Kärlekens innesta rum

Ur tacksamheten och tilliten växer liv.

Någonstans i historien har vi bestämt oss för att det finns goda och onda känslor. Det är så vi också hela tiden ”splittar” vår själ i gott och ont, men det är bara egot som har denna dualism. Själen har ingen dualism och inte heller några känslor. Själen bara är och arbetar hårt för oss för att vi ska bli den vi är bortom alla överlevnadsstrategier. När vi vågar öppna vårt hjärta så är hon där igen vår allra käraste, vårt kärleksfulla själv. Hon är tidlös och utan ålder, men då och då är hon det förunderliga barnet och andra gånger den visa kvinnan/mannen i oss. Men för det mesta är hon i alla åldrar samtidigt. Vägen dit är krokig. Allt är enkelt när vi väljer vår väg, men inte alltid lätt. När dimman skingrats som hindrat oss att leva kommer allt vara annorlunda. När vi väljer livets gåta och gåva har du ett stort ansvar och det är inte mycket vi vet. Själen kan växa genom magiska och expanderande upplevelser, men växer framförallt genom djupt smärtsamma upplevelser. Det är bara i ren smärta som vi kan gå till rötterna, bortom alla känslor. När vi öppnar för ett själsligt perspektiv så finns inga känslor, vi är öppna och i kroppen finns förnimmelser som påvisar själens rum. Vi kan förnimma expansion; vi få det vi kallar ”tuppskinn”, bli yr, känna stickningar, något rinner ut etc. Tårar kan komma utan att det är kopplat till någon känsla. De bara rinner. Ja, det finns massor av förnimmelser som visar oss vägen till expansion och transformation. Det kan öppna för tacksamhet och tillit. När vi möter andra kroppar kan vi då tona in på dem från vår kropp bortom tanken och känslan. När känslorna och tankarna kan flöda fritt så hakar de inte i oss och vi kan då öppna för en renhet och själslig kontakt.

Jag skulle säga att tacksamhet och tillit är tillstånd som gör att vi inte kan ”splitta” oss. Det är alla våra ”splitts” som öppnar känslor av sorg, vrede, rädsla osv på ett neurotiskt sätt. Ofta börjar detta med en tanke, samma tanke som vi som barn hade när vi så kreativt skapade varje ”splitt” till en överlevnadsstrategi. Vi blir triggade, avstängda eller så lämnar vi kroppen helt. När vi är i ett tillstånd av tillit och tacksamhet vet vi bara att vi är i det, utan att vi förstår och känner. Tillit öppnar medvetandet och tacksamhet öppnar hjärtat. För att komma till den själsliga platsen behöver vi ha helat våra neurotiska känslor och genomlevt dem för att de ska kunna flöda fritt. Ja, visst ibland kommer vi dit utan något arbete. Själen visar sig för oss. Detta kan ske i form av ljuvliga upplevelser och smärtsamma upplevelser som expanderar livet. Vi måste ha tillräckliga resurser som expanderat oss för att kunna möta de smärtsamma utan att bli triggade och åka tillbaka i gammalt. När vi transformerar de smärtsamma upplevelserna så öppnar det för expansion och fler resurser som håller oss. Kanske blir detta en öppning för att vi ska vilja öppna för mer i oss! Vägen dit är att integrera/hämta hem våra känslor och beteenden som vi har dissocierat och lära oss att stoppa de känslor och beteenden som vi har agerat ut. Från den nollpunkten kan vi sedan genomleva dem. Då värderar vi inte dem när de kommer och vi vet inte vad de handlar om och vad de kommer ifrån. Vi kopplar dem inte till händelser utan stannar med själva känslan och beteende i sig, här och nu.

Att växa till större och större helhet

Vi är alla här för att representera och respektera oss själva som den vi är. Bara det kan öppna för något större. Om vi representerar andra människor, organisationer, familjen, grupper, communities, företeelser, metoder, filosofier bortom oss själva och vårt system förlorar vi oss. Att kunna leva mer och mer naken från vår själ kräver ett djup arbete att möta oss själva och transformera fler och fler överlevnadsstrategier som skapat vår personlighet. Då blir vi också mer tillgängliga för livet. Att leva naken från vår själ är inte ett statiskt tillstånd utan vi kommer dit då och då efter att vi hämtat hem någon av våra gåvor som vi gömt i vår historia. Vi fortsätter att dö in i det förflutna så att vi kan leva mer närvarande. Livet puttar oss tillbaka för att vi ska kunna hämta hem fler gåvor och resurser.  ”Den stora omvandlingen” är en ensam resa och vi kan bara göra den alldeles själv. Detta är att från insidan omvandla ett sammanbrott (kollaps) till ett genombrott. I det här ögonblicket har du inga garantier längre och ingen kontroll. Vi kan inte förvänta oss stöd från någon annan person, andra människor kan också bli rädda och dömande när de inte känner igen oss. Om vi inte påbörjar resan att släppa taget om vår personlighet och närma oss livets stora transformationer kan vi aldrig öppna för vår individualitet som väntar, den som tar oss till en större helhet och till ögonblick av att vara i ”ett med oss själva”. Personligheten kommer från överlevnadsstrategier och separerar oss från helheten för att skydda vår individualitet. Individualiteten öppnar istället för helheten och det var och en ska bidra med till livets hologram. Då är ingen värd mer än någon annan. Vi har bara olika bidrag till livet. Trots att vi vet detta gör vi oss då och då större eller mindre än andra i tron att vi är utvalda eller fördömda. Historien påvisar så tydligt att människor som ”gått till historien” som vi bär med oss, har alla smärtsamma upplevelser i sin växt. En del av dem ser vi som männisor i sin ödmjukhet och kamp för livet. Men vi har också dem säger sig ha stora gåvor och samlar människor som idealiserar dem, inte som människa utan som gudar. allt detta innebär att andra i sin idealisering lägger sin egen kraft och auktoritet hos den människan. Allt handlar om makt och makt är också farligt när det kommer från överlevnadsstrategier. Vi är alla här för att bli vår egen auktoriet med makt över vårt eget liv. Därför är de så viktigt att ledare anstränger sig till det yttersta av visa att de är också en människor med överlevnadsstrategier. Den som vill ha makt (om än omedvetet) manipulerar och dominerar och skapar en osäkerhet hos människor bara genom sin närvaro. I det skapas en gränslöshet och respektlöshet. Sanningen är samtidigt att de då också tar oss bakom vår mask, men de är inte ärliga med sig egen mask som också finns där. Nu är det nog så att vi alla har dessa drag av dominans och manipulation i våra de överlevnadsstrategier . Vi får makt över andra som offer, förövare och hjälpare, och vi går runt i alla dessa tre strategier.

Tillit skapas när det finns en balans, där alla vågar visa sin mask. Maktförhållanden skapar alltid överlevnad. Makt över andra kan man både få från underläge och överläge, men också från att inte inkludera sig eller att gå steget före alla andra. Det är barnets kreativa skapande från tidiga år som skapar dessa maktförhållanden för att kunna behålla sin egen auktoritet. Barnet väljer då det som står tillbjuds som andra inte kan kontrollera att ha makt över såsom beteenden, tankar, känslor, drömmar mm. Från dessa skapas sedan överlevnadsstrategier för att skydda kraften/auktoriteten. Dessutom balanserar vi också hela familjens överlevnadsstrategier som vi ärver från tidigare generation till den dag någon vågar gå in i ansvarigheteten.

Många av oss lurar oss själva när vi söker harmoni, kontroll och lätthet för att utvecklas. Då tror vi att vi genom prestation kan ta oss bakom masken vi skapat. Om allt är lätt vem bryr sig att växa och omvandlas till vår individualitet. Så vi ljuger för oss själva trots att vi har flera erfarenheter av växt i djup transformation från smärtsamma upplevelse in i hjärtat. En del av oss sitter fortfarande fast i gamla upplevelser utan att ta oss igenom dem och då lider vi. Det gör ont att öppna hjärtat, ont av kärlek och ont av skam. I förra bloggen skrev jag om olika former av skam och här kommer jag nu skriva om olika former av kärlek. Både kärlek och skam på en djupare nivå gör oss fria i hjärtat och öppnar mer glädje. Från dem kan vi börja lära oss vad frihet är. Tills vi en dag lurar oss själva igen genom att säga: jag är nog färdig nu, men djupt inne i oss så vet vi att det är så vi ljuger för oss själva när det gör ont. Istället behöver vi ta oss vidare och möta dem som kan matcha vår nästa växt (alltså de som vågar). De kommer alltid människor i vår väg som är där för att vi ska växa. Växandet sker alltid bortom kontroll och utan några garantier.

Tillåtna och förbjudna känslor

Innan jag skriver om kärlek vill jag först ge min bild av ”känslan” som neurotisk och flödande. Vad är då en känsla och hur kan den bli fryst? Alla känslor vi fightas med eller flyr blir till slut frysta. Glädjen, vreden, sorgen, rädslan, avundsjukan, ja alla dessa basala känslor kan vara frysta. Dessa känslor kan också vara dissocierade, dvs vi har ingen kontakt med dem för vi är ”splittade”. Allt detta innebär att vi kan sakna kontakt med någon känsla men också sitta fast när vi agerar ut den hela tiden. Båda dessa vägar har skapats för att skydda kärleken, den som vi vet så lite om. Kärlek skulle jag beskriva både som en känsla och ett tillstånd och för att dela dessa kallar jag känslan; medkänsla och tillståndet; öppnande av tacksamhet. Den första förutsätter den senare. Att arbeta med oss själva innebär att vi närmar oss alla våra känslor och beteenden som blivit frysta eller dissocierade. När vi som barn inte kunnat hantera en händelse har vi skapat överlevnadsstrategier för att överkomma denna händelse. Även om själva vårt skapande inte finns i vårt minne så vet vi djupt inne i oss att barnets kreativitet och kärlek till livet skapar dessa strategier. Om vi kan se skapandet som en gåva är det lättare att se på strategin med kärlek, även om den är destruktiv. Här följer några; ”Om jag är tyst ser ingen mig”, om jag gör mig värdelös så hotar jag ingen, om jag gör mig jobbig så kommer ingen nära, om jag inte ger upp så kanske jag inte dör, om jag gör mig ond så kan andra få vara goda, om jag blir sjuk kanske någon ser mig” ja många, många fler skulle kunna listas här. Dessa tankar sätter sig sedan i kroppen och så småningom i varje cell. Från detta skapas sedan känslor. Att t.ex. bli frisk, god, sluta kämpa, ge mig ett värde, göra mig synlig hotar hela vårt trossystem. Därför är det svårt att med tankens kraft förändra detta, för med tankens kraft har vi fortfarande kontroll. Men att gå till cellerna och ändra våra cellminnen kan påverka på ett djupt plan. Det innebär att om vi arbetar med kroppen utan att alltid förstå vad som sker kan något nytt öppnas. Allt detta kan öppnas när vi har en förnimmelse av vårt ”själv”. Vägen till denna kärna öppnas när vi överlämnar oss till det som är.  Samtidigt är förståelsen avgörande för att öppna för de två tillstånden; tillit som expanderar medvetandet och tacksamhet som expandera hjärtat. Det är tillstånd som vi inte kan prestera fram (tack och lov). Vår personlighet dvs. vår identitet kommer att förändras genom livet ju mer vi utvecklar vår individualitet. Vår individualitet handlar om att växa i detta liv för att bli mer och mer vår kärna ”core self”, i nya transformerande identiteter.

Från mina år i arbetet som terapeut och lärare samt från min egen resa har jag också lärt mig att alla våra trauman, både barndomens och de senare i livet, har samma kärna. I många långa processer, egna och andras, har jag lärt mig att den kärnan har samma kärna som det jag behöver transformera för att expandera den jag är i livet.

Mellanrummet – det expanderande fältet

För mig har det varit så tydligt att alla mina trauman har tagit mig till en plats som jag kallar mellanrummet. När jag gick psykosyntesutbildningen fick jag klart för mig att detta har inneburit att jag levt i distans till alla mina känslor, händelser och trauman. Paradoxalt nog är jag också där i stunder idag, fast på ett helt annat sätt. Idag är det en plats där jag kan hämta hem något nytt. För mig har det aldrig varit svårt att avidentifiera mig eftersom jag levde avidentifierad som barn (läs mer om avidentifieing i psykosyntesens grunder). När jag första gången förstod att jag befann mig i ”liminality” (begreppet kommer från antroposofin) blev jag inte rädd utan trygg. Detta var en plats jag kände så väl till som barn och där jag fick andra perspektiv. Vi kan också säga att jag som barn inte vågade leva i livet, men å andra sidan var det aldrig svårt för mig att gå igenom dissocierade känslor för att hämta hem dem eftersom jag visste att jag hade lätt att avidentifiera mig från dem. Det skapade en trygghet. Kanske är det därför jag vågat ta mig så djup i mina trauman. Flera av mina terapeuter var så förundrade över att jag så ”lätt” tog mig igenom smärtan, hämtade hem mig själv och kunde gå vidare och djupare. Ett skäl var att jag alltid tog det 100% dvs. gick in i smärtan och känslan för att komma ut på andra sidan. I mig fanns en stark drivkraft, jag vill leva. Idag vet jag att det hjälpte mig att få känslorna att flöda fritt. Mina trauman är integrerade i mig och jag blir inte längre så lätt re-traumatiserad.

Det mest förbjudan öppnar kärlek

Rädslan i form av panik var en av de svåraste att genomleva liksom hatet förstås. Det tog mig en lång stund att våga ”äga” och gå in i känslan av hat, då den var så förbjuden. Den var totalt dissocierad och därmed också urvreden, eftersom jag i min barndom såg de händelser jag togs till som mitt straff. Därmed offrade jag mig i livet ”för det var vad jag var värd”. Jag hade ingen rätt att sätta gränser eller ”hata”. Det var den ena delen av hatet. Den andra var att i min familj så bar min far ett hat som kom ut i destruktiv form, ett hat som han inte tog ansvar för. Jag är den som har gjort det i mitt liv; stoppade en destruktiv energi som kom från flera generationer. Att stoppa en energi kan bara ske genom att gå in i den och transformera den. Livet visade mig andras hat som öppnade mina ögon för vad som fanns i mig. Tidigt i livet skyddade jag dem som gjort mig illa. Jag valde också att vara med dem som gjorde mig illa framför dem som verkligen var där i kärlek till mig när jag växte upp. Kärleken var ju inte för mig. När jag inte vågande gå till hatet så stoppade jag också vreden, kraften och gränssättning. Men den dag jag gick dit fick jag min vackraste upplevelse jag har haft i detta liv.

Jag minns så tydligt insikten; …Men detta handlar överhuvudtaget inte om mig, det är bara en stor projektion från min far som han fått….men inte tagit ansvar för..”. Det var också i det ögonblicket jag kunde möta den del i mig som hela tiden varit totalt oförstörd, helt ren. Jag kunde då också se mitt kreativa skapande som barn för att skydda mig själv. Det var i det ögonblicket som jag började älska mig själv och min resa till ansvarighet kunde börja.

Senare i livet har jag vågat gå in i hatets olika lager. (Alla känslor har olika lager/djup). Jag skulle säga att det hatet är rent och har tagit mig till kärleken djup inte dess motsats (jag återkommer till detta). Min insikt; Om jag inte kunnat hata hade jag inte heller kunnat försonas och öppna kärleken till mig själv. Den destruktiva formen av hatet som inte flödade stod i vägen. Det var ett hat som agerades ut, så sker inte med ett flödande hat som bara är.

Känslan utan händelsen

Det viktigaste i min process var att jag lyckades stanna med hatet utan att koppla det till någon speciell händelse för att det skulle få flöda fritt. Först då kunde jag förstå mer av vad kärlek egentligen är. I samhället och i olika religioner samt i familjer lär vi oss att hat är en förbjuden känsla. Det skrämmande är att vi då stänger av kärleken, och hatet kan kommer ut i en destruktiv form. Det var först när jag vågade öppna den enorma kraft och vrede som jag gömt i hatet, som kärleken växte. När jag gick till hatet i en trygg miljö kunde jag släppa taget om det neurotiska förnekandet av den känslan, som hindrat mig att leva fullt ut, och öppna för försoning och hjärtats expansion. Det öppnade också den djupa kärlek som varken var blind eller ett skydd. Genom att inte hata och öppna vreden djup hade jag skyddat förövarna och deras beteenden. För mig stod rädslan också i vägen för vedens urkraft. Jag var rädd att jag skulle kunna döda med den kraften.

Hos alla familjer och alla samhällen finns känslor, beteenden och företeelser som är förbjudna. I mitt fall var det jag som gjorde vrede och kraft så förbjuden. Jag var livrädd att jag skulle ha samma beteende som min far. Men livet tog mig i en annan riktning i min val som vuxen. Jag kommer aldrig glömma mötet med en man i ”killing energi” (den rena formen av vrede) från djup kärlek när jag gick somatic experiencing utbildningen. Så mycket respekt, så mycket kärlek, så naket och en sån enorm kraft mellan oss. Lever vi naket mer och mer från vår själ så agerar vi inte ut någon känsla utan de flödar fritt. Denna djupa form av vrede är också en del av livet.

Sökandet efter helheten

I den ettåriga utbildning som jag leder fördjupar vi oss i lager på lager av alla våra olika känslor. Mina erfarenheter har jag från flera olika kroppsliga och själsliga metoder, teorier och filosofier; psykosyntes, jungianska arketyper, identity oriented psykotrauma, somatic experiencing, systemiska konstellationer och reconstructive. Alla har de samma syn på livet från ett medvetet och omedvetet land. Det jag skriver om är det jag lärt mig inifrån ur ett mångårigt arbete som terapeut och lärare. Men viktigt är att säga är att jag alltid sökt en helhet i allt (senare förstod jag det från system-och kaosteorins grunder) som tog mig till relationer och yrkesval för att försöka förstå livet. Det var också där jag senare förstod vikten av ett mellanrum och att det i det ”spacet” skapas liv. Det är därifrån expansionen kan ske. Jag forskade under många år och inser nu att jag forskade på mig själv tills jag en dag bröt allt och började mer medvetet gå min egen väg.  På min väg har jag alltid mött ”rätt” människor som har skakat om mig så att jag kunnat växa. Men egentligen är det jag som skakat om mig själv för att jag ska växa.

Livet är ett ständigt experimenterade.

Livet tar oss till situationer där vi öppnar nya lager. Jag tror också det är olika för oss. Den som har varit i övergrepp tror att det är så livet gestaltar sig i form av kärlek. En dag öppnas kanske en ny dörr där den personen börjar använda livet för att utforska kärleken dynamik. Den som varit i kärlek, å andra sidan kanske öppnar ögonen en dag och ser att kärleken har många ansikten och börjar utforska mörkrets krafter. Den som inte varit i kontakt med den universella viljan kan inte förstå vad kärlek är bortom det personliga. Men det intressanta är att vi alla strävar efter den universella viljan för att utvecklas och undvika det vi kallar mörka känslor från mörkrets krafter och livets skugga. Men tänk om den universella viljan också innehåller mörka krafter! Vi kallar hatet mörka onda känslor och kärlek ljusa känslor. Det är så vi bygger egots dualism och medvetet tar vi oss från själens helhet.

Att öppna vår potential och det som är förbjudet

Livet handlar om att vi ska få ihop våra högre energier och det undermedvetnas förbjudna energier som vi förträngt. Det förträngda undermedvetna och vår potential från våra högre energier kommer inte bara från oss själva, utan också från vår familj, samhället, kollektiva arketyper och det vi inte kan förklara bortom var förståelse. Det betyder att vi alla på något sätt har en potential och förbjuden del som vi är i kontakt med, om en omedvetet. Det finns en del filosofier och skolor som menar att om vi bara fokuserar på ljuset så kommer detta ”hela” vårt undermedvetnas mörker. Jag har också försökt att leva efter den filosofien, men historien kommer alltid förr eller senare ikapp oss. Jag tillhör dem som anser att vi behöver låta historiens sår öppnas för att vi ska kunna hämta hem de resurser vi gömt där. Men att gräva bara för grävandes skull hos oss själva eller i familjesystemet och andra system leder sällan till ett helande. Allt det vi behöver hela kommer från livet när det är dags. Det intressanta är att när vi tagit det stora klivet in i detta är det som en ”ketchup-effekt” och vi inbjuds till ett kontinuerligt processande från livet för att hela vår skugga mer och mer.

Transpersonella upplevelser kan också skapa trauma. De är överväldigande för oss och många av oss lämnar då kroppen. När vi lämnar vår kropp skapar vi ett dysfunktionellt autonomiskt nervsystem och det skadar också hjärnans funktion. Avgörande är naturligtvis när upplevelser hände och vår förmåga att hela oss. När vi är barn så sitter händelserna djupare och de påverkar vår utveckling i ett barns utvecklingsfaser. Då blir lättare re-traumatiserade. Men trauma får vi inte bara av upplevelser utan också av brister. Den största bristen är anknytningstrauma och den har vi alla på olika sätt. ”När mamma inte är där så går en del av själen upp igen”. Vi kan säga att detta är vår första transpersonella upplevelse, kontakten bortom kroppen. Både för mamman och barnet så är födelsen en första separation som ger oss trauma och smärta som sitter i våra celler. En mamma sa mig en gång så sant; När barnet kom ut var smärtan så står och jag såg mig förvinna in i en tunnel och så plötsligt ser jag ljuset och det ögonblicket är det också någon som skriker och jag tar mig tillbaka till livet. Det är mitt barn som skriker, vilken lycka och jag landar i kroppen igen och får mitt barn på magen” Mor och barn börjar sedan en ny fas i livet, det vi kallar anknytning. Om inte mamma klarar av när barnet avvisar henne och gör allt för att knyta an till varje cell i barnet under de första åren så blir anknytningen ett bestående trauma. Men allt börjar också redan från befruktningsögonblicket. Det är då vi bestämmer oss, både mor och barn. Där börjar anknytningen. Allt detta ser jag inte som ett problem då både moder och barn får en enorm kraft av att skapa liv både förlossningen och anknytningsprocessen. Alla mödrar ger liv och samma ögonblick så öppnar de för att barnet senare ska kunna ge livet till sig själv i en livslång process (att födas av oss själva). Detta låter grymt men livet är också grymt. Problemet för oss människor är att vi har en massa tankar hur vi kan undvika smärta och det gör att vi skapar illusioner om hur livet ska vara. De anknytningstrauma vi har idag tillhör en hel generation och skapas också av samhället, många gånger genom att vi försöker ta bort smärta.

Vår historia är vår resurs

Allt detta öppnar för att vi ska kunna se vår historia som en resurs istället för ett problem. Om vi gör vår historia till ett problem där vi hela tiden skyller på mamma, pappa, syskon, samhället, grupper, händelser osv så sitter vi fast i dem. Jung och Assagioli talade om att vår skugga är vår spegel. Vi möter det vi ska möta i vår skugga genom det som vi möter i livet. Vi sitter fast så länge vi inte vågar möta oss själva. Det håller oss fast i våra överlevnadsstrategier, våra delpersonligheter. Vi kan aldrig hela oss själva genom prestation och tankens kraft. Hur skulle vi kunna styra vår kropp medvetet när den styrs av det omedvetna och undermedvetna. Livet sker bortom tanken, kontrollen och några som helst garantier.

Våra föräldrars överlevnadsstrategier är en gåva till oss

Under mina år i systemiskt arbete har jag lärt mig att se att vad vi bär för våra föräldrar också är vårt. Det innebär att vi också behöver förändra dem inne i oss. Vi kan aldrig lämna tillbaka detta, bara transformera det. Ja, vi ärver från generationer inte bara generationers trauma, utan också överlevnadsstrategier. Det finns i våra celler och allt detta är också mitt ansvar som vuxen att ta mig igenom. Det blir då också så tydligt att våra gåvor finns i generationers överlevnadsstrategier. Men inte nog med detta våra barn bär också våra överlevnadsstrategier (om vi inte transformerat dem) och det är också deras ansvar vad de gör med allt detta när de är vuxna. Vi som mödrar och fäder ger våra barn livsenergin men också allt som hindrar oss själva att leva vårt liv fullt ut. Det är fantastisk gåva i livet när vi kan hela dessa strategier tillsammans i ett system. Jag har många exempel på detta både framåt och bakåt i generation. Tillsammans med min mamma har jag helat hennes överlevnadsstrategi med pengar som också blev min. När vi tog oss igenom detta, jag i mina processer och hon i sina processer har vi båda var för sig och tillsammans kommit till en plats när de flödar fritt och är i frihet. Upplevelsen av livets rikedom har för oss båda nu uppkommit, det är inte litet och inte stort utan bara är. Pengar är också en symbol för livet och när vi respekterar våra liv på ett helt annat sätt respekterar vi också pengar på samma sätt. Två viktiga händelser, en för mamma och en för mig tog oss dit var för sig och sen tillsammans. Neuroserna med pengar, hon rädd att ha för lite och jag rädd att ha för mycket tog denna ljuvliga insikt till livets rikedom när vi båda under förra året förlorade en massa pengar. Vi kom då båda djupare in i livets skam var för sig och tog oss ut till livets värdighet i en inre att rikedom. Allt detta öppnade ett djupare lager i kärlek till livet för oss båda. I mitt neurotiska mönster att ge bort allt (har jag inget kan ingen ta något ifrån mig) så stötte jag också bort mamma. Den kärlek, tacksamhet och respekt som idag finns mellan oss trodde jag aldrig att jag skulle få uppleva. Min mammas kärlek till mig är respektfull, ren och från tacksamhet att hon fått ge mig liv och att jag gjort och fortsätter att göra något med detta liv. Tidigare i mitt liv har jag gång på gång gett bort det jag älskat, nu öppnas kärleken och ibland blir det hissnande så  jag får hålla om mig mer. Jag är så tacksam att hon har valt att leva så att vi har fått göra detta. Vi satt fast båda i rädslan av att leva i kärlek och livet tog oss till en plats där den nu är mer och mer i flöde, precis som pengar.

Jag har också erfarenhet av att transformerat en känsla som jag inte vågat äga tillsammans med en av mina söner. Jag trodde att han bar den för mig i många år och jag bad honom se att den var min. Men ack så jag bedrog mig. Han visade mig vägen till denna känslan och till slut vågade gå in i den själv i sitt liv och det öppnade mitt hjärta. Det tog oss var för sig till en plats vi aldrig varit förut. Två olika händelser tog oss till insikten av djup en projektion som fanns i vårt familjesystem. En dag sa han till mig; om du inte varit rädd för denna känslan så hade jag aldrig gått dit. I det ögonblicket såg vi hur vi satt fast, inte bara i den känslan utan också i andra saker jag varit rädd för i mitt liv. Dit gick min son för att skydda mig. När jag nu gick in i den känslan som var så förbjuden för mig så kunde han sätta ord på sin rädsla som inte alls handlade om mig. Han hade bara kanaliserat den till mig istället för dess egentliga orsak. Denna process var för sig och tillsammans förändrade båda våra liv. Vi blev båda fria. Den för mig så förbjudna känslan gjorde att vi satt fast men livet tog oss till en situation där vi kunde öppna.

Så lätt att döma

Ja, detta är två exempel som beskriver hur vi sitter fast och om vi släpper kontrollen och vågar ge oss hän så kan vad som helst hända. Bortom projektion från vårt ego finns också en själ och själ till själ kan vi också vara i familjer, med vänner, i samhällen, i grupper så sammanlänkande och vi är bara speglar av varandra. Ibland väljer jag bara att säga att om vi vågar vara nakna utan att försvara oss kan vi få de mest vackra möten. (Alla människor tror inte på att vi har en själ). Så lätt att döma våra föräldrar så lätt att döma andra, när vi egentligen sitter ihop. Separation handlar om att gå vår egen väg för att öppna för att se hur vi är sammanlänkade. Jag gav min son en gåva gömt i mitt trauma och överlevnadsmönster som han behövde möta för kärlekens skull. Min mamma gav mig en gåva gömt från hennes trauma och överlevnadsmönster som jag behövde möta för livets skull. Livet är så magiskt om vi vägar släppa taget! Så lite vi vet och egentligen inget alls. I varje lite steg får vi insikter och fingervisningar med gåvor om vi går sakta och lyssnar.

Ibland fastnar vi illusionen av att göra oss större än våra överlevnadsstrategier för att kunna ta oss ur dessa strategier, utan att behöva gå in i dem igen. Jag tror att just genom att gå in i dem igen och se baksidans djupt inifrån så kan de öppna en annan väg, vår gåva till livet. De händelserna i mitt liv med både mamma och min son var djupt smärtsamma både för dem och mig och vi vågade stå kvar och ta oss till en annan plats. Jag har också upplevt detta med en god vän. Kärleken är där när vi vågar stå kvar!

Ja frågan är nu när ska vi gå och när ska vi stå kvar i relationer! Det finns inget tydligt svar för vi har så olika överlevnadsstrategier. En sak har jag lärt mig i livet och det är att det inte går att stå kvar när andra straffar mig när jag vågar öppna en överlevnadsstrategi. Jag är då så sårbar, naken och förvirrad. Men jag har också varit i grupper där man orkat hålla livet i en sån situation och det är vad jag gör när jag jobbar som terapeut och lärare. Jag har också valt bort då kärleken varit för stark, den kärlek jag varit så rädd för. Idag lär jag mig att stå kvar även när kärleken svämmar över. Ja, alla våra liv och hur komplext allt är. Allt är mycket enklare när vi bjuder på våra mönster (när vi ser dem).

Ju närmare vår kärna vi kommer desto starkare demoniska försvar  

Min erfarenhet i mötet med mig själv och andra har också tagit mig till insikten att ju närmare min kärna jag är i min process desto mer demoniska är mina försvar, eller ska jag säga primitiva. När jag är med människor i balans kan vi båda möta denna lilla tjej eller kille som är så rädd och arketypiskt agerar inåt eller utåt för att skydda det lilla som är kvar. Följer vi detta så kan en annan form av skydd öppna sig. Då skyddar vi inte oss genom att skydda oss, jo som barn gjorde vi det för att det var totalt omöjligt att gå in i vårt sår. Men som vuxna behöver vi gå in i såret. Det kan ta oss till platser som vi inte har någon aning om. För att komma dit behöver vi lära oss att stoppa oss själva när vi blir re-traumatiserade. I det ögonblicket vi blir triggade så slår hela systemet in igen med alla vår överlevnadsstrategi och vi blir helt blinda. Men det finns en paradox i allt detta, när vi kan hålla oss och låta oss gå in i en överlevnadsstrategi med öppna ögon så kan vi hela den, då är vi inte blinda längre. Att kunna stoppa oss är snarare att stoppa att vi förlorar oss och att istället här och nu gå in i smärtan. Men att bli triggad är inte heller fel, inget är fel! Blir vi triggade så kan det också ta oss till en djup smärta efteråt, om vi vågar vara helt naken och gå igenom smärtan av vad vi gjort mot oss själva och andra. Men om vi dömer oss själva eller andra kommer vi att hamna i våra försvar. Paradoxen är att många av oss hindrar våra mörka känslor och tror att de är ett dömande och på så sätt hindrar vi kärleken. Vi har alla rätt att känna dessa känslor utan att vi dömer. Den vrede som kan komma upp är livsviktig och när den flödar fritt så kan vi se att vreden i sig är livsviktig för försoning och kärlek. Detsamma gäller med hat, rädsla, sorg, hämnd, avundsjuka mm. Det är som att ett öppet hjärta behöver inkludera allt och öppna för kärlekens expansion. När vi ser vår lilla flicka eller pojke fightas för det lille som finns kvar innan allt brakar ihop kan vi också med kärlek se på andra personens arketypiska demoner med kärlek.         

Kärleken sex dimensioner

Mot denna bakgrund kan jag nu formulera mina insikter om kärlek. Kanske är detta för dig på ett annat sätt och stanna då med ditt. Men känner du att detta slår an så läs och begrunda. Kom gärna till något av mina föredrag så berättar jag mer. Jag försöker att inte lägga detta som ett koncept, livet är inte koncept. Under de år jag forskade försökte jag bevisa något för att visa världen att jag kommit fram till något. Det var en del i det grandiosa beteendet jag skapat för att skydda mitt sår. I det jag skriver nu handlar om min erfarenhet och inget annat och andra har sin erfarenhet. Alldeles nyss i mitt liv var jag i en händelse som var djupt smärtsam och i hela min kropp visste jag att något gått förlorat. Jag stannade med det utan att värdera. Hade jag inte det hade rädslan gått igång för ordet förlora som ett negativt ord. Men det som nu gick förlorat i allt detta var så viktigt för mig och det tog mig djupare in i kärleken. Det jag nu skriver nedan är inga statiska tillstånd utan vi vandrar fram och tillbaka mellan dessa dimensioner. Kanske finns de där hela tiden och kanske finns det fler dimensioner som jag ännu inte känner till. Kunskap och erfarenhet är universell och vi är verkligen inte så märkvärdiga vi små människor som är här för att växa nedåt. Kunskap talar med visdom lyssnar inåt och talar sen!

  1. Den blinda kärleken; barnets blinda kärlek, förälskelsen, passionen, närhet-distans i olika anknytningsmönster. Den kärleken är också ren, i meningen att den skyddar det som är totalt rent och oförstört i oss. Här börjar vi alla som barn, som par, som vänner, i familjen, i samhället. Detta är den vackraste kärleken i poesi och musik där vi ber andra att hålla vårt hjärta och vår själ. Någonstans i oss vet vi att vi är blinda för livets andra öppningar. Men många gånger skjuter vi upp steget att börja möta oss själva och hålla oss själva. Ibland kan det också vara en lång väg till denna plats av öppning. Men det lilla barnet väntar tålmodigt långt där inne. Hon som var så kreativ i sin blinda kärlek. Värderar vi denna kärlek som ett problem så förlora vi den renhet vi skyddat. Vårt överlevnadssamhälle är tydligt i denna livets fas. Sakta håller vi på att öppna för medkänslans mönster bortom rädslan av hur vi använder naturens och jordens resurser. Det handlar inte längre att exploatera för att växa och överleva som människor genom att erövra mer och mer i vårt grandiosa beteende. Det handlar också om att öppna hjärtat för samhället, som också befinner sig i överlevnad.
  2. Medkänsla (compassion); vi öppnar sakta dörren närmare och närmare vårt innersta. Resan av att stiga ned påbörjas och i den öppnas kärleken till oss själva bortom våra överlevnadsstrategier. Barnet börjar sakta att lita på att vi ska hämta hem henne och aldrig överge henne igen. Då och förlorar vi oss för att hämta hem och transformera fler och fler överlevnadsstrategier och gåvorna vi gömt. Sakta växer barnet och vår själ blir mer och mer hel. Så kommer en dag då vi kan känna medkänsla med oss själva i allt som är oss själva, både mörker och ljus. Vi kommer då att mindre och mindre ”splitta” oss själva och det förändrar alla våra relationer. En dag börjar vi också att kunna vara med andra i medkänsla samtidigt som vi är med oss själva. Nu förändras orden till: håll mitt hjärta och min själ så håller jag ditt hjärta och din själ. Vi börjar att kunna visa oss sårbara och kunna sortera vad som är vårt och vad som är andras. Det är här terapi fyller sin viktiga funktion. Vi får stöd i ett hållande av oss själva bortom tankens kraft som skapat alla våra överlevnadsstrategier. Men en terapeut är också en människa med överlevnadsstrategier och sakta börjar vi att se det. Då är terapin slut och vi kommer att hitta andra vägar. (kanske vi åter går i terapi en dag när vi fastnar i vår blindhet) Den terapeut vi möter är inte heller någon slump, då vi tillsammans med honom eller henne ska hela något vi har gemensamt. Inget är en slump i livet. Ansvarigheten ökar och vi inser att vi inte längre kan vara en del i samhällets överlevnadsstrategier. Det innebär att våra frysta och dissocierade delar sakta tinar upp och vi passar då inte längre in där vi har varit förut. Vi klarar inte att fightas eller fly utan vi väljer att vara där allt är tillåtet för att vi ska växa. Där vi inte blir dömda eller värderade. Vi föds på nytt! Vi förvandlar potentiella sammanbrott till genombrott. Vi tar vårt ansvar och andra får ta sitt.
  3. Den universella viljans kärlek; Om jag ifrån medkänsla till mig själv fötts av mig själv så kan vi säga vi nu föds jag av livet. Livet är där när jag lever ansvarigheten och ser allt som jag möter som en spegel av mig själv. Jag öppnar för ett lärande i ett större perspektiv och jag följer flödet. Livet är här för att jag ska möta dem och det som kan ta mig djupare in i livet. Detta är ett stort komittment till livet. Vad som än händer så står jag kvar i livet. Det betyder också att ingen annan människa kan säga vad som är bra för oss. Ingen annan människa kan gå vår väg. Vi möter dem som vi går parallellt med i tacksamhet, respekt, värdighet, nödvändighet och djup kärlek. Sakta börjar vi lita på livet och inse att vi är så sammanlänkade i livets mönster. Det gäller också med vår ursprungsfamilj och den kultur, det samhälle och den jord vi föds till. Transformationen är individuell och kollektiv i samma ögonblick. Nu förändras orden till; Jag överlämnar mitt hjärta och min själ till livet och följer med. Det som kommer i min väg vill säga mig något. Sakta närmar jag mig mina syften i livet och vad jag slutligen är här för att bidra med till livet. Detta är ett hårt jobb, men vi är inte ensamma i allt detta. Vi lär oss att se det större perspektivet och att smärta är en del av livet. Vi är generösa och rotar oss mer och mer. Kanske har vi tidigare sökt oss till olika filosofier och mästare tills vi en dag ser att alla vi möter är för en stund en mästare för oss i vår spegel, i det vi behöver lära oss just då. Det kan vara för korta och längre stunder. En del speglar vi oss med i hela livet. Vi är här för att bli vår egen mästare för oss själva men inte över andra människor. Vi är bara speglar för andra människor. Det vi skapar gemensamt med andra äger vi inte utan vi låter livet hålla det.
  4. Kärleken till den gudomlig modern; Den universella viljan kan öppna för den villkorslösa kärleken från den gudomliga modern. Allt detta handlar i grunden om vår relation till vår egen moder, den stora modern, moder jord, naturen och allt levande. Vi öppnar då värmen till allt som är oavsett dualism. Allt har sin plats i livets växt från liv och död. Ibland måste någon dö för att någon annan ska kunna leva. Nu förändras orden: på grund av dig har jag mitt hjärta och min själ. Tack för att du gav mig livet. Alla barn avvisar sin moder och livets resa är sedan komma tillbaka till henne. Men vi behöver också komma ihåg att barnets hjärta skapas av mammas blod. För män och kvinnor är detta olika. Kvinnor möter mamma just för att hon är kvinna och ska lära sig detta mysterium. Det gör det svårt och komplicerat eftersom de flesta kvinnor inte vill bli som sin mamma. Men när hon en dag inser att mamma kommer med vår själ och att moderns överlevnadsstrategier också är djup integrerade i dotters kvinnliga personlighet. Dottern behöver själv transformera dem i sig själv som en gåva till sig själv. När vi som kvinnor får kontakt med livet som heligt öppnar det för tacksamhet och kontakt med vår biologiska moder och moder jord. Därför kan arketyper hjälpa oss att hela vår kontakt med henne som gav oss livet och vår första erfarenhet av hur det är att växa som kvinna. Män möter mamma genom sin fader (precis som kvinnor möter fadern genom sin mamma). Det innebär att faderns roll i relation till modern och alla andra kvinnor påverkar sonen. Om mamma är för stark och skapat relationen ”mammas pojke” med sin son, så kommer den sonen förmedla detta till sina söner. ”Det är bättre att du blir mammas pojke för jag är för svag”. Pojken behöver se sin far som han är i honom för att göra om och transformera faderns överlevnadsstrategier i sig själv.
  5. Kärlek från barnets förundran till livet; en kärlek som bygger på djup erfarenhet och visdom. Det är då vi vågar vara barn igen, dvs. att visa vår skörhet och renhet. Det är då vi kan komma till kärleken och vi föds på nytt i tacksamhet till livet. Vi accepterar livets ständigt föränderliga under. Vi vet inget och livet är ett stort experimenterande och upptäckt, men aldrig från okunskap utan från visdom. Livet som håller oss är magiskt när vi går på vår väg i total närvaro. Vi ler och ser och inkluderar allt, livet glädje och ljus tillika med grymhet och mörker. Vi vet att vi hela tiden kommer att återfödas till mer växt. Vi har lärt oss att sortera vad som är vårt och vad som är andras. Vi har inte mycket att försvara. Orden förändras nu till; mitt hjärta och min själ kommer att välja livets magi bortom min kontroll. Då händer det att du känner dig fullkomligt i ett med dig själv. Dessa ögonblick kommer i de mest vanliga situationer du möter. Du glömmer att du är ”splittad” och slappnar av. Du smälter samman, du blir hel, når frid och en enorm lycksalighet. Allt detta sker i vardagen, öppnar för barnets förundran igen från en djup visdom. Du lever mer och mer med total närvaro, precis som barnet. Du hörs inte, du syns inte du bara säger ”wow” från förvåning, förundran i livet fantastiska magi.
  6. Kärleken till livet från den nakna själen: Nu har vi inget att försvara längre. Ny förändras orden till: mitt hjärta och min själ tillhör livets existens och ger mig min värdighet. Vi har alla en plats och när vi lever från vår själ så är hjärtat vidöppet och vi känner oss hemma var vi än är. Vi vet då att tron att vi är separata bara är en illusion. Men vi har lärt oss att sätta gränser till dem som tar och vi har lärt oss att stanna i vår kraft och inte ta av andra. ”Om vi inte först lärt oss att vara separata kan vi inte veta hur vi är ett med andra”. Allt hänger ihop i livets dans. Vi värderar inte och dömer inte. Det finns igen anledning att skydda oss genom att skapa strategier. Vi öppnar för ett annat skydd. Detta är platsen som öppnar för regnbågens skydd. Detta är en plats av total närvaro av livet i nuets ögonblick. Vi är i det ögonblicket grundade i kontakt med livet. Vi saknar inget från tidigare och vi längtar inte efter något, allt är perfekt i varje stund. I det ögonblicket är vi en helt vanlig människa, precis som alla andra vanliga människor. Då möter du andras själar bortom identitet, trauma och mönster samtidigt som du är i samklang med deras identitet, trauma och mönster. Du ser hur allt hänger ihop och hur vår varelsers existens är totalt perfekt, allt är perfekt. Det är då du öppnar för tacksamhet från livets rikedom.    

Allt i cirklar och också på en gång

Min erfarenhet är två med dessa sex dimensioner av kärlek. Den första är att de inte är statiska. Vi öppnar ständigt för nya cirklar från den blinda kärleken. Människor och händelser kommer i vår väg för att visa oss nya lager som väntar på att bli levt från vårt högre medvetande (vår potential) och från lägre medvetande (vårt under medvetna). För mig har varje cirkel tagit mig till en nakenhet bortom förståelse utan några försvar där allt har landet i hjärtats värdighet. I de ögonblicken har jag inget att skydda mer. Det är också då jag kan låta mig bli använd på ett sätt jag inte kan kontrollera bortom min förmåga att förstå. Kanske handlar livet om att göra sig av med illusioner som gör oss speciella. Vi är bara människor allesammans! Kanske handlar skapelsen om att vi ska våga vara i den blinda kärleken för att hämta hem det sköra och rena gång på gång! Kanske måste vi lära att ära alla våra olika delar av vår identitet som skapat vårt ego för att kunna hämta hem mer av vår kraft från nya inre platser! Vem vill leva med en människa som är totalt identitetslös eller som kan ”se” allt från ett större perspektiv? Det skulle vara som att leva med en gud. Men samtidigt vill många av oss få snabba och enkla svar från andra människor och risken är då uppenbar att vi gör dem större än oss själva och ibland också till magiska människor. Det är inte människorna som är magiska utan själva livet och det innebär att allt levande är magiskt bortom människans förståelse. Kanske kan vi beskriva dessa cirklar som att födas om och om igen! Cirklarna blir dessutom mindre, med mindre motstånd när vi väl öppnat den första. Jag skulle också säga att cirkeln börjar i den blida kärleken och slutar igen där. Vi öppnar en blindhet som blir en ny blindhet eller öppna en annan form blindhet. Lager, på lager så blir vi mer och mer nakna.

Min andra erfarenhet med dessa kärlekens dimensioner är att jag varit i alla samtidigt. För mig har det varit skrämmande då jag har en historia av dissociation och av att ha lämnat min kropp. då kunde jag se på mig själv utifrån. Det var en överlevnadsstrategi då allt var för överväldigande och smärtsamt. Nu kan jag inte lämna kroppen längre och det innebär att jag kan känner smärta, kärlek, expansion, överlämnande, liv, skapande, födelse, förundran och existensen i samma ögonblick när tiden stannar. Det betyder att jag är totalt närvarande. Ett exempel på ett sådant ögonblick upplevde jag när jag födde mina barn. Det är de ögonblicken som fått mig att buga för livet, att buga för den kvinna som gav mig livet, att buga för allt levande, att buga för den man som min mor valde att skapa livet tillsammans med, min far. Det är i de ögonblicken tårarna bara flödar utan att jag förstår varför. Det har kommit i från en total öppenhet och djup tacksamhet. Kanske är det detta vi kan kalla kärlek, ja vad vet jag!! Det är i dessa ögonblick som jag också då och då kan se det större perspektivet. Jag är då redo för mer av livets magi från ansvarighet, nödvändighet, tacksamhet, värdighet, och ödmjukhet. I dessa ögonblick flödar det jag skulle kalla kärlek från ett öppet hjärta och en inre frid. I förundran blir jag då som ett barn när jag prövar mig fram i livet. Jag lär och öppnar för nytt. Jag ler och skrattar djupt från mitt inre, så naken.

Livets skydd

Tid är nu och i nuet kan vi följa medvetandet som väljer livet för oss. Vi har då inget val utan nödvändigheten har tagit över. Det blir då sällan som vi vill men som livet vill, från det som väntar på att bli levt. Det är ett stort ansvar att börja följa livet. Då har vi ansvar för allt vi gör och inte gör, i varje litet steg från mer medvetenhet. Vi kan inte längre gömma oss bakom rädslan eller skylla på andra. När vi lever vår värdighet är vi tacksamma för allt. I allt finns liv även det som är dött. Det ger liv till annat. Det betyder inte att allt blir lättare men det är lättare att göra val. När vi förlorar oss i detaljer kan vi aldrig se det större perspektivet. Det större perspektivet finns i allt, i alla steg vi tar, i alla ord vi säger, i alla handlingar. För ett ögonblick, kanske bara ett litet ögonblick så ser vi det större, och så försvinner det bort igen. Men i oss skapas ett efterskalv av total lugn, frid, kärlek och djup tacksamhet. Vi är förundrade. Från detta livets ögonblick av magi skapas något nytt. Vi känner en djup tacksamhet för denna stund, stunden av total medvetenhet. Att leva mer och mer naken från vår själ i tystnaden mellan livets magiska ögonblick öppnar för skydd från de djupaste kontrasterna. Livet skyddar oss mellan magiska ögonblick om vi vågar leva totalt naken. I tystnaden i mellanrummet mellan orden, tonen, andetagen är allt avklätt, nära, jordat och rent. I den nakenheten har vi inget att skydda mer. I den nakenheten har vi allt, det är alltets och alkemins väntrum. Det är också det mörkaste, mörkret före gryningen. Där är lugnt som i stormens öga. Det är liv. Här finns tilliten från total medvetenhet. Här finns kraftens källa som väntar på återfödelsen. Det är djup centrering och transformation. Varje litet steg och andetag har stor betydelse. Här förenas dessa våra mellanrum i livets mittpunkt för att bli ett.

Livets magiska ögonblick tillhör livet. Du äger dem inte. De kommer till dig och så går det från dig. Vad det än är så tillhör det livet. Du blir förundrad av vilket avtrycket de skapat i dig. Du ler, känner dig tacksam och ödmjuk, så öppnar du för något nytt. Så skyddar livet dig i magiska ögonblick.

 LIVET ÄR I DINA HÄNDER

Mitt djupaste tack till livet, till mina val och till mitt system. Mitt djupaste tack till hon som gav mig livet och till alla mina lärare som lärt mig att jag är här för att hela mitt system. Vilken respekt de visat för sig själva och mitt liv. En förebild för mig som jag tar med mig i livet! I respekt till mig och till andra och från lika värde är jag i möten och samarbeten med andra. Det kan öppna liv!

Marie Fridolf

Humansky   

Lämna ett svar

1 × 4 =

Stäng meny

Samarbete innebär att det inte går att fatta beslut om någon person inte är med. Inte heller kan en person bestämma över en annan. Därför sätts viljan och engagemanget i fokus. Nya metoder för lärande utifrån engagemang växer fram. De skiljer sig väsentligt från de traditionella metoderna som ofta innehåller förhandling, kompromiss och majoritetsbeslut. Samarbetet hålls samman genom viljan att göra gott. Det är detta som motiverar, ger passion och mening åt arbetet. Samtidigt hamnar vi ibland en värderingskonflikt mellan att göra gott och olika lojaliteter. På fem minuter har värdegrunden utvecklas i en grupp/ett system beroende på deltagarnas historia och traditioner som omsätts i mentalitet, en tyst kunskap i samarbetet. Om vi söker oss till gemenskap förutsätter det att vi tidigt lyfter det vi ser och arbetar med vår mognad. I en mogen grupp går samarbetet smidigare och gruppens styrkor kan nyttjas så att ”ett plus ett kan bli tre”.  Fördjupade relationen är då en förutsättning. Vikten av en balans mellan att ta/få och att ge är påtaglig, (den kan vara både materiell och psykologisk). Detta samarbete bygger på att alla i ett team är ledare. Det ställer särskilda krav på gruppen om det finns en formella team eller projektledare. Denna person både för sig själv och andra i teamet är en av ledarna, även om han eller hon har formellt ett ledarskap. Det tar mycket lång tid att bygga upp ett förtroende som är raserat. Den enda strategin som då fungerar är att gå till källan och reda ut svårigheterna. För att bygga samarbetsstrukturer behövs både system, strukturer och relationer som bygger på principen att ”ett plus ett ska bli tre”.

Detta ledarprogram samarbete drivs tillsammans med Emma Rosqvist Katlaway och Katarina Falk LTOU. Det vänder sig till välfärdens samarbetande professionella. Det syftar till att skapa ett ”nytt” ledarskap och teamwork. Planerad start i mars 2019. 

I denna utbildning får du en förståelse och redskap att möta dig själv på ett helt nytt sätt. Utbildningen vänder sig till dig som arbetar med människor, t.ex. terapeuter, socionomer, läkare, sjuksköterskor, lärare mm. I slutet av denna utbildning kommer du att kunna:

 

Utbildningen omfattar 4 ggr 2 dagar och startar hösten 2019. Detta utbildningsprogram drivs tillsammans med tre andra traumaterapeuter. Detaljprogram finns färdigt under mars 2019.

Den enda tiden som finns är nu. I nuet kan vi öppna för evigheten och i det ögonblicket är det förflutna, framtiden och nu närvarande samtidigt. Nuet och visdomen blir ett i stunder när vi ändrar vårt perspektiv, vid insikter och AH- upplevelser, i ett nära möte med oss själva eller andra. Då stannar tiden och allt bara är. Dessa stunder kan bli fler och expandera. Vägen dit kan ibland vara smärtsam och vi behöver på olika sätt lösa upp den smärta som sitter i kroppen. Vi behöver också möta det vi på olika sätt lagt i skuggan av vårt liv. Det vi är rädda för eller kanske inte är så stolta över. I alla gemenskaper behöver vi bli vår sin egen auktoritet. Vi är alla här för att bidra till livet. Det är ingen slump vad du gjort i livet, ur det har ditt syfte sakta skapats. I denna ettåriga utbildning där du får möjlighet att öppna för ditt uppdrag och syfte. Utbildningen kommer du att:

 

Utbildningen startar i mars 2019 och pågår till maj 2020 omfattande 21 dagar under 7 helger.

I skönheten och värdigheten hittar du din visa kvinna. Hon vill att du ska sprida dina frön och bidra till världen. När vi lever våra liv i mötet med oss själva, vet vi någonstans där inne att vi behöver ära vem vi är i vårt ursprung. Det kan vara en utmaning, men samtidigt har vi inget val. Den visa kvinnan kan ta oss dit och kommer alltid att göra detta. Hon har mycket kraft och visdom. Hon är sanningen i dig. Många av oss är rädda för henne, hon låter oss inte komma undan, men hon väntar tålmodigt. Att vara vis har inget med ålder att göra. Du kan vara vis när du är 30 år. Visdom handlar om att kunna se andra perspektiv, på allt i livet. Den visa kvinnan vet att lager på lager försvinner försvaren inne i dig och en dag kan du bara le och leva innerligt. Då lever du här och nu och varje dag blir en gåva. Människor berör, människor rör sig och den visa i dig gläds när alla i frihet lever sina syften, ÄVEN DU. Hon har inte många illusioner, utan bär livet med en stor realitet. I denna workshop möter du din visa kvinna som att dig till befruktande mörker. I det mörkret finns dina gåvor.

Många tror att tillit förutsätter att vi har kontroll och genom det skapar en trygghet. I verkligheten kontrollerar vi ingenting, vi skapar på detta sätt bara en känsla av tillit. Vi försöker mäta allt som sker för att skapa mer känsla av trygghet och tillit. Tillit är dock ingen känsla utan mer ett tillstånd som bara är. Vi kan ha en massa känslor och vara i dem otrygga och ändå befinna oss i ett tillstånd av tillit. Hur är det möjligt? Någonstans i oss vet vi att allt är som det ska, och det skapar ett lugn i hela kroppen samtidigt som vi kan känna kärlek, vrede, vrede, sorg och rädsla. Vi människor har helt unika förnimmelser kopplade till olika känslor. Vi behöver lära oss skillnaden mellan känslor och förnimmelser. Känslor skapas ofta från erfarenheter medan förnimmelser är något vi föds med, men som kan förändras när de kopplas till känslor. När vi föds vet vi vad smärta är, men utan känsla. Senare kan vi bli rädda för smärta och då har den rena förnimmelsen förändrats. Tillit kan sägas vara en förnimmelse som är och kan vara helt ren om den inte kopplas till en tanke eller känsla. Ett bra sätt att ”testa” vår tillit kommer när jag vågar gå in i kaos. Fler och fler grupper vågar möta kaos för att de ska hitta strukturen i det system de omedvetet skapat. Vi agerar utan att veta, vi bara litar på att det som sker ska ske. Det är att överlämna sig till skeendet. Detta är en av grundpelarna i kaosteorin. Enligt kaosteorin förändras system genom mycket små oförutsägbara förändringar som på sikt ger oförutsägbara skillnader, ett fenomen som kallas fjärilseffekten. Dessa oförutsägbara förändringar bara uppstår. Tillits cirkeln, ”circle of trust”, är ett begrepp som skapats ut kaosteorin. I den har alla samma värde, och genom en uppåtgående spiral växer en grupp i detta ”värde”. I denna cirkel har syftet att öppna för mer tillit både hos de närvarande personerna och hos det system som skapats. På detta sätt kan vi möta oss själva och olika system. Ambitionen är att gruppen ska få lära sig att möta sig själv i fyra olika ”typer” av system.   

På olika sätt närmar vi oss myterna som hindrar oss att leva vårt liv fullt ut som den vi är. En myt kan hålla hemligheter och skapar illusioner som hindrar sanningen… men en myt kan också vara en inre bild, saga och arketyp som kan öppna upp för det som har varit dolt. Sanningen väntar alltid på att bli levd om förr eller senare krackelerar myten som hindrat sanningen. Dessa myter repeteras som sanningar. När vi använder den senare definitionen an myter förstår vi att allt är större än jag och allt har ett mönster. Dessa myter kan stödja oss djupare in i vår egen process för att hitta vår unika sanning.  I en liten grupp om 6 personer kommer du att få möta dig själv och få del av olika teorier för att komma djupare in i dig själv. Vi träffas 6 gånger, en gång i månaden.

Det paradigm vi lever i idag som frodas av vårt sätt att konkurrera, jämföra, offra, vara speciella och ta kraft/ge kraft, kommer sakta att tona bort. Detta ersätts av det nya paradigmet som vi längre varit på väg in i, det som bygger på samarbete. Vi behöver arbeta hårt för att komma till den punkt då vi är fria att bidra med det som expanderar våra handlingar, relationer och möten, istället för att exkludera. Samarbete kan bara ske utan en ledare i nätverk mellan människor och genom partnerskap mellan grupper och organisationer. I denna workshop lär vi oss att

Så att ”ett plus ett kan blir tre” och något nytt skapas

 

Det är inte händelsen eller bristen som skapar trauman utan vår förmåga att hanterar dessa. Vi får trauma av egna upplevelse, från familjen och samhället. Kroppens reaktion i dessa  situationer är ”fight” eller ”flykt”, och om dessa inte är möjliga ”frys”. Från alla dessa tre  traumareaktioner blockerar vi olika delar i kroppen och skapar strategier för att skydda oss i livet. Vår ”följare” är den som gör allt detta på ett mycket kreativt och aktiv sätt. Trauma och chock senare i livet kan vara en början att öppna för en frigörelse och  expansion. Traumaarbete kan frigöra och expandera gåvorna vi har gömt.  Vi kommer att arbeta i tre dimensioner samtidigt: