Kära mödrar av Sverige med eller utan barn! Detta är ett upprop till community!

Det är ett stort ansvar att vara en mamma. Redan med den första modersmjölken lär vi våra söner och döttrar hur de ska se på sig själva och andra män och kvinnor. Om vi ​​som kvinnor hade en far som övergav oss eller inte var där när vi var barn, kommer vi att projicera detta på vår partner. Det här är då bilden som våra barn får av sin far och andra män. Detta är också så barnen sedan fortsätter att göra mot andra män och kvinnor. Om du framför dina barn talar illa om din partner, så är det också vad ditt barn gör om sin far. Och barnet kommer att dra sig tillbaka från fadern. Om du är kär i en annan man eller inte älskar din partner, kommer barnet att dra sig tillbaka från fadern. Då kommer fadern mycket omedvetet att göra allt för att få kontakt med sitt barn, t.o.m. att bli våldsam, eller så kommer han också att dra sig undan barnet. Vi som mödrar lever vårt liv från det vi lärde oss i vår barndom, och våra barn kommer att göra detsamma som oss. Som barn möter vi också andra vuxna som lär oss om livet. Om vi är lyckliga så möter vi en vis man eller kvinnan som kan öppna andra dörrar för oss. Öppna dörrar för alla dessa barn som tillhör livet. I Sverige möter barnen oftast andra människor i förskolan och skolan och dessa människor är till 90% kvinnor. Det är också i Sverige som kvinnor av idag skapar mer och mer kollektiv aggression mot män. Det är dags att se att inte allt handlar om ”oss”, kära kvinnor och att vi behöver börja med att se vad vi har gjort mot våra män, söner och döttrar. Så många kvinnor jag mött som kastrerar sina pojkar och som konkurrar med sina döttrar.

Det är dags att se de kommande generationerna. Hur vi kan öppna möjligheten för dem att växa från ett öppet hjärta, oavsett vad deras mödrar och fäder gjorde. Och säkert gör de det redan, för de är framför oss. Om vi ​​försöker dra in dem i våra berättelser säger de ofta; det här är för dig att ta hand om och jag vet redan det där. Jag lever mitt liv här och nu. Tack och lov för det. Nu talar jag om mina barns generation, omkring 30 år idag, vi kallar dem millenium barnen. De har lärt sig att hämta hem gåvor från det omedvetnas land, långt före mig. Jag möter då och då mina barn och deras vänner och en del andra ungdomarna. När jag har en insikt om livet och jag talar om det för mina barn svarar de “ja, det vet jag självklart redan”. Jag fattade ett avgörande beslut för några år sedan; jag låter mina barn utbilda mig mer och mer och då kan jag vara där med min visdom. Lösningarna är deras, för min generation har inte en aning och vi är redan förlorade i vår brist på ansvar på en kollektiv nivå.

Vi gräver för mycket i tidigare generationer och det ger inte nästa generation någonting. Vi tror att vi vet, men vi vet ingenting. Vi kommer inte att leva när de har barnbarn. MEN vi kan ändra här och nu och leva en helt ny ”historia” i ansvar, respekt och tacksamhet för våra barnbarn. Det kräver att vi tar konsekvenser för varje litet beslut och icke beslut vi har tagit i mitt liv. Det är vi i min generation som har utarmat för att få personlig vinning. Även om jag inte gjort något så har jag kollektivt ansvar.

Detta är ett upprop till mödrar att öppna sitt hjärta för livet från den djupaste smärtan om vad de har gjort eller inte gjort i livet. Män har också en resa och jag vet inget om den eftersom jag är kvinna. Om jag pratar om män projekterar jag mig själv som en kvinna på dem. Män har sin resa, män till män, som vi kvinnor har våra kvinnor till kvinnor. Jag vet att män också gör denna resa runt om i världen men på ett helt annat sätt än oss kvinnor.

Detta är ett upprop för mödrar som vill bli ansvariga för sina handlingar utan att gå tillbaka till sin historia för att hitta ursäkter, eller omedvetet klaga på sina fäder och mödrar vad de gjorde. Detta är ett upprop för mödrar som är beredda att ta ansvar för vad de själva gör och gjorde, istället för att titta på någon annan. Vi kan bara bestämma oss för att ändra och lämna våra historier, berättelser gör oss alltid till offer. Om jag är ett offer, kommer jag att locka till förövarna. Om jag är hjälpare öppnar jag utrymmet för offer och förövare. Livet är alltid bortom offer och gärningsmän.

Detta är ett upprop för mödrar även om du inte är en biologisk mamma så är du en mamma i på en kollektiv nivå, arketypiskt. Du är mamma till en idé, ett projekt – ja vad du än har gjort med ditt liv. En mamma som hedrar hennes förflutna, vad som än hände, en mamma som kommer att fortsätta förändras och hämta tillbaka alla projektioner bit för bit. En mamma som kommer att berätta för andra mödrar hur de projekterar, alltid från ett öppet hjärta utan dömande.

På ett kollektivt sätt måste vi bestämma oss för att ta oss ur dottern som gör sig själv som offer. Vi utsätter och gör dem till offer och förövare för att befästa gamla mönster. Naturligtvis gör män också detta, men det här något för män får avhandla med män. Kvinnor är så mycket hjälpare på en kollektiv nivå och det leder alltid att bjuda in offer och förövare. Att hjälpa någon är att ta bort personen från sin väg.

Detta är ett upprop för mödrar att växa upp och lära sig att leva i här och nu, istället för att gå tillbaka till vår historia. Om vi går tillbaka blir vi re-traumatiserade och blir ett barn igen. Inga barn kommer att få någonting från oss att berätta om vår historia. De vill se hur vi växer från ansvar.

Detta är ett upprop för mödrar att öppna våra hjärtan och se vår egen mamma och respektera henne, vad hon än gjorde med oss och hennes liv. Då respekterar du dig själv som en kvinna. Din mamma är i dig, hon är dina rötter och själ. Det kommer också våra barn att göra om vi är ärliga med våra projektioner. När jag var gravid med mina barn, alla tre av dem, var det den lyckligaste tiden i mitt liv. Så landade jag i mina överlevnadsstrategier som de alla fick med modersmjölken.

Min mamma är en vacker kvinna, självklart sårade hon mig som barn precis som alla mödrar gör, men allt detta har nu blivit en gåva till mig. Jag är densamma som henne och samtidigt är jag annorlunda. Jag tittar på henne och ser all hennes överlevnad och hennes själ. Jag böjer mig för livet. Allt jag avvisade från henne i hennes överlevnad är också jag och jag omvandlar detta bit för bit. Ju mer jag gör, desto mer respekterar jag kvinnan som gav mig livet. Livets smärta har öppnat en djup tacksamhet för henne, den här lilla kloka gumman, idag 87-årig. Hon har alltid varit klok, men jag var så rädd för min spirit, så jag projicerade det på henne. Jag har nu gått igenom mycket skam över vad jag har gjort, och jag lägger inte så mycket energi på vad andra har gjort. Det får de ta hand om och gör de inte det är det deras business.

När jag blev mamma var jag själv så omedveten, och jag är tacksam för det. Jag de tidiga dagarna i mitt liv hade jag inte ännu öppnat dörren till min själ som jag stängde vid sju års ålder. Idag kan jag se så tydligt när livet leder mig till att ge trauma till andra. Jag försöker stoppa det, men jag kan inte styra livet. Vi ger alla trauma till andra: det kan vara mycket små saker; du vänder dig om och ett barn faller, du förlorat ett barn i en butik och lägger rädslan för det på henne, inte vara där när barnet behövde vård. Trauma kommer från både händelser och förluster. Trauma från brist i anknytning är det djupaste såret vi kan ha. Detta är mer i kärnan av oss än trauma från händelser. Tänk inte att du ska stoppa trauman, du kan inte trauman sker hela tiden! Och när du ser det är det så smärtsamt. Jag såg ett barns överlevnad från födseln och jag var så klar att jag var tvungen att ta henne i en annan riktning när hon träffade mig, men då bröt jag min arm och det ledde till förlust av anknytning för detta barn, vilket befäste hennes födelsestrauma. Om vi ​​är rädda för att ge trauman till människor, måste vi isolera oss eftersom livet använder oss i mötet med andra. Kvinnor har gåvan att krossa människors hjärtan och det är att öppna hjärtan. Det är att döda för att ge livet, istället för att döda för att ta livet.

När mina barn växer upp försökte jag vara en affärskvinna på samma sätt som män. Detta skickade konstiga signaler till dem, eftersom jag inte är en man. Jag satt fast i det kollektiva mönstret för framgång i affärer i Sverige. Jag arbetade mycket och makt var viktigt. Men jag var också en mamma i organisationer som hjälpte för mycket, tog hand om mina anställda som den chef jag var, och jag kämpade för dem. Jag tog för mycket ansvar: i stället för att lämna ett tomt utrymme var jag den som fyllde tomrummet hela tiden. Detta var grandios beteende och jag trodde att jag kunde förändra världen. Med tiden insåg jag att det här inte är jag i det här livet, så jag bestämde mig för att bli mänsklig och växa ner. Det sorgliga var att jag förlorade min kraft eftersom kraften var så skamlig i det nya fältet jag gick in i … eller kanske det skulle vara så här för mig eftersom jag var för grandios. Nu är jag tillbaka i denna kraft för livet, men det är inte grandiost längre, det kommer från ett öppet hjärta. I sin yttersta form öppnar den hjärtan. Jag låter också människor öppna mitt hjärta mer och mer, men bara dem jag känner att de kan ”döda” för livet och inte människor som tar min makt. Idag kan jag verkligen se skillnaden eftersom jag inte behöver makt eller kraft från någon. Det här är livet. Jag är bara en liten människa i livets hologram. Idag tar jag ansvar att dela min överlevnad med mina barn, om de vill. Jag är också ledsen för vad jag gjorde dem. Jag försökte vara både en mamma och en pappa och det har gjort att de fått en bild att en kvinna kan göra allt. Detta var också ett sätt att stänga ute min ex-make, även om han också valde att vara utanför. Jag skyddade honom för att jag älskade honom så mycket. Jag skyddade mig själv för att jag var så rädd för att bli övergiven. Jag skyddade mina barn, så de att inte skull gå in i det fält jag och min exman hade gemensamt – gränsen mellan liv och död. Jag trodde att jag skyddade, men i stället testade de alla gränser du kan testa i livet för att vara i detta land mellan liv och död.

Idag vet jag bättre eftersom jag stannar i livet och jag vet att denna plats är så nära döden. Idag vet jag också att både jag och min före detta make ”dog” på olika sätt in och ut ur födseln/detta liv: det är de föräldrar mina barn valde. Vi harbåda ett födseltrauma som handlar om liv och död. Födsel säger allt om vårt liv och vi som föräldrar valde varandra för att skaffa tre barn, det är det viktigaste vi gjorde tillsammans och vi var ett bra team när det handlade om liv och död. Jag höll barnen för hårt och lade min rädsla, raseri och sorg på dem. Lyckligtvis såg jag det och jag såg också mitt ansvar i allt detta. Min ex-man projicerade också och det får han ta ansvar för och det vet jag att han gör. Lyckligtvis älskade jag min barns far och ville att de skulle ha det bästa förhållandet, och idag är de i relation med honom precis som jag är i relation med dem all tre. Det är aldrig för sent. Idag har de en mamma och en far att transformeras från för att leva sina liv.

 

Hur är det med dig? Du behöver inte vara en mamma för att öppna för moderskapet. Tänk på vad du gör med dina partners, vänner, projekt … ja, till livet? Tänker du bara på dig själv och din utveckling eller tar du ditt ansvar i en större perspektiv? Detta moderskap betyder inte att du måste berätta om alla dina handlingar som jag gjort ovan. Det här är en början för mammor med eller utan barn att komma ihop. Vänligen kom till detta upprop för mödrar. Vi måste sluta berätta vad andra kvinnor gör och vad män gör. Vi måste sluta berätta vad våra föräldrar och andra människor gjorde med oss och leta efter kärleken i vårt familjesystem. Vi växer från smärta och samtidigt gör vi allt vi kan för att undvika smärta och hittar olika ursäkter för det. Vi tror att livet ska vara harmoni, ja i stunder efter ett hårt jobb. Vi måste börja berätta om vad vi gör och gjorde, men inte från att döma. Jag tror att alla människor gör sitt allra bästa. Men om de ser något och inte förändrar det, är det ett stort ansvar.

 

Lämna ett svar

13 + 10 =

Stäng meny

Samarbete innebär att det inte går att fatta beslut om någon person inte är med. Inte heller kan en person bestämma över en annan. Därför sätts viljan och engagemanget i fokus. Nya metoder för lärande utifrån engagemang växer fram. De skiljer sig väsentligt från de traditionella metoderna som ofta innehåller förhandling, kompromiss och majoritetsbeslut. Samarbetet hålls samman genom viljan att göra gott. Det är detta som motiverar, ger passion och mening åt arbetet. Samtidigt hamnar vi ibland en värderingskonflikt mellan att göra gott och olika lojaliteter. På fem minuter har värdegrunden utvecklas i en grupp/ett system beroende på deltagarnas historia och traditioner som omsätts i mentalitet, en tyst kunskap i samarbetet. Om vi söker oss till gemenskap förutsätter det att vi tidigt lyfter det vi ser och arbetar med vår mognad. I en mogen grupp går samarbetet smidigare och gruppens styrkor kan nyttjas så att ”ett plus ett kan bli tre”.  Fördjupade relationen är då en förutsättning. Vikten av en balans mellan att ta/få och att ge är påtaglig, (den kan vara både materiell och psykologisk). Detta samarbete bygger på att alla i ett team är ledare. Det ställer särskilda krav på gruppen om det finns en formella team eller projektledare. Denna person både för sig själv och andra i teamet är en av ledarna, även om han eller hon har formellt ett ledarskap. Det tar mycket lång tid att bygga upp ett förtroende som är raserat. Den enda strategin som då fungerar är att gå till källan och reda ut svårigheterna. För att bygga samarbetsstrukturer behövs både system, strukturer och relationer som bygger på principen att ”ett plus ett ska bli tre”.

Detta ledarprogram samarbete drivs tillsammans med Emma Rosqvist Katlaway och Katarina Falk LTOU. Det vänder sig till välfärdens samarbetande professionella. Det syftar till att skapa ett ”nytt” ledarskap och teamwork. Planerad start i mars 2019. 

I denna utbildning får du en förståelse och redskap att möta dig själv på ett helt nytt sätt. Utbildningen vänder sig till dig som arbetar med människor, t.ex. terapeuter, socionomer, läkare, sjuksköterskor, lärare mm. I slutet av denna utbildning kommer du att kunna:

 

Utbildningen omfattar 4 ggr 2 dagar och startar hösten 2019. Detta utbildningsprogram drivs tillsammans med tre andra traumaterapeuter. Detaljprogram finns färdigt under mars 2019.

Den enda tiden som finns är nu. I nuet kan vi öppna för evigheten och i det ögonblicket är det förflutna, framtiden och nu närvarande samtidigt. Nuet och visdomen blir ett i stunder när vi ändrar vårt perspektiv, vid insikter och AH- upplevelser, i ett nära möte med oss själva eller andra. Då stannar tiden och allt bara är. Dessa stunder kan bli fler och expandera. Vägen dit kan ibland vara smärtsam och vi behöver på olika sätt lösa upp den smärta som sitter i kroppen. Vi behöver också möta det vi på olika sätt lagt i skuggan av vårt liv. Det vi är rädda för eller kanske inte är så stolta över. I alla gemenskaper behöver vi bli vår sin egen auktoritet. Vi är alla här för att bidra till livet. Det är ingen slump vad du gjort i livet, ur det har ditt syfte sakta skapats. I denna ettåriga utbildning där du får möjlighet att öppna för ditt uppdrag och syfte. Utbildningen kommer du att:

 

Utbildningen startar i mars 2019 och pågår till maj 2020 omfattande 21 dagar under 7 helger.

I skönheten och värdigheten hittar du din visa kvinna. Hon vill att du ska sprida dina frön och bidra till världen. När vi lever våra liv i mötet med oss själva, vet vi någonstans där inne att vi behöver ära vem vi är i vårt ursprung. Det kan vara en utmaning, men samtidigt har vi inget val. Den visa kvinnan kan ta oss dit och kommer alltid att göra detta. Hon har mycket kraft och visdom. Hon är sanningen i dig. Många av oss är rädda för henne, hon låter oss inte komma undan, men hon väntar tålmodigt. Att vara vis har inget med ålder att göra. Du kan vara vis när du är 30 år. Visdom handlar om att kunna se andra perspektiv, på allt i livet. Den visa kvinnan vet att lager på lager försvinner försvaren inne i dig och en dag kan du bara le och leva innerligt. Då lever du här och nu och varje dag blir en gåva. Människor berör, människor rör sig och den visa i dig gläds när alla i frihet lever sina syften, ÄVEN DU. Hon har inte många illusioner, utan bär livet med en stor realitet. I denna workshop möter du din visa kvinna som att dig till befruktande mörker. I det mörkret finns dina gåvor.

Många tror att tillit förutsätter att vi har kontroll och genom det skapar en trygghet. I verkligheten kontrollerar vi ingenting, vi skapar på detta sätt bara en känsla av tillit. Vi försöker mäta allt som sker för att skapa mer känsla av trygghet och tillit. Tillit är dock ingen känsla utan mer ett tillstånd som bara är. Vi kan ha en massa känslor och vara i dem otrygga och ändå befinna oss i ett tillstånd av tillit. Hur är det möjligt? Någonstans i oss vet vi att allt är som det ska, och det skapar ett lugn i hela kroppen samtidigt som vi kan känna kärlek, vrede, vrede, sorg och rädsla. Vi människor har helt unika förnimmelser kopplade till olika känslor. Vi behöver lära oss skillnaden mellan känslor och förnimmelser. Känslor skapas ofta från erfarenheter medan förnimmelser är något vi föds med, men som kan förändras när de kopplas till känslor. När vi föds vet vi vad smärta är, men utan känsla. Senare kan vi bli rädda för smärta och då har den rena förnimmelsen förändrats. Tillit kan sägas vara en förnimmelse som är och kan vara helt ren om den inte kopplas till en tanke eller känsla. Ett bra sätt att ”testa” vår tillit kommer när jag vågar gå in i kaos. Fler och fler grupper vågar möta kaos för att de ska hitta strukturen i det system de omedvetet skapat. Vi agerar utan att veta, vi bara litar på att det som sker ska ske. Det är att överlämna sig till skeendet. Detta är en av grundpelarna i kaosteorin. Enligt kaosteorin förändras system genom mycket små oförutsägbara förändringar som på sikt ger oförutsägbara skillnader, ett fenomen som kallas fjärilseffekten. Dessa oförutsägbara förändringar bara uppstår. Tillits cirkeln, ”circle of trust”, är ett begrepp som skapats ut kaosteorin. I den har alla samma värde, och genom en uppåtgående spiral växer en grupp i detta ”värde”. I denna cirkel har syftet att öppna för mer tillit både hos de närvarande personerna och hos det system som skapats. På detta sätt kan vi möta oss själva och olika system. Ambitionen är att gruppen ska få lära sig att möta sig själv i fyra olika ”typer” av system.   

På olika sätt närmar vi oss myterna som hindrar oss att leva vårt liv fullt ut som den vi är. En myt kan hålla hemligheter och skapar illusioner som hindrar sanningen… men en myt kan också vara en inre bild, saga och arketyp som kan öppna upp för det som har varit dolt. Sanningen väntar alltid på att bli levd om förr eller senare krackelerar myten som hindrat sanningen. Dessa myter repeteras som sanningar. När vi använder den senare definitionen an myter förstår vi att allt är större än jag och allt har ett mönster. Dessa myter kan stödja oss djupare in i vår egen process för att hitta vår unika sanning.  I en liten grupp om 6 personer kommer du att få möta dig själv och få del av olika teorier för att komma djupare in i dig själv. Vi träffas 6 gånger, en gång i månaden.

Det paradigm vi lever i idag som frodas av vårt sätt att konkurrera, jämföra, offra, vara speciella och ta kraft/ge kraft, kommer sakta att tona bort. Detta ersätts av det nya paradigmet som vi längre varit på väg in i, det som bygger på samarbete. Vi behöver arbeta hårt för att komma till den punkt då vi är fria att bidra med det som expanderar våra handlingar, relationer och möten, istället för att exkludera. Samarbete kan bara ske utan en ledare i nätverk mellan människor och genom partnerskap mellan grupper och organisationer. I denna workshop lär vi oss att

Så att ”ett plus ett kan blir tre” och något nytt skapas

 

Det är inte händelsen eller bristen som skapar trauman utan vår förmåga att hanterar dessa. Vi får trauma av egna upplevelse, från familjen och samhället. Kroppens reaktion i dessa  situationer är ”fight” eller ”flykt”, och om dessa inte är möjliga ”frys”. Från alla dessa tre  traumareaktioner blockerar vi olika delar i kroppen och skapar strategier för att skydda oss i livet. Vår ”följare” är den som gör allt detta på ett mycket kreativt och aktiv sätt. Trauma och chock senare i livet kan vara en början att öppna för en frigörelse och  expansion. Traumaarbete kan frigöra och expandera gåvorna vi har gömt.  Vi kommer att arbeta i tre dimensioner samtidigt: