöker skylla på någon annan eller så blir vi arga eller deprimerade; varför just jag! Men andra gånger tar vi mod till oss att växa igenom den smärta som tar oss från att överleva till att leva. Denna plats mellan olika liv kan vara helt underbar om vi bestämmer oss för att vara i den energin istället för att kämpa emot den. Då upplever vi smärtan på ett helt annat sätt. Tiden stannar och vi är bara i nuet. Precis som i ett chocktillstånd, då stannar också tiden och allt blir stilla. Vi öppnar då stormens öga och bevittnar allt kaos som pågår runt oss. Där kan vi ladda batterierna med mer energi och mod för nästa levande liv i oss, nästa bedrift. Men ibland fastnar vi för att vi vet att denna resa är livslång och det är enklast att inte påbörja den därför att den vägen är okänd. Så därför kan vi överleva hela livet men om vi börjar resan att leva så möter vi fler och fler utmaningar från livet. I varje överlevnadsstrategi väntar mer liv, om de transformeras.

Döm inte dina överlevnadsstrategier, älska dem så att livet kan öppna mer av dig och ditt hjärta. Hjärtat kan också tala och har ett eget språk.

Jag minns en annan gång när jag också var ensam i skogen. Ett ögonblick då jag trodde att mitt hjärta skulle stanna men istället svämmade över. Jag hade lagt mig för att vila i solen på en sten. Det var sommar och plötslig uppenbarar sig en rävunge. Det cirkulerar kring mig och jag ligger alldeles stilla. Så plötsligt hoppar den upp på stenen gå sakta fram till mig och slickar på mina fötter. Jag vågar inte röra mig och vågar nästan inte andas. Ett magiskt ögonblick! Den tittar upp på mig hoppar ned och går sin väg. Tårarna bara rann och mitt hjärta svämmande över. Jag var så berörd. Så kommer insikten som blixten från en klar himmel. Grunda dig Marie, var rädd om dina fötter därifrån kan du öppna kroppen. Jag minns då också att jag verkligen tyckt om mina fötter under min uppväxt. De bar och bär fortfarande mig. Mina barns födelse var också sådana magiska ögonblick som jag har i mitt hjärta. Andra ögonblick var; ett själsligt och så smärtsamt möte med min ex-man bortom tid och rum i försoning, när min yngsta son som var två år kröp upp i min säng när jag efter en trafikolycka var totalt öppen i en djup stillhet, när min äldsta son öppnade ögonen och hela familjen var där och visade så mycket smärta, kärlek och närvaro, när min far lämnade jordelivet i en djup försoning, för att nämna några. För mig har alla dessa magiska ögonblick varit i fältet mellan liv och död. Det har tagit mig till livets kärna. Magiska ögonblick kan ta oss till större hållande; som i somras när en person ringde mig trots hennes egen smärta och visade sin kärlek och jag bara grät så rörd jag var. Jag var på stranden gick i vattnet och vattnet blev alla jordens människors tårar som höll mig när jag flöt. Livets magi är bara där när vi som mest behöver det. Det bara uppstår från ingenstans och vi kontrollerar ingenting. Livets kugghjul hakar i oss och tar oss bortom vår kontroll, som bara livet kan göra.

Barnets magi skapas för att kontrollera

Men det finns också en annan sorts magi som vi människor skapar som barn då vi alla tror att vi är magiska. Allt cirkulerar kring oss och vi tror att vi kan styra hela välden.  Många av oss har fortfarande denna magi med oss i livet och i den konkurrerar och jämför vi, vi lyfter personer på en pilestad och vi dömer andra. Vi gör oss märkvärdiga i vår storhet eller litenhet. Från den magin kan vi också skapa; väsen, andra språk, förmågor att se, osynliga personer etc. Vi skapar också rädslor ur dessa såsom rädslan att ”vargarna kommer att ta mig”. Det är mycket fantasi i allt detta. Barnet skapar det för att kunna skydda sig mot faror såsom i sagornas hjältar som dödar drakarna. Dessa demoner är ett skydd för att inte vara så rädd. Men barnet har också en förmåga att styra med magi och göra sig större än livet som det är.

Jag känner en liten flicka som ”fabulerar” och styr hela sin omgivning med dessa fantasier. För att komma ifrån smärtan har hon skapat en drömfamilj. Hon är så glad och känner en enorm makt över andra i denna hennes mönster. Även som vuxen har hon fortsatt att göra så och genom sina fantasier använder hon energier som makt i allt som finns. Men bakom denna fasad är hon ”stiff” och svårt att komma i kontakt med känslor mer än dem hon har lärt sig att visa andra. Hennes största skicklighet är att manipulera andra så att de till slut inte vet vem de är. Ett högt pris att senare betala mot alla som blivit manipulerade. I sekter hittar vi denna form av ledare, men de finns överallt. Jag vet också en ”präst” som anses helt fantastisk när han predikar men bakom det har han manipulerat många människor för att ta sig fram i kyrkans organisation. Han har trampat på och brukade många människor. Jag har också haft sådana uppdragsgivare och chefer, både män och kvinnor. En chef var också kolerisk och kunde göra vad som helst när han inte fick som han ville. En kvinna gav enormt mycket kärlek, men när någon protesterade manipulerade hon så att alla var förlorade i hennes garn. Så hade hon en grupp barn att leda som var tillbaka i sina överlevnadsstrategier. Många av dessa ledare, som jag mött som har fastnat i barnets magi är oerhört snabba med sin intuition och handlingskraft.

Vad är skillnad på andlighet, fantasi och manipulation?

Ja, den som skulle kunna svara på detta. Vad är det att vara människa och vad är då andlighet? Är det bara ett barns fantasi eller är det också verklighet? Det beror naturligtvis på vem du möter. Allt oförklarligt kan vara andlighet men det kan också vara ett barns fantasi och grandiositet. Hur vet vi skillnaden? När vi går till mystikens inre väsen finner magi i formen av det oförklarliga men historien har också visat hur människor skapat magi för av att vara magiska i andras ögon. Det attraherar många människor och ger dem makt. Men var Rumi och Hafez magiska barn som ville ha makt över andra? Knappast, de var på en andlig resa, en resa de skrev om och delade med världen. Och Rumis läromästare blev så småningom dödad för sina samtal med Rumi, av Rumis egen son pga. avundsjuka. När livet skapar magi och öppnar nya ögon är det knappast barnets magi, då är vi också utsatte för andras makt och förakt. Men när vi använder magi över andra för personlig vinning t.ex. i form av pengar eller makt är det något annat. Vi är alla här på en unik resa som säkert inte är så olika alla andras. Men vi behöver göra vår egen. Ibland möter vi människor som ”puffar oss” oss lite framåt på den. Vi föds och dör i ensamhet. Under livet skapar vi samarbete med andra för att kunna öppna för större förändringar.

Ibland går vi in i rörelser och då behöver vi vara medvetna om att i varje grupp där det skapas ett vi, skapar också normer. Vad som är tillåtet att säga och vad som inte är tillåtet. En grupp kan ge en större helhet i vilket vi kan växa men den kan ta oss ifrån vårt växande och vårt syfte om vi inte hela tiden är öppna med normerna som skapas och styr. I andliga rörelser är detta än svårare eftersom det där ofta finns en ledare som skapat något vi följer och då lägger vi omedvetet mycket makt på den personen. Min erfarenhet har lärt mig att många rörelser och organisationer har svårt att låta människor växa över ledarens förmåga, för att de ska kunna bli sina egen ledare. Det är precis som i det familjesystem vi föds in i. Växten kan ske till en viss nivå sedan håller familjesystemet tillbaka och det kan vara mycket smärtsamt att växa bortom normer i ett familjesystem. På samma sätt kan det vara i en grupp som skapat ett vi. Den kan både vara en möjlighet och ett problem och det gäller både vänskapsgrupper och i professionella grupper. Idén att en struktur skulle motverka dessa normbildningar är bara en illusion. Så fort vi har en struktur så bygger vi organisation och då skapar vi hierarkier. När vi bygger hierarkier så handlar det om makt och pengar. Vems kunskap, vad lever strukturen på och vem äger strukturen?

Vi kan både bli offer för medvetandets och omedvetandets land.

Vårt medvetande är bara en liten del av allt omedvetet som livet öppnar för oss att börja utforska. Att öppna för omedvetandes land kan väcka skuld och en känsla av ensamhet då det inte är möjligt att tala om detta i den världen där bara det medvetna existerar. Vi kan inte längre vara en del av medvetandets offer. Det är då lätt att fly dessa känslor av skuld och ensamhet genom att göra oss större eller mindre, gömma oss eller springa ifrån vår inre kraft. Svårast är nog om vi hamnar i bilden av att vara utvald för då är vi inte längre människa och har istället blivit offer i de omedvetnas land. Men vi människor är inte offer utan människor och det innebär att vi har försvar som är oändliga på denna vår livsväg. Den box vi valde som barn att skydda oss inom är oändlig. Livet handlar om att från det medvetna och omedvetna i samma ögonblick ta oss igenom dessa oändliga antal försvar vi alla har, för att bli mer och mer hel. Undrar hur många vi kan hinna med på vår livsväg!!!  Att tro att vi är eller blir färdiga är en stor illusion som gör oss större än andra. Vi är bara små människor inte alls så magiska för själva livet i sig självt är magiskt och det äger ingen. Alla har vi en själ, inte så märkvärdigt alls om vi inte gör det magiskt. När vi gör oss eller andra märkvärdiga då är vi ju offer för något som vi företräder t.ex. en idé, en vision, en metod, en människa, en grupp, en relation, en organisation, livet, jorden etc. Det visar oss bara våra projektioner. Låt oss då ta dem och istället ta oss tillbaka till oss själva. Själslig växt är att möta livets paradoxer, en efter en i vår kropp och på vår väg, här och nu. Det väcker smärta och ett lärande genom hjärtats språk. Lycka är då att också möta de delar av oss som vi inte är så stolta över på denna egenansvarets väg. Vi är allt bra vanliga vi människor och i det helt underbara.

På min resa värderar jag inget och jag väljer att tala om livet. Livet skapar en struktur för mig, om jag vill ha den. Denna struktur kan jag dela med andra människors struktur för att vi ska kunna samarbeta. Ju mer olika vi är desto lättare är samarbetet eftersom våra olikheter berikar. Det underlättar också eftersom vi inte kan veta något om det vi inte har varit med om. Ju mer vi har levt i vårt liv desto mer vet vi. I betydelsen ju mer vi har genomlevt igen desto mer har jag min erfarenhet av, men jag vet inte om det skulle vara samma erfarenhet för andra. Det tar mig också till platsen att egentligen är vi ganska lika allihop. På olika sätt har vi fått sår där vi får kämpa för att få ett värde och att med rädslan att bli övergivna. Tills vi till slut överlämnar oss till det som är. Att genomleva kan aldrig ske med prestation, men när vi öppnar oss för livet så öppnas möjligheten att genomleva konsekvenserna från vår historia. Att genomleva tar oss från möjligheten att manipulera och fantisera. Det är enbara smärtsamt och vi har så mycket kraft vi behöver för att klara av det.

Jag dömer och värderar inte någon jag mött eller något jag varit med om ( varken positivt eller negativt). Det skulle ta mig från upplevelsen och växten. Jag är bara tacksam och det är inte så bara. Tack alla ni därute som bidragit till min växt.

Det är en skillnad på struktur och struktur                      

Om vi låter livet skapa oss en struktur kan vi ära alla våra strategier så att de kan transformeras. Men om vi skapar en organisation har vi skapet en struktur som är konserverande och normskapande. Det är mellan organisationer som livet sker. Under alla år då jag arbetade med samverkan och partnerskap mellan organisationer kunde ingen kontrollera skeendet, utan skeendet kontrollerande oss. Fenomenet är samma mellan människor, det är i mellanrummet dvs det vi skapar tillsammans i mötet som livet sker. Samma är inne i vår kropp. När jag arbetar med kroppsterapin Somatic experience så går jag inte till det onda utan till mellanrummet mellan resursen och det onda så att de kan hela varandra. Om vi inte har resurser så kan vi inte hela oss själva. Det finns alltid resurser i kroppen och i historien som kan skapa ett mellanrum till det som gör ont. I detta space kan livet expandera. Om vi bara håller strukturer utan struktur t.ex. samarbete, kroppen, partnerskapet, workshopen, utbildningen både med resurser och problem skapar livet ett helande. Den förmågan blir än större om vi kan leva vårt liv i det större perspektivet. Om vi vågar överlämna en grupp till att skapa sitt eget system så kommer de göra detta utifrån ett större perspektiv. Men naturligtvis skapar det kaos för att komma över tröskeln när mörkret möter ljus. Jag kallar den förmågan att bevittna livets struktur. Den strukturen kommer alltid bortom orden och vårt sinne och implementeras senare genom orden och sinnet.

Vi flyr, vi fightas, vi går till frys, vi kollapsar och vi bevittnar.

Vi har fem strategier som skapas ur vår historia och våra trauman. De är alla en gåva till livet när de transformeras. Alla dessa fem har en fram och en baksida.

Att fly innebär att vi både kan vara fastlåsta i oss själva men också lämna oss själva och andra för att vi är så rädda att bli övergivna. I flyktbeteendet kan vi gömma oss eller springa ifrån oss själva. När denna vår strategi transformeras och blir en gåva kan vi på ett moget sätt bestämma oss var vi ska vara och med vem. Vi är då medvetna om när vi flyr, stannar, går vidare eller kanske lämnar för att det är farligt för oss.

Att fightas kan vi göra i hela livet. De flesta av oss gör det för att vi vill förändra andra för att göra om vår historia istället för att acceptera den. Vi fightas då med livet. Men några av oss går istället åt andra hållet genom att inte sätta gränser mot någon eller något. I fighten har vi skapat ett grandios beteende som barn genom att göra oss mindre eller större. När allt detta transformeras mer och mer kan vi i denna strategi hitta vår kraft. Den som sätter gränser från sin kraft är i hela sig.

När vi går till frys betyder det att allt är överväldigande och vi ”dör”. Det är kroppens sätt att hantera stor fara. Vi bli helt paralyserade och stänger ned hela vårt system. Vi lär oss att gå mot döden. Andningen avtar och använder nästan inte något av våra resurser. Det ser ut som vi är döda. Tiden stannar. Tills slut kanske vi också lämnar kroppen i en djup kollaps. När vi gör oss medvetna om denna del av oss och börjar vår resa tillsammans med livet kan vi också se att i övergångar mellan liv så stannar också tiden, allt blir stilla precis som i frys men med totala medvetenhet. För mig är detta tillstånd lika det vi kallar att vara i chock. Jag har tidigare i livet haft en nära döden upplevelse och där förberedde jag mig och släppte taget, på samma sätt som jag gjort i övergången mellan liv. Från den erfarenheten har jag har lärt mig i livet att jag kan bara släppa taget från en djup inre frid.

Kollaps sker när våra trauman blir överväldigande och om vi hamnar i frys under lång tid. Det är som om hela kroppen stänger ned. I modernt tal kallar vi det posttraumatiskt stressyndrom. Ibland kan vi beskriva personen som om de bara är ett skal eller en bomb beroende på om deras autonoma nervsystem är överkopplat eller underkopplat. Jag var någon mer som en tickande bomb och när det blev för mycket så lämnade jag min kropp.

Men det finns också en annan form av kollaps som är sammankopplat med överlämnandet. Den sker när jag i ordnade former kollapsar för att genomleva mitt trauma igen, utan att veta om det. När jag kollapsat tillräckligt många gånger kan jag lära mig att bevittna allt som sker utan att lämna min kropp. Då vet jag också att kollapsen är en del av min process för att integrera och det gör mig trygg. Genombrottet för mig kom när jag gång på gång kollapsade in i mina övergrepp, en process som började för 20 år sedan. Varje gång hämtade jag hem fler insikter, blev mer och mer berörd tills den stora kollapsen. Jag kan inte längre kämpa emot min historia jag behöver överlämna mig till den. Från överlämnandet så skedde allt igen och jag bevittnade utan att lämna kroppen. Det var först när jag hade förmågan att stanna i kroppen och bevittna i total närvara och medvetenhet som jag kunde börja öppna mitt hjärta. Från den platsen sa jag ja till mitt liv och min historia. Från den platsen kunde allt börja transformeras och konsekvenserna av historien i mig förändrades.

För mig var förutsättningarna tre; att kunna se det större perspektivet, att ha ett öppet hjärta och med en total kroppskontakt. Det var som om varje cell var närvarade och jag kunde känna vibrationen i de inre organen. Allt var totalt stilla. Det betyder inte att jag satt stilla utan jag rörde mig precis som vanligt i total närvaro. Allt gick i slow motion. Det var inte ett meditativt tillstånd utan jag var i nära möten med andra människor i smärtsam expansion. Jag vet inte om jag ska säga om denna process var lätt eller svår. Men när kroppen var trygg kunde jag stanna och öppna för smärtan som tog mig till mitt vittne i kroppen, mitt själv. Förut hade jag också kunnat bevittna men utanför min kropp, inte från vittnet. Detta kallar jag idag dissociation när jag så på mig själv utifrån utan några sensationer eller känslor.

Att leva i mellanrummet

Jag lärde mig att leva i mellanrummet tidigt i livet, mellan det goda och det onda. Jag vågade inget annat. Vågade inte lita på det goda och var livrädd i det onda. I mellanrummet fick jag min fristad. Rent fysiskt var det ofta i naturen men också med hästarna, med tant Greta och hos farmor och farfar. Dessa blev dock aldrig en riktig resurs för mig då jag inte vågade lite på godhet. De fick stanna i mitt mellanrum och där kunde jag andras. Sakta har jag vågat leva genom min historia i både det som var gott och ont. Jag tror inte vi kan leva i mellanrummet men då och då behöver vi stanna där en längre tid. Det är aldrig ett väntrum utan där är platsen jag hämtar hem mig själv för att vara en stund och expandera genom nya lärdomar. I mitt genombrott i somras kom jag till en ny plats i mig som jag aldrig varit förut och då insåg jag att jag i alla år haft en inre stress som nu är helt borta. Jag visste då inte något om den frid som väntade, men jag visste om mellanrummet som min fristad i livet där jag bara var. Ibland lurar jag mig själv, när jag tänker det är dags att pensionera mig. Detta är min mera sofistikerade flyktväg från henne som har en enorm drivkraft, från min ”doer”. Denna sommar transformerade jag min ”doer” till en kraft som kunde öppna för mer liv från livets mening. Jag behöver inte pensionera mig längre för att komma till ro. Friden och friheten är redan i mig och jag vilar in i mig själv här och nu i total närvaro i allt jag gör. Det som ger mening för mig och livet är det jag ägnar mig åt idag och vägen har nu visat mig dit än mer tydligt. Jag har inte all tid i världen kvar och jag kommer inte kasta bort den tiden. Min djupaste insikt säger mig att det hela tiden finns nya berg att bestiga från djup inre drivkraft.

Många bäckar små leder dig framåt

Så många gånger jag kollapsat i meningen transformerat det som tagit mig från livet. Jag sökte mig till följande ordnade former inom kroppsmetoderna Osteopati, Kraniosacral terapi, Kiropraktik, EMDR, Bodysense, Identity Oriented Psychotrauma, Somatic Experiencing och Reconstructive. De tre sista var de jag till slut utbildare mig i. Vi pratar inte så mycket i någon av dessa och det gör att kroppen styr och inte så mycket våra tankar. Jag har också gått i flera olika terapier; Gestalt, Psykodynamisk och Psykosyntes. Psykosyntes var den form som öppnade för kollaps och det var också den som jag utbildade mig i.

Nu kollapsar jag mer och mer i samarbete med livet. Det har tagit mig 62 år att överlämna mig till överlämnandet, att öppna för mitt ödes öde och mitt livs liv. Smärtans smärta och kärnans kärna höll mig åter i livets mittpunkt för en stund för att visa mig vem jag är.

Så mycket kamp så mycket liv i modellernas modell

Vi människor söker koncept och helst ska resan gå fort. Men jag tror att våra koncept kommer inifrån. Ja, jag kan inte säga att det gått fort för mig, med 20 år i ständig process och före det 10 år för att börja våga möta mig själv. Det var min takt och jag litade på detta, hade inte kunnat göra det annorlunda. Vad framtiden visar vet jag ej men sommarens smärta tog mig återigen tillbaka till min 3 åring , som inte kunde skydda sig och började se sig som ond inte värd att bli skyddad. Ur henne har tre metoder skapats Traumahology, Circle of trust och Co-creation organisms. De har växt från mellanrummet mellan behandling och psykoterapi, mellan andlighet och terapi, mellan kropp och psyke, mellan kropp och själ, mellan resurs och problem, mellan tillit och rädsla, överlevnad och gåvor, mellan att leva och överleva…. och mellan alla dessa samtidigt. Dessa metoder är inte unika på något sätt. Säkert skulle du säga ja så ser jag också min metod. Jag har bara satt ord på mitt liv och jag hoppas att du sätter ord på ditt liv. I mellanrummet skapas liv. Därifrån kan vi både se en helhet och ett mellanrum mellan det vi arbetar med som har fysisk form. Om du skulle höra mig berätta om detta tre metoder skulle du också höra om mitt liv.

Jag fick en fråga idag om vad som gett mig värde i mina professionella val: Jag blev djupt rörd och mitt svar kom direkt inifrån; Att vara följa en människa när hon kommer tillbaka till livet. Det är värt allt och ger mig den djupaste mening i mitt liv. Jag är så tacksam att jag fick denna fråga och för mig var det ett magiskt ögonblick. Det öppnade en djup tacksamhet i mig av att ha denna möjlighet. Jag känner en sån ödmjukhet och respekt för livet. 

 Jag önskar alla ett värmade Vintersolstånd, en God Jul och ett Gott Nytt ÅR i livet som väntar på att bli än mer levt.  

Göteborg den 4 December 2018

Marie Fridolf

Humansky

Lämna ett svar

fem × två =

Stäng meny

Samarbete innebär att det inte går att fatta beslut om någon person inte är med. Inte heller kan en person bestämma över en annan. Därför sätts viljan och engagemanget i fokus. Nya metoder för lärande utifrån engagemang växer fram. De skiljer sig väsentligt från de traditionella metoderna som ofta innehåller förhandling, kompromiss och majoritetsbeslut. Samarbetet hålls samman genom viljan att göra gott. Det är detta som motiverar, ger passion och mening åt arbetet. Samtidigt hamnar vi ibland en värderingskonflikt mellan att göra gott och olika lojaliteter. På fem minuter har värdegrunden utvecklas i en grupp/ett system beroende på deltagarnas historia och traditioner som omsätts i mentalitet, en tyst kunskap i samarbetet. Om vi söker oss till gemenskap förutsätter det att vi tidigt lyfter det vi ser och arbetar med vår mognad. I en mogen grupp går samarbetet smidigare och gruppens styrkor kan nyttjas så att ”ett plus ett kan bli tre”.  Fördjupade relationen är då en förutsättning. Vikten av en balans mellan att ta/få och att ge är påtaglig, (den kan vara både materiell och psykologisk). Detta samarbete bygger på att alla i ett team är ledare. Det ställer särskilda krav på gruppen om det finns en formella team eller projektledare. Denna person både för sig själv och andra i teamet är en av ledarna, även om han eller hon har formellt ett ledarskap. Det tar mycket lång tid att bygga upp ett förtroende som är raserat. Den enda strategin som då fungerar är att gå till källan och reda ut svårigheterna. För att bygga samarbetsstrukturer behövs både system, strukturer och relationer som bygger på principen att ”ett plus ett ska bli tre”.

Detta ledarprogram samarbete drivs tillsammans med Emma Rosqvist Katlaway och Katarina Falk LTOU. Det vänder sig till välfärdens samarbetande professionella. Det syftar till att skapa ett ”nytt” ledarskap och teamwork. Planerad start i mars 2019. 

I denna utbildning får du en förståelse och redskap att möta dig själv på ett helt nytt sätt. Utbildningen vänder sig till dig som arbetar med människor, t.ex. terapeuter, socionomer, läkare, sjuksköterskor, lärare mm. I slutet av denna utbildning kommer du att kunna:

 

Utbildningen omfattar 4 ggr 2 dagar och startar hösten 2019. Detta utbildningsprogram drivs tillsammans med tre andra traumaterapeuter. Detaljprogram finns färdigt under mars 2019.

Den enda tiden som finns är nu. I nuet kan vi öppna för evigheten och i det ögonblicket är det förflutna, framtiden och nu närvarande samtidigt. Nuet och visdomen blir ett i stunder när vi ändrar vårt perspektiv, vid insikter och AH- upplevelser, i ett nära möte med oss själva eller andra. Då stannar tiden och allt bara är. Dessa stunder kan bli fler och expandera. Vägen dit kan ibland vara smärtsam och vi behöver på olika sätt lösa upp den smärta som sitter i kroppen. Vi behöver också möta det vi på olika sätt lagt i skuggan av vårt liv. Det vi är rädda för eller kanske inte är så stolta över. I alla gemenskaper behöver vi bli vår sin egen auktoritet. Vi är alla här för att bidra till livet. Det är ingen slump vad du gjort i livet, ur det har ditt syfte sakta skapats. I denna ettåriga utbildning där du får möjlighet att öppna för ditt uppdrag och syfte. Utbildningen kommer du att:

 

Utbildningen startar i mars 2019 och pågår till maj 2020 omfattande 21 dagar under 7 helger.

I skönheten och värdigheten hittar du din visa kvinna. Hon vill att du ska sprida dina frön och bidra till världen. När vi lever våra liv i mötet med oss själva, vet vi någonstans där inne att vi behöver ära vem vi är i vårt ursprung. Det kan vara en utmaning, men samtidigt har vi inget val. Den visa kvinnan kan ta oss dit och kommer alltid att göra detta. Hon har mycket kraft och visdom. Hon är sanningen i dig. Många av oss är rädda för henne, hon låter oss inte komma undan, men hon väntar tålmodigt. Att vara vis har inget med ålder att göra. Du kan vara vis när du är 30 år. Visdom handlar om att kunna se andra perspektiv, på allt i livet. Den visa kvinnan vet att lager på lager försvinner försvaren inne i dig och en dag kan du bara le och leva innerligt. Då lever du här och nu och varje dag blir en gåva. Människor berör, människor rör sig och den visa i dig gläds när alla i frihet lever sina syften, ÄVEN DU. Hon har inte många illusioner, utan bär livet med en stor realitet. I denna workshop möter du din visa kvinna som att dig till befruktande mörker. I det mörkret finns dina gåvor.

Många tror att tillit förutsätter att vi har kontroll och genom det skapar en trygghet. I verkligheten kontrollerar vi ingenting, vi skapar på detta sätt bara en känsla av tillit. Vi försöker mäta allt som sker för att skapa mer känsla av trygghet och tillit. Tillit är dock ingen känsla utan mer ett tillstånd som bara är. Vi kan ha en massa känslor och vara i dem otrygga och ändå befinna oss i ett tillstånd av tillit. Hur är det möjligt? Någonstans i oss vet vi att allt är som det ska, och det skapar ett lugn i hela kroppen samtidigt som vi kan känna kärlek, vrede, vrede, sorg och rädsla. Vi människor har helt unika förnimmelser kopplade till olika känslor. Vi behöver lära oss skillnaden mellan känslor och förnimmelser. Känslor skapas ofta från erfarenheter medan förnimmelser är något vi föds med, men som kan förändras när de kopplas till känslor. När vi föds vet vi vad smärta är, men utan känsla. Senare kan vi bli rädda för smärta och då har den rena förnimmelsen förändrats. Tillit kan sägas vara en förnimmelse som är och kan vara helt ren om den inte kopplas till en tanke eller känsla. Ett bra sätt att ”testa” vår tillit kommer när jag vågar gå in i kaos. Fler och fler grupper vågar möta kaos för att de ska hitta strukturen i det system de omedvetet skapat. Vi agerar utan att veta, vi bara litar på att det som sker ska ske. Det är att överlämna sig till skeendet. Detta är en av grundpelarna i kaosteorin. Enligt kaosteorin förändras system genom mycket små oförutsägbara förändringar som på sikt ger oförutsägbara skillnader, ett fenomen som kallas fjärilseffekten. Dessa oförutsägbara förändringar bara uppstår. Tillits cirkeln, ”circle of trust”, är ett begrepp som skapats ut kaosteorin. I den har alla samma värde, och genom en uppåtgående spiral växer en grupp i detta ”värde”. I denna cirkel har syftet att öppna för mer tillit både hos de närvarande personerna och hos det system som skapats. På detta sätt kan vi möta oss själva och olika system. Ambitionen är att gruppen ska få lära sig att möta sig själv i fyra olika ”typer” av system.   

På olika sätt närmar vi oss myterna som hindrar oss att leva vårt liv fullt ut som den vi är. En myt kan hålla hemligheter och skapar illusioner som hindrar sanningen… men en myt kan också vara en inre bild, saga och arketyp som kan öppna upp för det som har varit dolt. Sanningen väntar alltid på att bli levd om förr eller senare krackelerar myten som hindrat sanningen. Dessa myter repeteras som sanningar. När vi använder den senare definitionen an myter förstår vi att allt är större än jag och allt har ett mönster. Dessa myter kan stödja oss djupare in i vår egen process för att hitta vår unika sanning.  I en liten grupp om 6 personer kommer du att få möta dig själv och få del av olika teorier för att komma djupare in i dig själv. Vi träffas 6 gånger, en gång i månaden.

Det paradigm vi lever i idag som frodas av vårt sätt att konkurrera, jämföra, offra, vara speciella och ta kraft/ge kraft, kommer sakta att tona bort. Detta ersätts av det nya paradigmet som vi längre varit på väg in i, det som bygger på samarbete. Vi behöver arbeta hårt för att komma till den punkt då vi är fria att bidra med det som expanderar våra handlingar, relationer och möten, istället för att exkludera. Samarbete kan bara ske utan en ledare i nätverk mellan människor och genom partnerskap mellan grupper och organisationer. I denna workshop lär vi oss att

Så att ”ett plus ett kan blir tre” och något nytt skapas

 

Det är inte händelsen eller bristen som skapar trauman utan vår förmåga att hanterar dessa. Vi får trauma av egna upplevelse, från familjen och samhället. Kroppens reaktion i dessa  situationer är ”fight” eller ”flykt”, och om dessa inte är möjliga ”frys”. Från alla dessa tre  traumareaktioner blockerar vi olika delar i kroppen och skapar strategier för att skydda oss i livet. Vår ”följare” är den som gör allt detta på ett mycket kreativt och aktiv sätt. Trauma och chock senare i livet kan vara en början att öppna för en frigörelse och  expansion. Traumaarbete kan frigöra och expandera gåvorna vi har gömt.  Vi kommer att arbeta i tre dimensioner samtidigt: