CIRCLE OF TRUST – TILLITSCIRKELN

Vad är tillit?

Bortom känslor

När jag arbetade i organisationer lärde jag mig att använda ordet tillit i en helt annan mening än den jag använder idag. När vi pratade om tillit handlade det mer om att kontrollera allting. Det innebar att vi trodde att tillit förutsatte att vi hade kontroll. I många projekt öppnade vi för illusionen av att ha kontroll för att skapa denna illusion av tillit. I verkligheten kontrollerade vi ingenting. När jag arbetade nationellt i en utredning om samverkan och samordning sa jag många gånger att vi ”letade efter en nål i en höstack”. Många höll med, men vi fortsatte ändå att mäta helt tokiga saker. Vi trodde t.o.m. att vi kunde mäta känslor för att skapa tillit från kontroll. Senare, som konsult från ett processinriktat sätt, lärde jag mig att tillit kommer när jag vågar gå in i kaos. Under många år stödde jag grupper i kaos för att de skulle hitta strukturen i det system de verkade inom. Det var en framgångsrik tid och många grupper kom till gemenskap. Men hade de tillit? Ja och Nej, eftersom tillit inte är en känsla. Tillit bara är; som att vi vet något som vi inte vet bortom alla känslor. Vi agerar utan att veta, vi bara litar på att det som sker ska ske. Det är att överlämna sig till skeendet. Detta är en av grundpelarna i kaosteorin. Kaosteorin växte fram ur systemteorin från ett lärande nära naturens och jordens kraft och sätt att förändras och växa. Jorden, kroppen, ett kollektiv, en familj, universum är alla olika system. Ett system är sammansatt av grupper av aktiviteter, människor, ansvarsområden, fenomen, organ, planeter etc. som regelmässigt berör eller påverkar varandra. Systemen är självreglerande. Enligt kaosteorin förändras system genom mycket små oförutsägbara förändringar som ger stora och på sikt oförutsägbara skillnader, ett fenomen som kallas fjärilseffekten. Dessa oförutsägbara förändringar uppstår utan kontroll.

Under många år arbetade jag utifrån tron på kaos utan att förstå att jag gjorde detta. Jag ledde stora projekt från inre bilder där projektplanerna utvecklades efter hand, och den förändrades hela tiden. Något som var mycket främmande för den tidens sätt att driva projekt. Då kände jag inte heller till kaosteorin. Minns senare boken som påverkade hela mitt yrkesliv; ”Det går inte att styra med mål” av Bo Rombach. Vilken lycka! Mitt agerande började att falla på plats! Jag skrev själv flera böcker med detta innehåll med fokus på demokrati, ledarskap, styrning och ledning och samverkan. Det var också i denna fas jag började verka än mer cirkulärt med olika grupper istället för linjärt. Jag började också forska om samverkan och kaos och i forskarvärlden kallade man mig feminist pga. av mitt cirkulära seende.

Handlande från hjärtat

Om vi letar efter en känsla som ligger nära vad vi kan säga att dessa grupper skapade ur kaos, så var det att de kände sig levande. De började uppskatta kaos som ett sätt att öppna för kreativitet. Och för att komma dit måste de lära sig att känna sig trygga med gruppen. Men steget till tillit var längre! Hur kan vi ha tillit i en grupp? Det enda sättet är att ha tillit till sig själv och att alla i gruppen är ledare i olika saker/ansvar vid olika tillfällen. Jag lärde mig att på bara fem minuter kan allt som individerna byggt upp slås sönder då ”systemet och gruppnormerna” öppnade för detta. Sällan handlade det om enskilda människor. Det gav mig denna viktiga lärdom, tillit uppstår bara i en gemenskap när individerna har tillit till sig själva och skapar system för mer tillit. Dessa system kan aldrig skapas av någon annan utifrån. Det kommer inifrån en fördjupad gemenskap. Jag lärde mig också att se styrkan i att bygga gemenskaper som upplöses och ombildas gång på gång. Risken att gruppnormer sätter sig är mindre på detta sätt. Det finns alltid en fara i gruppnormer för de gör oss blinda även om vi pratar om dem. Jag lärde mig också att tillit förutsätter att alla är bredda att dela sina sår och överlevnadsstrategier samt att växa, ett växande också från smärtsamma upplevelser för att hämta hem projektioner. Gruppen mognar då mer och mer. Jag hittade inte många grupper med den typen av gemenskaper i organisationer, men jag fann personer med tillit. Dessa människor handlade från sitt hjärta, och de föll inte ner i känslor, fastnade eller sprang iväg. De var öppna och hade samtidigt en stor integritet och de brydde sig inte om vad andra tyckte. De flesta av dem var mycket tydliga och ärliga. Det var också intressant att se hur många människor de attraherade, och på samma gång, när de lämnade var människorna så förlorade. Allt var för fokuserat på ”en” ledare. Men det viktigaste var, att den systemiska struktur som kunde hålla detta saknades.

Egenansvar för helheten

Jag lärde mig att tillit i grupper kommer med en systemisk struktur där alla har egenansvar för den helhet som formas. Strukturen och förändringarna kan inte komma från en person. Jag lärde mig också att kaos var en viktig grundbult i denna struktur. Även i kaos finns struktur, en holarki. En holarki är en koppling mellan holoner, där en holon är både en del och en helhet. Vi kan aldrig logiskt förklara en holon, eftersom den är både en helhet och en del. Varje holon är en ”nivå” av en struktur och beskriver i slutändan samma sak. En topp kan vara en botten, en botten kan vara en topp, mönstren på en nivå liknar dem på en annan nivå. Detta mönster har en ordning som växer bortom vår kontroll.

En holarki har en order i allt och vi kan aldrig tänka ut eller veta hur den ser ut förrän den visar sig. Jag lärde mig också att i en holarki finns många ledare. Om vi gör en enda person till en ledare faller tilliten, för då är risken uppenbar att gruppen börjar att lägga en del av sig själva på den personen. Risken är uppenbar att medlemmarna börjar att göra som ledaren. Att ta egenansvar för helheten i en sådan situation är nästan helt omöjligt. Men när vi ärar alla deltagares olika gåvor i den här ordningen och att de tillsammans skapar en helhet, faller allt på sin plats. I ett sådant system är helheten viktigare än delarna, men alla delarna måste äras och de har en ordning. Det finns då ingen som har helheten. Den ordningen är inte förutbestämd och förändras hela tiden. Det finns alltid något att ära var och en av medlemmarna i en grupp för. Detta innebär också att alla är ledare för någonting. Ingen är värd mer än någon annan. Detta är en utmaning för många människor, särskilt om de är grandiosa och tror att de vet allt. Det är också en utmaning om de har något att skydda eller en vilja äga en modell, en teori, ett koncept, en händelse, pengar, framgång etc. Är vi inte villiga att lära av andra så skapas ingen gemenskap. Vi behöver också ”nej-sägare”. Det är alltid farligt i en gemenskap om där bara finns ”ja-sägare”. Inför nya inslag och lärdomar behöver de processas och diskuteras från många olika synvinklar innan man fattar beslut. ”Nej – sägarna” är då livsviktiga. Ser vi upp till en ledare så förlorar vi oss alltid. Många ledare gör sig av med dessa “nej-sägarna” eller stoppar möjligheten att låta dem ta plats. Många ”nej-sägare” (som också är ”ja-sägare”) blir allt tystare för att få stanna i denna gemenskap och andra lämnar. Vi ser det tydligt när ledare vill vara den som säger sista ordet och lägger allt på plats för att styra. Om någon hotar deras plats kan de blir farliga. Många specialister, experter, forskare och ledare i organisationer har också problem när andra leder dem. Men ledare som har tillit är beredda att ge och behöver inte vara de som syns, de kan verka i det tysta och lyfta fram andra. De skapar ett system där också andra får vara ledare. Många av dessa ledare stiger bara fram när det ”blåser” för att ge stöd.

Alla behöver vara ledare

I organisationer har vi också de som inte vill leda, de som bara är där för sin lön, Vi har också de som har gåvor som organisationen inte vill ha, och de som inte vågar visar sig själva. MEN jag tror vi alla måste leda andra på något sätt och det här är en av mina största lärdomar i livet. I många organisationer låter vi inte människor använda alla sina färdigheter och livsuppgifter, och jag tror att det är organisationer som kommer att dö i framtiden. Organisationer som tillhör ett system och som också skapar system för att låta de anställda skapa system, kommer att växa i det nya paradigmet och bli alltmer grundade i vad ”som är angeläget” i ett samhälle. Dessa organisationer kan tillsammans skapa Communitys. Alla människor behöver leda sina egna liv och det också i familjen, grupper, Communitys och samhällen. Från denna plats kan människor börja samarbeta i ”Communitys”. Utifrån detta sätt att se tillit som en grundförutsättning, som finns där redan från början i en organisationen/välfärdsystemet/demokratin, kan vi börja och öppna för systemisk växt med ledarskap baserat på egenmakt (empowerment) och förkroppsligande (embodyment).

Även om det utåt ser ut som en enda grundare till en organisation eller sammanslutning så är det alltid fler. Ingen kan skapa en organisation som kommer att växa i många generationer ensam bortom tillit, respekt, tacksamhet, ödmjukhet, glädje och lycka.

TILLIT är inte en känsla. Det kommer med tro, att tillhöra, kraft, handling och att inte veta. I detta överlämnar vi oss till det som är och det är större än oss. Det är på detta sätt visioner arbetar och också efterfrågar holarktisk struktur och tid här och nu.

Tillit kommer med kraft

Egenmakt och förkroppsligande

Genom att arbeta i och med Sveriges välfärdssystem lärde jag mig att de personer som fick stöd av detta system var de enda som kunde veta hur det skulle komma att växa. Därför började jag att samla goda exempel. Jag lyssnade och så gott som alla sa på olika sätt att de bara hade tillit till professionella som förkroppsligade vad de pratade om. De jag mötte hade olika upplevelser av hur systemet tog kraften från dem, genom att berätta för dem vad de skulle göra istället för att lyssna på hur de kunde, med lite stöd, växa. De berättade också många exempel på hur de förlorat kontakten med kroppen från dessa upplevelser. Ingen egenkraft (empowerment) kommer utan ett förkroppsligande (embodiment). Under dessa år fann jag fem ”typer” av människor som sökte stöd av välfärdssystemet. Den första typen som jag kallade ”de lojala” var de som trodde på vad ”staten” och vad dess företrädare sade till dem. Många av dem upplevde senare att de inte hörde till någon del av vårt välfärdssystem och de var allt för trötta för att kämpa för sina rättigheter. Flera av dessa personer förlorade sina rättigheter (t.ex. rätten till sjukpenning), men trots detta fortsatte de att vara blint lojala. Den andra typen som jag kallade de osäkra kände sig inte säkra med något, utan frågade om råd hela tiden för att göra sina bedömningar samtidigt som de var mycket misstänksamma mot alla anställda från hela den offentliga sektorn. De agerade ofta ganska barnsligt i sina överväganden och ville att andra skulle ta ansvar för dem. De kunde säga efter ett beslut; ”som du ville att jag skulle göra” och senare om det gick fel kunde de säga; ”det var du som sa att jag skulle göra så”. De kom ofta till möten tillsammans med en partner eller vän, som de hela tiden bad om råd. Den tredje typen som jag kallade ”de skamfulla” var de som var så rädda för att be om stöd, så de hellre var utan istället för att fråga. Många av dem bar mycket skam och bar en massa för andra människor och system. Den fjärde typen som jag kallade de krävande var de som trodde att de skulle få allt och att de hade alla rättigheter. De kämpade för allt och några av dem var oförskämda. Den femte typen som jag kallade de kraftfulla var tydliga med att de inte skulle ge bort någon kraft till någon. De satte gränser och var tydliga med detta. Dessa fem typer av människor förkroppsligade välfärdens behovsgrupper i Sverige under flera decennier. Professionella gjorde sig mer och mer medvetna om hur de mötte medborgare bakom dessa överlevnadsstrategier, dvs strategier för att hantera sin vardag i mötet med det offentliga. De professionella talade mer och mer om begreppet överlevnadsstrategier och blev då mer medvetna om sina egna överlevnadsstrategier som anställda och yrkesutövare. Att gruppera människor kan ge oss en ökad förståelse men samtidigt vet vi att det är en fara att gruppera eftersom varje människa är helt unik i sitt livet. Delpersonligheter är ett vidare begrepp än överlevnadsstrategier då de också visar på att de är en del av vår unika personlighet. Varje delpersonligheten har skapats ur ett mönster som jag har behövt leva och därmed skyddat andra delar av mig själv. I var och en av dem har jag gömt olika gåvor. Delpersonligheter är också arketypiska i betydelsen att de är kollektiva. Att tänka arketypiskt och mytiskt hjälper oss att öppna för kollektiva delpersonligheter. Under alla mina år när jag jobbade med grupper sökte vi efter dessa för att se styrkan och svagheten i gruppen. Det var alltid det som gruppen lagt i skuggan, som var dess styrka. Grupperna lärde sig att lita på sina inre bilder och kunde mer och mer se hur olika system interagerar mellan varandra.

Förkroppsligande av välfärden

De vanligaste i brukarna vi mötte i välfärdens organisering var de lojala och de skamfulla, och samtidigt såg vi att vi skapade ett välfärdsystem som agerade utifrån de krävande av rädsla att göra fel. Vi försökte stoppa detta krävande som en rättighet genom att också tala om att människor hade skyldigheter. Paradoxen var att vi samtidigt gav dem fler rättigheter i skapandet av Lex Maria och Lex Sara (anmälan av misstag) och detta ledde till att de anställda blev än mer rädda för att göra misstag i välfärdssystemet. Människorna som fick rättigheterna förlorade sin kraft i allt klagande, istället för att göra något för att växa som människor. Klagandet växte, och vi letade efter syndabockar. Samtidigt blev avståndet mellan systemet och de som behövde dess stöd allt längre. De som tillhörde de andra grupperna drogs också med i denna klagan, en klagan som växte alltmer. Det vi fokuserar på också är det som växer.

Nya krafter i välfärden

I ”nya delar” av den offentliga sektorn från mitten av 90-talet ändrades fokus i samhällets rörelser mot mer egenmakt och samverkan som bl.a. skapades som en motkraft till allt management och kontroll. De såg möjlighet och började att studera vad människor gjorde för att behålla sin kraft. Detta var slutsatsen: Om du ger bort din kraft kommer du att få symtom och senare sjukdomar. Mer egenmakt öppnar för hälsa och är kopplat med mer ansvar. Alla dessa fem ”typer” av medborgare gav bort eller blev tvingade att ge bort sin kraft, så också i den kraftfulla gruppen. Gränssättandet tog all deras energi och därmed deras kraft. Jag var en del av detta och de åren fick mig att börja gå djupare in i att vara människa. Det omformade mig och min syn på min historia och gör det fortfarande i olika livsprocesser.

Jag kan nu också se att i stunder så tappade jag mina tidigare erfarenheter av grupprocesser i min egen personliga utveckling när den blev för individuell. I den terapeutiska världen finns inte denna erfarenhet att arbeta med grupper på samma sätt. Detta är dock inte helt sant. För både när jag gick Psykosyntes och Somatic Experiencing lärde jag mig att se skillnad på olika lärare. I Somatic Experiencing hade jag tre olika huvudlärare. En som var så duktig att arbeta individuellt men kunde inte hålla gruppen. Det flög trauma i rummet. En som var så duktig att hålla gruppen men hade svårare att gå djupt individuellt och slutligen en som kunde både och. Jag lärde mig av henne att gruppen tog individerna dit de skulle gå om vi höll gruppen som en kropp.  Precis som jag lärde mig att vara totalt närvarande i varje liten rörelse i individens kropp när jag arbetade med Somatic Experiencing så lärde jag mig att på samma sätt vara totalt närvarande med varje liten rörelse i en grupp. Alla kroppar har rörelser, även välfärdsystemet som en kropp.

Denna nya rörelse i välfärdens Sverige blev en främmande fågel som alla ville få in i sina gamla mönster och denna process pågår fortfarande, men denna främmande fågel har också intervenerat i välfärdens stora organisationer. Detta är en långsam process med små, små steg precis som förändringen inne i en människa är mellan själen och egot när vi växer ner på jorden. Ibland kommer stora explosioner för att få oss att se, så också i välfärden. En sådan kom när den nya lagstiftningen om samordning skulle implementeras från dessa nya krafter. Ibland behöver vi också explosioner. I detta fall öppnade denna explosion för ett vidgat samarbete och samordning i välfärden. Jag minns alla konflikter mellan olika makthavare på central nivå alldeles innan. Men de orkade inte stå emot. Så många likheter jag kan se mellan välfärdens organisering och människors inre organisering från allt lärande som jag förkroppsligat. Jag är så tacksam för att ha jobbat både i välfärden, i organisationer, i nätverk och som terapeut. Det är också denna form jag använder i arbetet med familjesystem. Vi vet så lite, också om hur denna organiserings sker, bara systemet kan visa förändringar. I systemiskt arbete skapar vi olika ”lagar” som vi kan följa men som vi också behöver lämna ibland, åtminstone har jag den erfarenheten. Allt handlat om att hitta nya vägar att organisera oss inom nya okända former. Under mina 30 år i yrkeslivet har jag hela tiden gått mellan olika system – från det lilla till det stora och tvärt om. Så också i min personliga utveckling i olika faser i mitt liv och hur de kommer samman i olika system.

Vi växer ur tillit

Vi har många olika strategier att inte vara i kroppen och i vår egen kraft; att lämna, att gömma sig, att agitera, att intellektualisera, att prata, förföra, skapa otydlighet och förvirring, att döma och värdera och sist men inte minst genom att följa andra och kompromissa vår egen sanning. Att stå i sin egen kraft är att vara i sin kropp och flöda med livet, och då kan ingen ta vår kraft. Men det innebär också att du i varje steg måste vara sann mot dig själv. Ingen annan människa kan tala om för oss vad våra steg i livet är. Vi förlorar ingen kraft i handlingar från ärlighet, respekt, tacksamhet, medkänsla och lärande från vårt inre. Detta öppnar utrymmet för de verkliga handlingarna i livet: handlingar för att växa och ta ansvar. Alla människor kan växa i livet förutsatt att vi har en förnimmelse av vad tillit är. Min erfarenhet är att tillit kommer med tro, tillhörighet, kraft, handling och att inte veta. Av detta kan vi nu dra slutsatsen att alla de grupper av medborgare (som nämns ovan) möter välfärdsystemet utifrån sina överlevnadsstrategier – delpersonligheter- som de skapade tidigt i livet. Också välfärden möter personerna från detta perspektiv. Överlevnadsstrategier inte är något dåligt, de har just fått oss att överleva. Livet tar oss sedan till situationer där vi kan transformera några av dem och behålla andra. Problemet uppstår när vi värderar och dömer. Är det då möjligt att ändra detta dömande? Ja, om vi vågar släppa kontrollen och ge oss in i kaos ur vilken nya perspektiv kan skapas.

Förståelse kommer sen

Min erfarenhet senare i mitt livet har öppnat ögonen för att jag aldrig kan veta varför och för vad jag gör det jag gör. Det visar sig efter hand. Något i mig vet bara att jag ska göra det jag ska göra just nu. Kanske denna någon också i stunder tar över min förmåga att kontrollera det som sker. Vi blir ofta rädda när vi inte har kontroll eftersom de flesta av oss tidigt i livet lärt oss att vi behöver ha koll på vad andra gör för att känna oss trygga. Detta kommer från situationer när andra har handlat som fått konsekvenser för oss som gjort ont. När sedan livet gör ont tror vi att kontroll kan ge trygghet. Om vi ser utvecklingen i välfärdens Sverige så har vi också skapat denna överlevnad på en kollektiv nivå. Vi kontrollerar allt mer av detaljer i allt som sker och det har inte skapat mer trygghet. I grunden finns en tro att mätbarhet kan ge trygghet. Ur allt detta har vi tappat vår tro och tillhörighet då vi tror att handlingarna behöver komma ur vetande. Om vi handlar från vetande sker det alltid från gamla situationer och inte från här och nu. Mycket av forskningen ligger ett steg efter så gäller t.ex. insikten att vi tar över trauma och dess energetiska mönster i generationer. Inom psykosyntes, systemiska konstellationer och traumaterapi har detta varit känt under lång tid. I bibeln talas också om arvsynden. Det nya nu i forskningen är att man kan belägga detta genetiskt. Först kommer tro och sedan vetenskap, åtminstone i detta exempel. Annan vetenskap kan komma före och då ofta i en explosion och med ett starkt ifrågasättande från andra. Många har tom blivit dödande för sin kunskap som inte stämt in. Inte så sällan har denna kunskap kommit av en slump (men det finns ju ingen slump).

Förändring behöver ske från här och nu, för att öppna för den tillit vi alla har. Då vet vi väldigt lite och när ett nytt perspektiv skapas, skapas också ett nytt seende på det ”gamla” vetandet. Vetandet har då förändrats och öppnat för urgammal tillit. Vi har alla från tidiga erfarenheter i livet en tillit till att inte veta. Vi bara gör och så länge det inte gör ont litar vi på den tilliten. Denna tillit är inte alls kopplad till kontroll, inte ens till trygghet. Denna tillit är snarare kopplad till handlingar från det okända, en tro och en tillhörighet. Välfärdens Sverige byggdes en gång efter dessa principer. Det är på dessa principer vi också byggde demokrati. Samtidigt vet vi att alla dessa ingredienserna också finns i rörelser som vi i dagligt tal betraktar som ”onda”. Dessa rörelser handlar från det okända, de tror och de har en tillhörighet. Så länge vi delar upp gott och ont i ett dualistiskt samhälle kommer vi aldrig att förstå vad tillit är. Så länge vi delar upp vetenskap och själ så kommer vi inte kunna förstå vad tillit är.

Vi är födda med tillit

Min lärdom i livet är att jag föddes med tillit, den har alltid funnits där. Från den platsen i mig har jag haft mycket mod och alltid vetat att jag landar på något sätt. Ibland blir det platt fall innan jag reser mig igen med nya insikter och erfarenheter. När jag förlorade allt i tider i mitt liv kom något annat, men det var aldrig som jag trodde. Tillit kommer med intuition, frihet och oskuld. Genom ”tro” undviker du andras läror, familjens normer och det kollektivas strategier. Som jag lärt mig så är allas tro unik, men kommer ändå från samma källa. Tron skapar vår världsbild och det är ingen slump vad som händer och vad vi gör i livet för att skapa den. Därför kan vi inte ta över någon annans världsbild. Då förlorar vi oss.

Ett system för trygghet

Grymheten finns där hos alla

Vi vet att människor i grunden också är grymma och därför har vi i ett välfärdssamhälle skapat system som ”stoppar oss” som ett kollektiv när vi är på väg dit. För det har vi skapat trygghetssystem men det innebär inte att vi har öppnat för tillit. Tillit har inte med trygghet att göra utan med handling. Jag behöver inte vara trygg för att agera från tillit. Däremot behöver jag vara fri för att vara med tillit till allt som sker. För mig handlar det sen att handla från ett öppet hjärta med ansvar, respekt, värdighet, tacksamhet och nödvändighet. Vår nödvändighet kan både bli en grymhet och en godhet för någon annan. Vi vet så lite om godhet, grymhet och kärlek. I en demokrati skapar vi också system som innebär att vad som än en person har gjort så har denna person rätt till en försvarsadvokat.

Människors grymhet och godhet kommer från överlevnadsstrategier som vi skapat i vår uppväxt. Men bortom de mera personliga överlevnadsstrategierna finns också en grymhet och godhet som är en del av världen. Världen som helhet är ett system som också har överlevnadsstrategier. Bortom dessa finns också överlevnadsstrategier som kommer i många generationer och dem vi alla har med oss in i detta liv. Vi finner dessa överlevnadsstrategier i arketyper och myter. Termen ”arketyp” har sitt ursprung i antiken grekiska. Roten i ordet är ”arkein”, som betyder ”original eller gammal”. Jung använde begreppet arketyp i sin teori om det mänskliga psyket. Han trodde att universella, mytiska karaktärer-arketyper-ligger inom det kollektiva medvetandet hos människor över hela världen. Arketyper representerar grundläggande mänskliga erfarenheter och de framkallar djupa känslor. Jung använder arketypen för att beskriva vårt ego. Vi kan också beskriva vår själ från arketyper. När vi nu öppnar för det nya paradigmet omvandlar vi den kollektiva själen och också myter och arketyper. Inom psykosyntesen används också myter och arketyper för att komma djupare in i individuella och kollektiva delpersonligheter. För mig har det öppnat mig både personligen och mitt arbete som psykosyntesterapeut.

Alla människor växer

I grunden tror jag att alla människor har en godhet och en grymhet som växer ur det vi kommer med och det som skapas i livet. Både godheten och grymheten är en del av vårt ego, vår identitet, som vi behöver kunna ”hålla”. I kärnan av vårt själv öppnas detta hållande. Livet tar oss sedan om och om igen till situationer där vi förlorar oss för att växa. ”Vi dör för att åter födas med nya insikter med vår kärna och med de trauman vi har, för att öppna nya lager.” I psykosyntesen talar man om att ”skala löken för att komma djupare och djupare in”. Nya trauman och kriser tar oss senare i livet också djupare och skynda på denna process. Detta kallar Jung individuationen och i den finner vi vår egen väg till källan. Vi utvecklas utan yttre guide, utan handbok. Men kanske behöver vi under en tid spegla oss i någon och i andras läror för att forma vår egen. Individuationen innebär en psykologisk process som utvecklar personligheten genom integrering av det omedvetna till det medvetna. I Psykosyntesen är det omedvetna oändligt från mörker och ljus. Livet handlar om att erövra mer och mer av detta. Vi kommer med allt in i detta liv för att lära.  Psykosyntes har ett grundläggande humanistiskt, existentiellt och transpersonellt perspektiv på livet från vårt sätt att leva och öppnar för nya handlingar.

”Livet är inte ett problem att lösa – det är ett mysterium att leva” (Assagioli).

I detta magiska mysterium lär vi oss sakta, sakta att urskilja våra handlingar när de kommer från egot eller själen. I en ”Community” där alla lever sitt system/sin holon, inifrån och ut kan livet ske. Den viktigaste tillhörigheten har vi till oss själva. När vi kan växa ut den kan vi växa till ett större syfte. En gemenskap av människor har också ett större syfte som utgör summan av dem som ingår i detta system. Denna vision förändras med dess medlemmar och deras syfte. (De som går och de som kommer). En gemenskap i form av en Community har inte en formell struktur, den kan vara imaginär och i ständig förändring. När någon förändras, förändras allt. Ibland kallar vi detta nätverk. Under många år studerade jag skillnaden mellan nätverk och hierarkiska strukturer i ett projekt om interorganisatorisk integrering och där öppnades mer kunskapen om imaginär organisering som ingen äger.

Min professionella erfarenhet

Jag har växt ur följande professionella Communitys/rörelser (jag väljer att kalla dem rörelser eftersom allt växer i en rörelse); Personal, Demokrati, Välfärd, Styrning och ledning, Ledarskap, Systemteori, Samarbete och samverkan, Psykosyntes, Jung, Systemiska konstellationer, Identity psychotrauma, Somatic experiencing och Reconstructive. Allt detta finns med mig idag i varje steg jag tar och de går in i varandra och jag är djup tacksamhet. Ibland förlorar jag mig eller något men hittills har livet alltid tagit mig tillbaka till en helhet och mig själv. Även om jag skrivit dem i kronologisk ordning här så är var och dem en egen holon i min professionella och privata utveckling. Intressant är att jag nu åter landat där jag började i en kombination av att vara människa och att verka i en demokratisk rörelse. Idag har jag ingen aning om hur dessa kommer att integrera tillsammans på ett nytt sätt. Jag är bara tacksam och har stor respekt för skeendet just nu. Jag vet också att det enda jag lärt mig som förkroppsligats är det jag kan lära andra. Så många teorier jag lärt mig som inte kommer inifrån och om dem vet jag egentligen inget. Inte egentligen om de andra heller, bara om min egen erfarenhet. I varje steg möter jag nu ett lugn från en inre frid i det kaos som livet. Jag har en djup tillit till varje steg jag tar nu. Allt hänger samman.

Det är ingen slump vad vi gör i detta liv, vad vi har med oss och hur vi en dag avslutar vår resa professionellt och personligt. Jag tror att vi har möjlighet att leva många liv i detta liv. För det bygger vi Communitys med människor som är bredd att riskera. Helt olika för olika människor men alla jag mött är, har lämnat eller på väg in i någon form av Community. Jag tror att alla människor:

lär sig mer och tillhör sig själva utan att veta,

har unika förmågor som de kan bidra med till världen,

växer och fortsätter att växa på sin väg,

är mer och mer bredda att handla från en djup tro på livet och

i grunden vill buýgga gemenskaper där både mörker och ljus inkluderas

Vi har bara olika takt i detta. Jag har också lärt mig att vi måste vara bredda att bygga system som inte bygger på enskilda människors godtycke eller idé. Här samlas människor som vill bygga Communitys där man kan få komma och gå och komma tillbaka igen. I en Community finns många ledare. De bygger på en stor frihet, eget ansvar och respekt. En öppen Community innehåller en mångfald an teorier, metoder och sätt att möta världen. Jag har lärt mig genom åren att det inte finns ”den unika teorin eller den unika metoden”.  Det finns alltid en risk med Communitys som värnar en teori, rörelse, typ av människor, metod, religion, idé, filosofi etc. Jag har erfarenhet av att tillhört en grupp med sektliknande inslag. Gruppen levde inte som vi lärde, och det fanns ingen transparens till yttervärlden. Ambition var att visa världen framgång. Så smärtsamt att se hur jag förlorade mig och på så sätt gjorde jag mig själv och andra illa. Det tog mig lång tid att ta mig ur denna blindhet och ta mitt ansvar. Det jag har gjort är mitt ansvar, och jag kan aldrig skylla på någon annan. Det finns alltid en risk med slutna grupper att blindheten och rädslan att skydda gruppen tar över. Detta blev en lärdom som fick mig att omvärdera mycket i livet. I en öppen Community brinner människor för sin unika idé, teori och metod och samtidigt för en öppen helheten. Då kan ingen i gruppen ”ha helheten” utan var och en skapar tillsammans denna helhet som är ständigt förändring. Ingen äger då helheten. Var och en är beredda att ta ansvar för helheten och ser faran och möjligheten i en grupp. Normer skapas hela tiden och gör oss blinda. I en sådan grupp tar man in utomstående då och då för att öppna för mindre blindhet och det finns en transparens. Jag tror denna blindhetprocess är en del av livet så fort vi skapar en grupp, och än mer när vi skapar en struktur med en ledare. När vi kommer in i grupper eller lämnar dem ser vi det vi inte kan se när vi är i gruppen. Det är bara en illusion att tro att så inte sker. Med mer mångfald kan vi öppna hjärtan när vi är öppna att lära av varandra och är beredda att se det större perspektivet i en grupp. Trots detta behöver vi stöd att se gruppens mönster som skapas blint, ofta från överlevnadsstrategier. Hierarkier har en förmåga eller är snarare ett problem i att den skapar överlevnadsstrategier. Vi skulle också kunna säga att den tar oss till familjesystemets dolda hierarki som vi lever ut i grupper och organisationer.

Jag har tidigare i mitt liv fått förmånen att vara i några öppna rörelser som anställd, som konsult i nätverk och som forskare. I alla dessa grupper har vi haft handledning i någon form. När jag var anställd i en nationell utvärdering om samverkan, som en av alla företrädare från de välfärdsorganisationer som deltog. Vi var alla ledare och levde vi som vi lärde i stor respekt till varandra. Ingen av oss företrädde våra organisationer och vi lärde oss att bygga nya system. Ingen kunde leda någon annan i denna grupp utan vi processade oss fram till en ny lagstiftning. Vår handledare kom från en värld som var långt ifrån det vi höll på med. Jag hade också förmånen att vara anställd på CEFOS som var en tvärvetenskaplig forskningsgrupp. I den senare fanns ett cirkulerande ledarskap och väldigt lite konkurrens. Så mycket respekt över gränser och det är ju hela idén med samverkan. Då ock då kom gjordes tvärvetenskapliga genomlysningar också med hjälp av forskare från andra länder och praktiker, dvs yrkesutövare. Arbetet var verkligen dynamiskt. Jag har själv under många år arbetat som handledare och processtöd till grupper med chefer och professionella både var för sig och integrerat.

Föreningslivets system i Sverige

I Sverige har vi sedan urminnes tider också ett aktivt föreningsliv där det finns stadgar som garanterar gemenskap och ett system i samskapande. Det finnas också regler för hur tvister regleras. Dessa system hade i grunden en tanke att skydda en gemenskap, en idé och en rörelse från personligt intresse, egen vinning, att tjäna på andra. Föreningen ägs av dess medlemmar inte av en enskild person. Det som skapas i föreningen kan alla använda och måste då betala för detta genom sitt medlemskap. Naturligtvis har också detta system sina svagheter och i flera av dem har man ändå byggt tydliga hierarkiska strukturer. Men det var inte tanken från början. Det finns alltid en risk också i en demokrati att det blir diktatur men risken är mindre.

Tidigt i mitt yrkesliv var jag aktiv i många föreningar och det fanns t.o.m. en förening för ”socialchefer” som jag var medlem i som blev en viktig förening utanför etablissemanget. I den drev vi välfärdsutveckling under 90-talet. Vi öppnade också för att andra professioner som skulle få vara med i samband med arbetet med sociala aspekter i samhällsplaneringen. Denna förening blev remissinstans i stora utredningar och de drev de svagas intresse ur ett socialt perspektiv. Många hade synpunkter på detta och trodde att Socialcheferna drev personliga intressen men inget handlade om denna profession, utan om medborgarna. De kunde visa på stora svagheter i Sveriges välfärdssystem. De verkade inte mot politikerna, utan med dem. Det var alltså ingen yrkes- chefs- eller facklig förening. Denna förening hade också många ledare. Göteborgs Förorters Förbund är ett annat exempel som var en ideell förening där kommunerna lärde sig att samverka. Denna förening verkade mellan 1949–1995 och såg fördelar i ett samskapande. Intressant var att alla parter (holoner) måste vara med för att det skulle bli något och ledarskapet var kollektivt. Det fanns ett djupt förtroende och en stor respekt mellan kommunerna men också mellan politiker och tjänstemän. Kulturer var att ära varandra, den kultur som byggdes redan 1949. Föreningen verkande tills den dag en enda ledare utanför den såg den som en maktfaktor och med sin tunga maktposition sakta bröt ned den. Makt över andra skapas också i en demokrati trots att systemet syftar till att tillsammans hantera gemensamma angelägenheter (som det står i grundlagen). Förbundet lades ned 1995. Jag är tacksam för de år jag fick som anställd där, då jag där lärde mig att samarbeta. Under de kommande 20 åren därefter stödde jag välfärdens olika samarbetsprojekt och fördjupade mina kunskaper om nätverk. Så tacksam jag är att där få lära mig att leva som jag lär med andra ledare i det vi senare kallade imaginära organisationer. Många av dem använde föreningslivets struktur.

Ideella föreningar har i alla tider kunnat stödja idrottsrörelsen. Föreningslivet har också drivet mycket av kunskapsutvecklingen i Sverige. Detta är en av grundpelarna i svensk demokratiska och välfärdsutveckling. Många har i alla tider arbetat ideellt för förändring. De många små förändringarna har skapat ringar på vattnet i både grymhet och godhet.

Tillitens kraft är här för att förändra oss människor

System har samma mönster

Nu åter till de fem typerna jag nämnde när jag beskrev välfärdens behovsgrupper. Under mitt mångåriga arbete som konsult i samarbete och ledarutveckling såg jag också dessa fem ”typer” av människor i organisationer. Ja, kanske var det mina projektioner av mig själv som jag tidigare nämnt. Jag lärde mig som forskare, av mig själv och andra, att vi alltid letar efter det vi vill hitta. Så många exempel på hur forskare, inklusive mig själv, kom fram till det de vill hitta eller ”skulle” omedvetet hitta. Jag säger här inte att detta är dåligt. Bara att det kan vara så. Något driver oss alltid och för mig har drivkraften alltid varit att komma bakom det som sker (bakom överlevnaden). Dessa drivkrafter är också olika för oss. Många av oss blir också budbärare i organisationer, familjer, samhällen och i Communitys. Det är att låta sig bli kidnappad och föra annans talan. Det som vi kallar Stockholms syndromet inom terapin. Vi agerar med de som ”kidnappat oss” och som vi låter så göra i familjen, organisationer, grupper och Communitys. Men före det steget tystnar vi. Om någon höjer sin röst eller blir budbärare så halshugger vi dem för vi är så omedvetna. Detta kallar vi också syndabockskomplexet.

Jag tror att alla människor har en liten pusselbit att tillföra till livets hologram. Om vi ser livet på detta sätt letar vi inte efter syndabockar eller blir kopior. Det är så lätt att prata om andra men jag tror att vår resa är att prata om oss själva med vårt lärande i smärta och glädje. Jag tror också att vi behöver våga dela våra rädslor och överlevnadsstrategier. Det är bara en illusion att tro att vissa människor inte är rädda, då är de inte människor längre. Det är bara en illusion att tro att vissa människor vet mer än andra om livet, vi har bara olika erfarenhet. Ingen annan än du själv kan styra din egen process. Vi är här för att bli våran egen auktoritet. I bilden nedan beskrivs tillit i den inre personliga resan lika väl som resan i en Community. Detta är ingen sanning bara en av alla sanningar som finns på denna jord. Alla system har samma mönster, och de olika delar i ett system utgör också en helhet i ett annat system.

 

Som jag ser det kan vi utifrån denna bild säga att;

Tillit är när vi är levande och lever livet i alla dess ögonblick.

Tillit är när vi gör aktiva val från vår egen auktoritet och är ansvariga för allt det. Ingenting är en slump.

Tillit är när vi har tillit till att livet tar oss dit vi behöver gå, och det kommer med mer utmaningar och handlingar.

Tillit är att våga ta risker och handla i varje ögonblick i livet.

Tillit är att se att du tillhör dig själv och från det bygga gemenskaper. Det är att se kollektiv och att tillhöra på ett annat sätt dvs. utan offrande.

Tillit är att våga vara sann och agera även om du inte vet varför .

Tillit är att förstå att du inte vet någonting över huvud taget om livet. Din syn på din historia kan förändras hela tiden.

Människor i de fem olika typerna växte till denna TILLIT, särskilt i livets kriser som skapas av oss själva för att växa. Successivt tränas vi att möta oss själva i kärlek och respekt för att öppna för den oändliga tillit vi har med oss i detta liv. Vi har bara förlorat tilliten ett tag. Jag tror att vi alla djupt därinne litar på att vi kommer att lära och förändras för att bidra till det här livet. Jag har också lärt mig att se att vi får med oss lika mycket kraft som vi behöver för att möta våra sår. Men många av oss är så rädda för den kraften. Ingen av oss är bättre eller sämre än någon annan. Livet handlar om att göra något annorlunda än hur jag gjorde det förut och att lämna komfortzonen. Det betyder också att denna gång kommer jag att ta lärdomarna och förändra mig. Från här kan vi göra något bra av allting som händer oss. Vi kan förändra perspektivet i allt. I dessa ögonblick slutar vi leta efter problem, och börjar möta livet. Det som vill möta oss.

De lojala

Under alla mina år både i den privata och offentliga sektorn mötte jag också många lojala människor som gav sitt liv till sitt arbete. Många gånger tog organisationerna eller institutionerna deras liv. Inom detta område har jag många exempel ”Jag gjorde vad de sa och nu säger de att det var fel”. ”Jag litade på min arbetsgivare när han sa att jag var tvungen att sluta mitt arbete för att jag var sjuk och nu har jag ingenting”. ”Jag offrade mig för mitt jobb men ingen tackar mig för det nu”. Här är en grupp som har det är svårt att växa för att öppna sin tillit. Så länge vi är offer finns det ingen tro och tillhörighet vilket skulle kunna leda oss till nya handlingar. De handlingar vi har som offer gör att vi förbli offer. I denna grupp hittar vi syndabockarna. De är beredda att offra sig för en god sak, för att bära för andra eller för att få vara med i en grupp. Människor som kan känna glädje, lycka och respekt, tacksamhet ansvar kan inte stanna som offer. Om du har TILLIT till ditt eget ansvar och ger upp behovet av att hjälpa kan du ta dig ur detta. De flesta människorna i den här gruppen som har tillit till auktoriteter kommer en dag inte att ha tillit längre och detta är ett bra tecken. Vid den tidpunkten kommer de att börja argumentera och berätta om sin åsikt för att öppna det fältet av tillit. Du måste veta vad det innebär att inte ha tillit för att veta vad tillit är. I denna grupp hittar vi också människor som har mycket trauma. De kan både ha skapar ett mönster som innebär att de inte har tillit till auktoriteter och ett annat i att de gömmer sig bakom auktoriteter. Har du mycket trauma har du aldrig fått lära dig att säga nej. Jag kommer ihåg en man från Palestina som bjudit alla andra flyktingar från andra länder till en fest för Sverige. Detta var en avskedsfest för Sverige som hjälparsamhälle och han sa till mig: ”och nu hjälper vi varandra”. Jag kommer också ihåg en kvinna som verkligen var ett offer och led mycket. Hon hade vunnit mycket pengar på spel och hon blev sjuk av att inte veta vad hon skulle göra. Jag mötte henne, och hon sa ”Jag är så rädd för alla dessa pengar. Jag måste ge bort dem”. Istället hittade hon andra människor som också fått pengar på det här sättet, och hon lärde sig att tro på människor eftersom hon såg dem som ljög. Det här var en öppning för henne att se hur hon hade ljugit för sig själv hela livet. Detta var den första TILLITEN i henne från hennes sanning… och hon hade mycket roligt då hon pratade med alla dessa människor. Hon sa skrattande till mig: ”Så många strategier för att bli av med pengarna”.

De osäkra

De osäkra är de som inte vågar fatta beslut, ger sitt liv till andra och hela tiden frågar om råd. De attraherar hjälpare. Detta är ett sätt att undkomma livet. Detta är också de som alltid har någon annan att skylla på. Många av dem hittar vi i terapi. De har ofta skapat tillhörighet genom att ge bort sin själ till andra och har ett behov av att förminska sig eller gömma sig. Ibland kan man se deras kraftlöshet. Tron på sig själv är minimal och många av dem vill stanna i komfortzonen. Om de inte får det de behöver av andra kan förövaren komma fram i ett dömande och förakt. Jag träffade en kvinna som var arbetslös och hade cancer och som förlorat sina ersättningar från sjukförsäkringen. Hon skyllde först på systemet och var så föraktfull tills hon insåg att ingen skulle hjälpa henne. Hon sa till mig, ”Jag ska hjälpa mig själv och starta en affär och börja baka och sälja kakor, något jag längtat efter i hela mitt liv.” En kvinna berättade; ”Jag ville bli räddad så jag började att rädda andra människor och så träffade jag min make och han räddade mig. Nu ser jag vad jag gjort mot mig själv och honom.”

De skamfulla

Denna grupp har en svår resa att göra eftersom de tänker att de är fel. Allt som händer med dem är deras fel. Skam är den stora skuggan för oss alla, men i denna grupp är människor själva skammen. Det betyder att det är mycket svårt att komma bakom denna skam. Här hittar vi människor som är rädda för att leva och människor som är väldigt rädda för vem de är. Men här hittar vi inte syndabockarna, för dessa människor anser sig inte ens värda att lida och offra sig för andra. Jag mötte många människor från denna grupp när jag arbetade i den offentliga sektorn. Flera av dem var mycket ensamma och valde att stå utanför samhället men också inom organisationer. Vi behandlade dem väldigt illa i välfärdens organisationer, också för att de undermedvetet begärde det. TILLIT från handlingar, tro, att inte veta och att tillhöra finns också där från början för dessa människor, men för dem är att tillhöra deras största skugga. När de inser att de tillhör sig själva tar de små steg i nya handlingar för att komma tillbaka till tillit. Jag kommer ihåg en man som jag träffade som var mycket aggressiv, för att skydda sin skam och skugga. Denna man hade stor tillit till sitt sätt att leva. Han var mycket en förövare, och många fruktade honom. Jag lärde mig också att bakom en förövare finns det största offret. Han sa till mig i en intervju jag hade med honom: ”Jag litar på att jag kan ”pusha” bort alla. Jag vet inte varför men jag vet hur”. Ja, han agerade, han trodde, han tillhörde, han visade sin kraft och han visste inte. När han insåg att han litade på sina handlingar vad de än var, sa han i intervjun, ”det är mitt ansvar”. Detta var en ny start för honom att se sina handlingar i livet. Han började resan ”mina handlingar tillhör mig”. Detta kom senare att leda till tillit då många av våra handlingar tillhör livet. Detta är inte möjligt när vi inte ha tagit hand om våra egna handlingar.

De krävande

Den fjärde gruppen människor, de krävande, är de som tror att de bara har rättigheter, de ber om allt och dömer om de inte får det. Denna grupp saknar respekt och tacksamhet. De har ett stort inre sår av att inte vara respekterade, och många gånger leder det dem till att handla på ett respektlöst sätt. De vill inte veta av andra och vad de får, om de inte kan använda exemplet för att de själva ska ha mer. Från dessa personer hör du oftast orden ”mina rättigheter ”. Några av dem finner alla sätt de kan för att få mer. De utesluter och kan vara agitatorisk mot vad andra får. De tror att de har tillit, men det här är en illusion. Bakom denna illusion av tillit finner vi ofta att de inte tror på något och de saknar tillhörighet. De har en enorm kraft. Och de tror att de vet allt och agerar från det. Det här är den svåraste gruppen av människor att möta, eftersom de inte lyssnar. Jag kommer ihåg en man som vände sig mot mig i all argumentation vi hade. När jag gav honom tid att berätta om sitt liv kunde han inte, för han hade inget att argumentera med. Han blev tyst och tittade på mig. Därifrån sade han: ”Vad tycker du?”, och jag svarade ”Jag vet inte”. Då blev han arg: ”Du borde veta”. Och jag svarade bara ”Nej, det gör jag inte”. OK sa han ”Då måste jag kolla upp det” och han gjorde det och kom tillbaka till mig och sa. ”Kanske har också jag några skyldigheter mot dig och Sverige. Vad tror du?”. JA, svarade jag bara.

De kraftfulla

Den enda gruppen som berättade om tillit var den sista gruppen som jag kallade de kraftfulla, för de trodde, de hade kraft och riktade den, de handlade och de tillhörde. De fortsatte att röra sig för att växa för att vara fria. Att sitta ned och inte göra någonting var inte deras väg. Många av dessa reflekterade en hel del över sina egna handlingar. De trodde på och älskade det de gjorde. Inte så sällan blev de utputade ur organisationen pga. sin ärlighet och integritet. De tillhörde sig själva och var redo att i stunder överlämna sig till andra. De lärde sig att inte ha kontroll. Många av dem hade redan från början av livet har varit sökare och så småningom kommit till freds med att släppa taget om det de hade hållit fast vid. Men de lade också mycket tid på att sätta gränser och där förlorade de sin kraft. En del stannade fast de hade en inre kamp. Om de hamnade i konkurrens valde de ofta att gå när det inte fanns utrymme för en ömsesidighet. De hittade alltid nya möjligheter och en del av dem riskerade mycket. De var beredda att ge allt och ibland för mycket. Jag mötte dessa människor också som arbetslösa och då berättade de för mig ”Jag är mellan jobb, jag riskerade allt och jag förlorade allt. Snart kommer jag att vara tillbaka, jag hade tur som blev ”pushad” ut ur denna organisation”. Vissa blev sjuka men de såg fortfarande möjligheten i sin sjukdom. ” Min sjukdom ledde mig till nya insikter och jag förändrade min syn på mitt arbete och mitt liv.” Ledtråden var ansvar och de höll sig borta från hjälpare med blev själva ofta hjälpare.

Ansvar kan öppna för TILLIT

Min erfarenhet är att alla av oss har tillit och denna tillit är där redan från den allra första början. Vi förlorar oss bara då också då för att erövra nya erfarenheter. Hade vi inte förlorat oss hade vi inte vågat möta det vi ska möta. Det innebär också att den största överlevnadsstrategin vi har i livet, också redan finns där från första början. Den är där för att skydda oss. Denna största överlevnadsstrategi bildar ett mönster tillsammans med det jag skapar. Det betyder också att kärnan i alla mina trauman jag har i livet är där redan från början. Trauman är inte själva händelserna eller bristerna, utan kommer från min förmåga att hanteras dem. Det säger sig själv att barn, om inte vuxna hjälper dem, inte har den förmågan. De innebär om livet är överväldigande skapas trauma. Men trauma senare i livet kan också öppna ett sår för att ge mig chans att hantera denna situation annorlunda. Om vi kommer till platsen av TILLIT igen senare i detta liv, vet vi också att då kan vi inte skylla på för någonting. Du har då möjlighet att ta dig till ansvarigheten där det inte finns ett värderande och dömande. Vi är medskapare i allt. Vi kan aldrig ge vår gåva av tillit till andra människor. De har en egen. Det är att missbruka tilliten. Alla steg vi tar i livet är ett lärande och inte ett problem. Tilliten handlar mer om att vi alla, om än omedvetet, vet vad vi ska möta och har tillit i detta. Det handlar inte så mycket om att ha tillit till andra människor och grupper som vi ofta tror.

Från början när jag arbetade med tillit trodde jag att det var en känsla som kom bakom/efter många andra känslor. Hur kan jag känna tillit? Nej, det är inte möjligt. Jag kan känna glädje och lycka, jag kan känna kärlek, respekt och tacksamhet och jag kan känna rädsla, sorg, vrede och avund. Alla dessa känslor finns i min kropp och om jag låter allt flöda flyter jag med livet. Då handlar jag, och jag tror, och jag tillhör, och jag har kraft, och jag vet ingenting. Tillsammans bildar allt ett oändligt, unikt, kraftfullt och sårbart mönster.  Ju mer transparens, ju mer sårbarhet men också ju mer kraft. Så många av oss som försöker hålla masken utåt för att inte visa vem vi är. Så många situationer vi försöker hålla masken i och inte visa vad som händer. Men en dag så kanske vi går en annan väg och vågar visa vem vi är med allt det för med sig.

TILLIT kommer med sårbarhet

Sårbara platser

Från början trodde jag att den mest sårbara platsen i livet är den i de närmaste relationerna, såsom familjen och vännerna. För mig är allt upp och ner nu, på det nya sättet i livet. Jag förstår så lite om vad som kommer i det nya paradigmet. Idag ser jag ”Community” som den mest sårbara platsen om vi gör oss beroende av den som en gemenskap. Den kan då bli en gåva till att öppna gamla sårbara platser som är förträngda. Jag har tidigare sagt att Community är en har en struktur som vi har väntat på oss i detta liv för att lära och förändra gammalt. Det är fortfarande sant för mig men jag har också insett att vi kommer att möta många sådana. För alla av oss är det en plats för handling på ett nytt sätt och det kan vi lära oss i många olika Communitys. Men för att handla på ett nytt sätt måste vi först se och blir respekterade i det gamla för att kunna transformera det. Därför är det en stor utmaning att verka inom Communitys där allt är tillåtet. Det innebär också att människor kommer att projicera och gruppen gör de transparant utan att döma. Det finns lika lite den enda Community” som det finns den enda teorin eller den enda metoden. Idag ser jag än mer en fara i när vi säger; jag har hittat det. Att bli utestängd från en Community är en sårbar plats men bara om vi gjort oss beroende av den som en familj. Vi har bara en familj och det är vår ursprungsfamilj och den vi skapar med en partner. Vi kan också uteslutas från vår familj, vänner och nära relationer, men det är annorlunda. Vad som än händer har vi alltid blodsförhållandet med min vår familj. Andra nära relationer kvarstår så länge som vi har något arbete att göra i dessa förhållanden och med vissa har vi det livet ut och andra ”rinner ut i sanden”.  Vänskapsrelationer är inte avlutade om det inte skett i kärlek. Då ligger något kvar. Alla jag träffar är en annan av mig och vem jag möter är ingen slump.

Jag har erfarenhet av att ha valt bort mig själv för att tillhöra och det är, som jag ser det idag, den mest smärtsamma situationen jag har skapat senare i livet, men den tog mig igenom min barndomsstruktur där jag också valde bort mig själv. Idag är jag så tacksam för denna min livserfarenhet senare i livet. Idag vet jag också att det var det mest smärtsammaste jag mött i min barndom och sen att se vad jag från det gjorde mot mig själv och andra. Det tar naturligtvis inte ifrån mig mitt ansvar vad jag senare i livet gjort mot mig själv och andra. Jag har också lärt mig att det inte går att ta ansvar när jag dömer mig själv eller andra, känner skuld eller ger andra skuld eller när jag hamnar i försvar. Men det finns också en sund skam som jag är tacksam för när allt blir synligt. I ansvarigheten och den skammen är jag helt naken från ett öppet hjärta i värdighet.

Livet är ingen lek och ändå kan det naturligtvis vara lekfullt. Livet är allvar men det behöver inte vara allvarligt. Vi kan inte heller gömma oss bakom att allt är meningen. Mitt ansvarstagande är nu än mer smärtsamt. Ja. Och jag har växt och mognat i detta. Jag är så tacksam för det och för lärande. Ja, jag är bara en liten människa på denna jord och denna gång smärtade det väldigt mycket. I det är jag nu helt naken och har inget att skydda och jag tar mitt ansvar, varken mer eller mindre. I det känner jag mig renare och friare än någonsin.

Gamla tider förändras

I gamla urminnes tider var det värsta som kunde hända dig att du blev utestängd från din ”Community”, det var ännu värre än att bli dödad. Många människor bad om att hellre bli dödade. Men saker har transformerats, kanske till andra överlevnadsstrategier eftersom vi inte kan leva utan dem. Överlevnadsstrategier bildar vår identitet. De kan förminska och förstoras, och livet öppnar för att de ska transformeras. Idag kan vi också säga att stanna i en Community där du blir utfryst eller dömd har motsatt effekt; det dödar oss. Än värre om vi också börjar att använda det utfrysande beteendet eller om vi skyller eller dömer dem som har förmåga att lämna. Om du stannar i en Community och tar större ansvar än du ska, bär för andra eller förminskar dig är värre än att gå eller bli exkluderad. Det finns så mycket av allt detta i olika grupper vi möter. Min erfarenhet har lärt mig att det är systemet och normerna som styr våra beteenden i gruppen. Det är alltid hela gruppen som också blir mer och mer blind. I nuvarande paradigm som vi håller på att lämna finns alltid inslag av syndabocktänkande eftersom det skapats i en tid där offrande har varit en viktig del. Vi har också helgonförklarat många som offrat sig. I detta finns dynamiken offer-förövare-hjälpare. I det nya paradigmet som sakta öppnas skapas en annan dynamik som bygger på samarbete och självreglerande system. När Peter Senge skrev boken den ”Femte disciplinen” talade han om självstyrande grupper och action learning och idag har det fått en helt annan betydelse. Otto Shaman har tagit det vidare i sin teori U. Men i tolkningen av dessa teorier har vi inkluderar det gamla hierarkiska tänkande och förlorat den gruppdynamiska processen som finns i kaos som kan öppna mer medvetenhet. Den gruppdynamiska processen finns i System- och kaosteorin, Psykosyntes, Systemiska konstellationer, Somatic Experiencing, Psychotrauma, Reconstructive och Traumahology, och säkert många fler som jag inte känner till. Den viktigaste ingrediensen är att vi inte vet. Vi ökar vårt medvetande från det som är omedvetet. Alla dessa har också gemensamt att de tänker cirkulärt och systemiskt. Psykosyntes är t.ex. en syntes av många teorier. Dessutom som vi brukar säga ”det finns inget nytt under solen”, och att allt kommer tillbaka bara i en form. Jag har i mitt liv alltid gjort synteser och jag tror att många med mig lever så för att skapa sin egen världsbild inifrån. Då möter vi det vi behöver möta.

Vi har bara olika sanningar

Jag skapar nu min teori och jag hoppas att du skapar din. Jag har under mer 20 år fördjupat mig i samarbete och har nu ytterligare fått ytterligare en pusselbit till begreppet ”Integrering” (jag forskade bl.a. om interorganisatorisk integrering) och till begreppet ”Traumahology” som jag jobbar med och kommer att fortsätta att utveckla. I dessa teorier finns naturligtvis också jag med, precis som i allt som skapas. Ibland gömmer vi oss bara bakom teorier. Ingen människa är objektiv och neural, vi har bara olika sanningar. Det är det som ibland gör det så svårt att mötas. Jag öppnar med glädje för att möta andra med sina teorier som de själva skapat.

När jag utbildade mig till terapeut lärde jag mig att lita på mina inre bilder och att överlämna mig till relationen klient-terapeut. Vi använde i utbildningen en bild som Jung skapat. Den bästa terapin är när både terapeut och klient är omedvetna. Under många år som terapeut har jag jobbat med arketyper och myter för att nå detta fält. Jag har också gjort det som processledare med grupper.

Självreglerande system

Min tro är fortfarande att framtiden handlar om samarbete och det sker mellan människor, mellan organisationer och mellan professioner i allt större grad. Det är det vi kan kalla Communitys. Men det finns en stor fara om en Community har ambitionen att driva en sak ock styra. Om det inte kan skapas ett själreglerade system utan ledare i en Community kan allt vändas mot dess medlemmar. När drevet har gått så fortsätter det bara. Drevet tar alltid möjligheten att ha någon att lägga sina sämre sidor på. När drevet har gått behöver vi en oberoende part som kan ge förutsättningar för ett aktivt lyssnande där alla i grupper vågar visa sig sårbara. Det är faktiskt samma med ett familjesystem. Många menar att vi inte kan exponera föräldrarna inför barnen. Jag har en annan uppfattning och erfarenhet. Jag har haft förmånen att med en annan extern person mötas i hela min nuvarande familj och bli exponerad. Detta räddade livet på oss och jag kommer aldrig glömma när terapeuten sa; hur är det att misslyckas i denna familj. Det öppnade hela familjen, dess sår och de överlevnadsstrategier vi skapat jag och min ex-man. Det öppnade också en stor förändring av perspektiven på vad en familj är. Vi talar än i dag om detta år som ett genombrott i min familj. Det tog mig också tillbaka till tilliten i mig att våga lyfta fram mina tabun från min ursprungsfamilj. Allt detta har också lärt mig att chefer också behöver vara beredda att exponera sig inför sina medarbetare. Det är enda sättet att bygga system där alla kan ta egensvar för helheten. Det kan skapa förutsättningar för att hantera de sår som alla projicerar i en grupp.

Community kan öppna oss, men också sluta oss

Erfarenheter av dömande, utfrysning inom en grupp, och att blir utstött ur en grupp finns arketypiskt i alla människors kroppar, eftersom vår kropp kommer ihåg allt från egna erfarenheter, från familjens erfarenheter, från det kollektivas erfarenheter och allt detta finns också nedärvt från tidigare minnen. Allt finns där redan från början. Vår ”kärna” den vi är i vårt ursprung har tillit och verkar bortom alla dessa idéer om vad tillit är i en rörelse till ”Community” för att lära. Vi kommer till i relation. När vi rör oss i den här riktningen inser vi tydligt att vi inte vet någonting om livet. Vi tror att tillit är en känsla och vi lägger ofta motsatsord i vårt sätt ett beskriva livet, såsom kontroll – tillit, misstro – tillit, skepsis – självförtroende, osäkerhet – säkerhet, tvivel – tro, etc. Alla dessa motsatta ord talar till mitt ego, för livet själv är inte dualistiskt. Och jag tror att vi måste göra det för att lära och transformeras med vårt ego, eftersom vi inte kan röra oss i detta liv utan ett ego, det är vår identitet. Vi skulle kunna säga att en Community kan öppna för en circle of trust om det bygger samarbete och med många ledare. Men den viktigaste är först att möta den du har inuti. Den grekiske filosofen Aristoteles beskrev lycka i fyra nivåer. Den första nivån är materiell, den andra nivån är personlig, den tredje nivån är interpersonell och den fjärde nivån är för ett meningsfullt syfte. Communitys kan öppna detta syfte.  

Ett helt mönster att förvandla

Överlevnadsstrategin tar mig till min kärna

Våra överlevnadsstrategier bildar tillsammans ett vackert mönster i vilket vi har skyddat oss och skyddar oss. Det är ur det vi kan hitta vårt syfte. Överlevnadsstrategierna kan senare ta min till kärnan, till vem vi är inifrån och ut med stöd av händelser. Dessa händelser kommer i livet från oss själv inifrån, från familjen, med partner, med vänner, i andra relationer och i ”Communitys”. För mig personligen är det klart: Om jag inte hade haft de överlevnadsstrategin som höll mig vid liv medan jag växte upp hade jag inte varit här nu. Och jag skulle inte ha omvandlat syndabocksmönstret i mig om jag inte kommit tillbaka till det många gånger i mitt liv för att hela det. Den sista gången kände mig aldrig som en syndabock utan såg mönstret och kunde ta mig ut till ansvarigheten. Tack älskade själ som tog mig ut, som såg, som tog mig till självet genom djup smärta igen.

Jag föddes som syndabock tidigt i livet och jag var det på många olika platser. Kanske jag denna gång hittat den sista pusselbiten. Men det vet jag ju ännu inte, för vad vet jag! Ibland säger jag att jag föddes för att vara slav, och det tog mig senare till motsatsen att bli min egen mästare. Men det största lärandet för mig var att återfödas till en ny form i mig där jag öppnade mitt hjärta för något som är bortom förståelse. När jag var slav var jag fast i en struktur, när jag var mästare gick jag inte in i någon struktur. Sedan lärde jag mig att vi många gånger inte lever som vi lär och kan då aldrig öppna våra hjärtan. En del i mitt överlevnadsmönster är att jag hoppas att det skulle bli bättre och det hoppet är inte bra för mig. Det är då jag också kan börja att övertala mig själv att allt är bra. Men jag vet då också att min kropp skriker och istället för att lyssna blir jag arg på den och ibland också på andra. Så stänger jag av och lever det som förväntas av mig. Detta är tecken på att jag kompromissat min egen sanning. Till slut tog denna strategi mig till totalt kollaps och jag var beredd att förlora allt; gemenskap, pengar, metoder, kollegor, arbete, jobb, vänner, familj, respekt, tacksamhet, värdighet, kärlek, omtanke … ja allt. I stunder trodde jag att jag var galen och var så rädd. Mina inre bilder stämde inte med det jag hamnade i. Jag vet att jag än gång sa till mig själv men det har jag aldrig sagt, trott eller gjort som någon berättade att jag gjort och sagt. ”va dissocierar jag eller är jag galen”. Jag vet ju att både offer och förövare dissocierar och i mina första år i mitt liv var jag ju dissocierad med förträngda minnen. Jag var så rädd att jag återskapade detta. Men så öppnade jag mitt hjärta och då flödade allt fritt. Känslorna tonades bort och jag landade i en stor tacksamhet.

Min kropp visste då hur jag skulle ta mig ut och egot hade inte en chans. Tack älskade kropp. Jag minns nu mitt ”statement” när jag blev färdig terapeut ”kroppen är mitt redskap”. Ja, det kan jag verkligen säga nu. Från min kropp landade jag på en ny plats i frihet, respekt, tacksamhet och med stort ansvar. Vilket lärande!

Ytterligare ett nytt liv i mig

Jag beskriver denna process som att jag transformerat och tagit mig igenom ytterligare ett nytt liv i detta liv, jag kallar detta liv kollapsen. Det betyder att jag har mer och mer kapacitet att stoppa mig själv från att gå in i gammalt mönster och det öppnade för den totala urladdning som väntade. Omedvetet visste jag vad som skulle komma (ser jag nu efteråt). Jag hade många sätt att försöka fly från detta bl.a. att jobba som en galning. Jag höll masken bakom ”hoppet” och mina illusioner. En gammal vän sa till mig häromdagen: ”du hade väl ännu inte utsatt dig tillräckligt för samarbetets djup.” Ja, så sant och det hade ett högt pris det som hände, men jag är så tacksam nu efteråt. Inte alltid stolt, men tacksam och jag föll platt ner på jorden. Nu har jag fått ytterligare insikter som lagt fler pusselbitar i detta syndabockskomplex. Jag har också lärt mig mer om integrering och trauma.  Jag är också än mer övertygad om att inga grupper är utan detta syndabockskomplex, så länge det finns en ledare. Så fort vi har en ledare projicerar och hamnar i konkurrens och jämförelse. Som lärare och terapeut leder du bara en grupp under en kort stund t.ex. i en utbildning. Du har inget att skydda om du ökar din medvetenhet.

Detta är en tuff erfarenhet som jag nu lärt och som jag lär andra. Utåt måste min inre kamp kompromissa min sanning ha synts och jag ser nu att den tyvärr drabbade en del i mitt arbete och också min familj. Jag levde inte som jag lärde. När jag nu landat är det inte tillbaka till egots bur och komfortzonen utan i frihet. Jag är så ledsen att jag inte agerade tidigare man jag var blind eller snarare gjorde mig blind.

Jag värderar inget och kan bara prata om mig själv och min erfarenhet. Jag kommer in kompromissa min sanning mer för att tillhöra. Jag kommer också att följa min intuition när jag blir arg. Ja, vi får se nu vad som händer och jag är här med mina nya steg ut ur komfortzonen. Ett sätt är att gå vidare på den väg jag skapar, bli utmanad och att återigen riskera för att växa. Jag har nu än tydligare mig själv och min kropp och känner mig friare och renare än någonsin. Jag inser också att vi människor bara kan leva vår egen sanning även om andra ser annat. Den sista tiden har jag så många gånger känt glädje i andra människor växt.

En ny lärdom från kollaps

Jag väntade på en stor lärdom. Kanske får jag aldrig veta vad den egentligen innebar, men jag vill säga att jag är så tacksam att livet tog mig tillbaka till mig själv. Så många år jag varit med min själ, och så många klienter jag stött och grupper jag funnits i som lärare i men ändå var jag blind och kunde inte se alla pusselbitar. Tack livet! Jag inser också nu att vi inte kan transformera mönster om vi inte först lärt oss om det. All kunskap kommer från eget lärande. Vi kan inte heller arbeta med andra med det vi själva inte har gått igenom. Det är så lätt att tro sig veta eller ha synpunkter men när saker förkroppsligas får det en annan innebörd. I ögonblick när kroppen kollapsar öppnas hjärtat för vad som skall komma. Det enda jag gör är att andas och öppna fältet av att inte veta. Från den platsen agerar, tror och tillhör jag även om det blir en explosion. Peter Levin (Somatic experiencing SE) kallar det kroppens kollaps för att den sedan återhämtar sig och allt förändras. Vi behöver inte alltid veta vad det handlar om. Jag har t.ex. sett när flera personer kommit tillbaka till födelsen utan att veta om detta och t.o.m. slutat andas för att i ett nytt andetag födas igen och efteråt har hela kroppen sett annorlunda ut. Denna process var långsam i Somatic Experiencing, men den kan också vara snabb och mer explosiv som vi har sett i Reconstructive och Traumahology. Också detta kan hända därute i livet och det hände mig och det fick mig att till en djupare förståelse om vad som har händer både i Somatic Experiencing, Reconstructive och Traumahology, samt skillnaderna och likheterna mellan dessa tre. Jag är också övertygad om att denna förståelse aldrig kan komma om vi inte varit med om den själva.

Före explosionen i form av min kollaps var det som att alla överlevnadsstrategier var där i samma ögonblick, allt för att öppna en ny dörr till själens överlämnade. För människor runt omkring kan detta verka galet eller totalt oförståeligt och en del blir arga, rädda eller börjar döma. Redan när jag gick psykosyntesutbildningen såg jag en del av detta. Jag kunde då inte se tydligt hur det påverkade ansvarigheten.

Denna gång öppnades mitt hjärta öppnades och det tog mig till smärta, sorg, vrede, rädsla, glädje, kärlek på ett sätt jag aldrig upplevt tidigare. Så fritt och rent. Mitt hjärta är vidöppet. Så mycket kärlek, och jag börjar förstå vad kärlek är på ett djupare plan. Jag känner också djup respekt för allt och alla i en stor tacksamhet. Jag är helt naken från min själ och har inget behov av att skydda någon eller något hos mig eller andra. Jag vet ju också att jag vet så lite. Jag är så tacksam för alla år i personlig utveckling genom Gestalt, Psykosyntes, Somatic Experiencing, Identity oriented Psychotrauma, Systemiska konstellationer och Reconstructive där jag växt som människa och tack livet som tagit mig in i de största lärdomarna. TACK!!

 

Illusionen om en enda Community   

Jag trodde att jag hittat ”min” Community som väntat på mig men jag har blivit än mer övertygad om att vi har flera. Jag bara en familj i detta liv och det är min ursprungsfamilj och den familj jag själv skapar med en partner. I dessa dagar har jag också återigen fått erfara att det inte bara är en överlevnadsfamilj. Jag trodde aldrig att jag skulle få ett sådana möten med min mor och jag är en mer klar över att en av mina söner är en äldre själ än jag. Jag valde att lämna en Community och då insåg jag också hur rädd jag varit förut att förlora mig om jag lämnade, men jag fann mig själv. Jag insåg då också att det inte bara finns en Community som väntat på mig, jag har varit i flera och jag har många fler som väntar. Idag, så förundrad och öppen för vad som öppnas. Kanske är det inte så och kanske har jag inte en aning. Ja, då är det så och så får det förbli till jag hittar annat. Men idag vet jag än mer vad som är sant för mig ur en smärtsam upplevelse. Min sanning kan ingen ta ifrån mig.

En ny plats

Det nya nu är att jag känner mig är fri, jag har inte bråttom och det jag kommer göra kanske inte är stort men jag tror att vi alla bidrar på olika sätt i det lilla. Jag vill också samarbeta med andra och tänker inte dra mig undan. Kanske kommer många att säga till mig att jag inte vet min sanning och så får det då också förbli. Jag kan bara vara den jag är och alla människor på denna jord är bara människor och gör och kommer att göra så gott de kan med också många misstag. Det är precis som det ska även om jag skulle förlora allt jag lärt mig och mina förmågor för en stund. Jag är optimist och går alltid vidare i tilltron till livet och att vi alla kommer att finna det vi ska på vår väg för att växa. Jag kommer att fortsätta att gå och så mina frön tills jag dör. Jag kommer att fortsätta att arbeta för livet. Jag är tacksam för livet som tar mig mer och mer in på min stig. Jag är varken stor eller liten. Fri, ren och naken just nu. Kanske är det ett nytt liv, ja vad vet jag. Jag går bara på min stig. Jag har lärt mig att alla jag möter på denna min livs resa är en annan av mig. Jag har chans att ta det och lära innan det är för sent. Jag undrar vilka jag ska möta nu för att lära mer. Jag är så tacksam i allt jag lärt mig och tar till fullo ansvar för mina misstag. Den närmaste tiden har mina handlingar handlat om detta.

Från denna plats i mig är jag så tacksam för livet och jag hoppas att jag kan leva ett långt liv och lära mig mer och mer. Livet är en underbar, men också smärtsam skola och jag lär mig hela tiden. I mina mörka stunder tror jag att jag är fel, men när ljuset kommer i detta mörker ser jag återigen att jag har en illusion om vad min väg ska vara En annan del i mig kan också säga; Jag trodde att du kommit längre med dig själv och jag svarar från mig själv – nej det hade jag inte. Så många illusioner jag har skapat i livet och nu kan jag också se livet bakom en till som kunde transformeras i mitt hjärta. Kärleken är stor i mig till alla och till allt som skett och kommer alltid att vara detta. Jag känner en stor tacksamhet och värme. Det är med ett öppet hjärta jag nu tar konsekvenserna av mitt val och livet öppnar andra möjligheter från allt jag har med mig på min livsresa. Sedan jag mera aktivt började jobba med mig själv har upptäckt så många nya rum i mitt hjärta. Och jag är övertygad om att det kommer mer. När jag inte längre kunde fly, fick jag känna min slav och mästare djupt i mitt hjärta. Det kändes som knivar bröt upp mitt hjärta och det var en enorm expansion. Senare fick jag också möta hela min kropps urladdning i djup kollaps som jag är djup tacksam för. Den tog mig än mer ner på jorden som den lilla människa jag är som vet så lite.

Sanningen förändras för att öppna för mer tillit

Vi kan inte leva utan ett ego men väl transformera detta

Vi kan inte leva utan ett ego, vi kan bara transformera egot bit för bit. I varje bit finns en del av min själ att hämta hem. Från ögonblicket när jag transformerade ”Om det blir för svårt kan jag döda mig själv” började jag lära jag mig mer och mer om ”killing energy” och om hur ingen kan döda mig, inte ens jag själv. Ingen kan ta min kärna om jag inte låter dem. Min kärna är där alldeles ren, oavsett vad som händer och så tror jag att det är för alla människor. Och från den kärnan vill jag leva. Jag kommer inte att missa livet den här gången och jag kommer att göra allt jag kan för att transformera det som måste transformeras för att flöda med livet. Så många delar av min själs splitt som jag hämtat hem och kommer att fortsätta att göra detta till jag dör. Allt bildar mer och mer ett vackert mönster och en dag kanske jag dör också fysiskt helare. I varje splitt finns en gåva, och det är också gåvan till livet. Det är från den jag kan så mina från i nya handlingar. Mer än så vet jag inte just nu och det är fullkomligt tillräckligt. Jag säker inte heller, för livet har lärt mig att de enda kunskaperna jag har är de som har förkroppsligats. Det kan bara ske från eget ansvar och egenmakt/egen kraft. FÖR MIG ÄR DET TILLIT

Assagioli, Psykosyntesens grundare, talar om fem viljor; den goda, den starka, den skickliga, den transpersonella och den universella. Varje sådan har en baksida det goda kan bli för mycket gott, det starka kan bli att vi kör över folk, den skickliga kan bli manipulation, den transpersonella kan göra att jag söker transpersonella upplevelser för att undvika mörkret och den universella viljan kan få oss att jobba för ett större syfte så vi förlorar oss själva.

Våra känslor kan både vara neurotiska eller flödande. Jag kan vara rädd, i vrede, i sorg, i glädje, i lycka, i kärlek, i svartsjuka etc. Jag kan också vara rädd och glad för det. Jag kan känna mig rädd och känna glädje över det. Jag kan känna mig rasande och vara glad och lycklig för det. Jag kan känna sorg och glädje och lycka över det. Jag kan känna svartsjuka och känna mig glad och lycklig över det. Jag kan känna kärlek och glädje och vara lycklig för det. När alla mina känslor i livet kommer med glädje och lycka är jag närmre sanningen. Vår sanning är vår tillit. Vi öppnar nu livet för en helt annan sanning när vi kommer in i det nya paradigmet. Detta kommer att förändra allt vad vi trodde, allt om kunskap, allt om att tillhöra och hur vi agerar och för vad. Franz Ruppert som skapat Identity Oriented Psychotrauma, ett system för att ta oss ur offer och förövare, talar om våra traumatiska, friska och överlevnadsdelar. Han menar att vår gamla trauman alltid söker våra friska delar och att våra överlevnadsdelar står i vägen för att hela oss. De friska delarna av mig har jag mött många gånger i personliga arbeten som han stött mig i och det har öppnat för den plats i mig som är helt ren. Jag ser det som att Franz i dessa arbeten för en stund blev en företrädare för min själ. I Reconstructive och Traumahology blir också energin företrädare för vår själ. Så har jag undervisat, utifrån dessa två vägar, i den ettåriga utbildning jag lett under tre år. Där har jag inkluderat alla de metoder jag lärt mig i livet, både om grupper och individer. Men som alltid tror jag att allt kommer från oss själva och från de grupper vi möter. De tre grupper jag haft har varit mycket olika och också lett mig till nya metoder och insikter.

Framtiden förändrar vårt förhållande till våra arketyper

Jung och Assagioli får ny kraft genom sitt sätt att arbeta med arketyper

Framtiden kommer att förändra våra perceptioner om myter och arketyper. Synen på kollektiva arketyperna förändras nu också. De har vuxit under en tid på över 2000 år när vi trodde att vi kunde dela upp materia och ”spirit”. De har vuxit i en tid av offer, förövare och hjälpare, i en tid då Gud var något utanför oss. Men Gud är all i oss som Eckhart Tolle skriver så vackert om i sina böcker.

Från gamla myter talar vi om att vi lär oss att vandra våra skuggor för att komma samman med Gud. Kanske också gudarna lära sig att bli mänskliga, som i Inannas resa eller i Eros och Psyke. Kanske måste vi lämna illusionen om att bli upplysta och istället bli den människa vi alla är, som också är grymma och har sex från njutning inte skam. Kanske är vi precis som alla andra djur, i vår önskan att reproducera oss själva. Kanske är vårt lärande att växa in i medvetenhet som väntar på oss och att materia och ”spirit” då är detsamma. Det innebär då att min största uppgift är att möta min största överlevnadsstrategi och det mönster jag väljer att transformera i detta liv.

Kanske måste gudarna bli mänskliga och vi kan inte fly till att vara gudar igen. Kanske kan ingen i detta liv arbeta på Guds vägnar. Kanske är vi här för att arbeta på jordens vägnar var och en av oss. Kanske kan ingen annan ta oss till våran själ utan den måste vi själva göra i en smärtsam process.

Jung kallas denna process individuationen. Assagioli talar om att först överlever vi sedan genomlever vi för att leva och detta är en ständigt pågående process om att avidentifiera oss. Jag har lärt mig att vi i varje situation måste vi först öppna dörren till vår överlevnad så att den inte slår tillbaka med full kraft och då kan det öppna rena jagets struktur från medvetandet i sig. Ibland kan vi undra vem som talar i denna mystiska process. Själv hamnade jag i en process där jag var helt övertygad om att det var egots struktur som tog mig till en plats jag varit förut tills jag insåg att det var själen som använde samma struktur för att få mig att överlämna mig till mig själv. Själen som jobbar hårt för att jag ska leva och lära. Som jag ser det så är själen den som jobbar hårt för att jag ska komma närmare mitt jag (självet).  Mitt lärande fram till i dag 61 år gammal är att jag blir mer och mer avskalad och ren. Även en Community har en struktur från ett rent jag. Vi kan kalla det ”det rena vi-et”.

Ja, detta är min resa och hur jag lär mig i min process tills dagens datum. Du har din resa som din egen läromästare för att öppna för dig. Jag tror att vi har lika många teorier och metoder som det finns människor på denna jord. Alla har sitt lilla bidrag. Alla har möjligheten att bidra. Så många att möta i en förunderlig kreativ process.

”Vi domineras av allt som vi själv identifierat. Vi kan ändra detta genom en identifikationsprocess, men det normala misstag som vi alla gör är att identifiera oss med ett visst medvetande innehåll snarare än med medvetandet i sig i denna process. Vissa människor får sina identiteter från sina känslor, andra från sina tankar, andra från deras sociala roller. Med denna identifiering som är en del av personligheten förstör den frihet som kommer från det rena ”jaget”. – Roberto Assagioli

Vi har alla ett syfte i detta liv och det är därifrån som vi sår våra frön som vi sen ska skörda. Vi kan aldrig veta hur det ska bli och vi är aldrig förberedda på dessa händelser eller val som vi gör från våran själ och de är för det mesta mycket smärtsamma upplevelser. Ingen äger något och kan äga något och när vi dör en gång kan vi inte ta något med oss. Vi kan bara ta livets erfarenheter. Vi dör och återföds till en djupare insikt i livet hela tiden. Som Elisabeth Kubler Ross beskriver i sin bok ”Döden är livsviktig” och vi växer ur smärtkroppen som så vackert Eckhart Tolle beskriver den. Mina misstag är mina lärdomar och det är ur dem jag växer. Sakta, sakta behöver vi komma hem för att kunna arbeta för livet som människa och inget annat. I stunder har vi intuition och i andra stunder överlevnad, och så kommer det att förbli. Det blir säkert tufft, men vi får aldrig ge upp. Kanske blir det inte tufft när vi tar vårt ansvar, vad vet jag – ingenting.

Ett stort tack!

Göteborg den 21 augusti 2018

Marie Fridolf

0709812963

marie.fridolf@humansky.se

Socionom, psykosyntes- och traumaterapeut, processledare och samverkanskonsult.

copyright Marie Friddolf

Lämna ett svar

tre + 8 =

Stäng meny

Samarbete innebär att det inte går att fatta beslut om någon person inte är med. Inte heller kan en person bestämma över en annan. Därför sätts viljan och engagemanget i fokus. Nya metoder för lärande utifrån engagemang växer fram. De skiljer sig väsentligt från de traditionella metoderna som ofta innehåller förhandling, kompromiss och majoritetsbeslut. Samarbetet hålls samman genom viljan att göra gott. Det är detta som motiverar, ger passion och mening åt arbetet. Samtidigt hamnar vi ibland en värderingskonflikt mellan att göra gott och olika lojaliteter. På fem minuter har värdegrunden utvecklas i en grupp/ett system beroende på deltagarnas historia och traditioner som omsätts i mentalitet, en tyst kunskap i samarbetet. Om vi söker oss till gemenskap förutsätter det att vi tidigt lyfter det vi ser och arbetar med vår mognad. I en mogen grupp går samarbetet smidigare och gruppens styrkor kan nyttjas så att ”ett plus ett kan bli tre”.  Fördjupade relationen är då en förutsättning. Vikten av en balans mellan att ta/få och att ge är påtaglig, (den kan vara både materiell och psykologisk). Detta samarbete bygger på att alla i ett team är ledare. Det ställer särskilda krav på gruppen om det finns en formella team eller projektledare. Denna person både för sig själv och andra i teamet är en av ledarna, även om han eller hon har formellt ett ledarskap. Det tar mycket lång tid att bygga upp ett förtroende som är raserat. Den enda strategin som då fungerar är att gå till källan och reda ut svårigheterna. För att bygga samarbetsstrukturer behövs både system, strukturer och relationer som bygger på principen att ”ett plus ett ska bli tre”.

Detta ledarprogram samarbete drivs tillsammans med Emma Rosqvist Katlaway och Katarina Falk LTOU. Det vänder sig till välfärdens samarbetande professionella. Det syftar till att skapa ett ”nytt” ledarskap och teamwork. Planerad start i mars 2019. 

I denna utbildning får du en förståelse och redskap att möta dig själv på ett helt nytt sätt. Utbildningen vänder sig till dig som arbetar med människor, t.ex. terapeuter, socionomer, läkare, sjuksköterskor, lärare mm. I slutet av denna utbildning kommer du att kunna:

 

Utbildningen omfattar 4 ggr 2 dagar och startar hösten 2019. Detta utbildningsprogram drivs tillsammans med tre andra traumaterapeuter. Detaljprogram finns färdigt under mars 2019.

Den enda tiden som finns är nu. I nuet kan vi öppna för evigheten och i det ögonblicket är det förflutna, framtiden och nu närvarande samtidigt. Nuet och visdomen blir ett i stunder när vi ändrar vårt perspektiv, vid insikter och AH- upplevelser, i ett nära möte med oss själva eller andra. Då stannar tiden och allt bara är. Dessa stunder kan bli fler och expandera. Vägen dit kan ibland vara smärtsam och vi behöver på olika sätt lösa upp den smärta som sitter i kroppen. Vi behöver också möta det vi på olika sätt lagt i skuggan av vårt liv. Det vi är rädda för eller kanske inte är så stolta över. I alla gemenskaper behöver vi bli vår sin egen auktoritet. Vi är alla här för att bidra till livet. Det är ingen slump vad du gjort i livet, ur det har ditt syfte sakta skapats. I denna ettåriga utbildning där du får möjlighet att öppna för ditt uppdrag och syfte. Utbildningen kommer du att:

 

Utbildningen startar i mars 2019 och pågår till maj 2020 omfattande 21 dagar under 7 helger.

I skönheten och värdigheten hittar du din visa kvinna. Hon vill att du ska sprida dina frön och bidra till världen. När vi lever våra liv i mötet med oss själva, vet vi någonstans där inne att vi behöver ära vem vi är i vårt ursprung. Det kan vara en utmaning, men samtidigt har vi inget val. Den visa kvinnan kan ta oss dit och kommer alltid att göra detta. Hon har mycket kraft och visdom. Hon är sanningen i dig. Många av oss är rädda för henne, hon låter oss inte komma undan, men hon väntar tålmodigt. Att vara vis har inget med ålder att göra. Du kan vara vis när du är 30 år. Visdom handlar om att kunna se andra perspektiv, på allt i livet. Den visa kvinnan vet att lager på lager försvinner försvaren inne i dig och en dag kan du bara le och leva innerligt. Då lever du här och nu och varje dag blir en gåva. Människor berör, människor rör sig och den visa i dig gläds när alla i frihet lever sina syften, ÄVEN DU. Hon har inte många illusioner, utan bär livet med en stor realitet. I denna workshop möter du din visa kvinna som att dig till befruktande mörker. I det mörkret finns dina gåvor.

Många tror att tillit förutsätter att vi har kontroll och genom det skapar en trygghet. I verkligheten kontrollerar vi ingenting, vi skapar på detta sätt bara en känsla av tillit. Vi försöker mäta allt som sker för att skapa mer känsla av trygghet och tillit. Tillit är dock ingen känsla utan mer ett tillstånd som bara är. Vi kan ha en massa känslor och vara i dem otrygga och ändå befinna oss i ett tillstånd av tillit. Hur är det möjligt? Någonstans i oss vet vi att allt är som det ska, och det skapar ett lugn i hela kroppen samtidigt som vi kan känna kärlek, vrede, vrede, sorg och rädsla. Vi människor har helt unika förnimmelser kopplade till olika känslor. Vi behöver lära oss skillnaden mellan känslor och förnimmelser. Känslor skapas ofta från erfarenheter medan förnimmelser är något vi föds med, men som kan förändras när de kopplas till känslor. När vi föds vet vi vad smärta är, men utan känsla. Senare kan vi bli rädda för smärta och då har den rena förnimmelsen förändrats. Tillit kan sägas vara en förnimmelse som är och kan vara helt ren om den inte kopplas till en tanke eller känsla. Ett bra sätt att ”testa” vår tillit kommer när jag vågar gå in i kaos. Fler och fler grupper vågar möta kaos för att de ska hitta strukturen i det system de omedvetet skapat. Vi agerar utan att veta, vi bara litar på att det som sker ska ske. Det är att överlämna sig till skeendet. Detta är en av grundpelarna i kaosteorin. Enligt kaosteorin förändras system genom mycket små oförutsägbara förändringar som på sikt ger oförutsägbara skillnader, ett fenomen som kallas fjärilseffekten. Dessa oförutsägbara förändringar bara uppstår. Tillits cirkeln, ”circle of trust”, är ett begrepp som skapats ut kaosteorin. I den har alla samma värde, och genom en uppåtgående spiral växer en grupp i detta ”värde”. I denna cirkel har syftet att öppna för mer tillit både hos de närvarande personerna och hos det system som skapats. På detta sätt kan vi möta oss själva och olika system. Ambitionen är att gruppen ska få lära sig att möta sig själv i fyra olika ”typer” av system.   

På olika sätt närmar vi oss myterna som hindrar oss att leva vårt liv fullt ut som den vi är. En myt kan hålla hemligheter och skapar illusioner som hindrar sanningen… men en myt kan också vara en inre bild, saga och arketyp som kan öppna upp för det som har varit dolt. Sanningen väntar alltid på att bli levd om förr eller senare krackelerar myten som hindrat sanningen. Dessa myter repeteras som sanningar. När vi använder den senare definitionen an myter förstår vi att allt är större än jag och allt har ett mönster. Dessa myter kan stödja oss djupare in i vår egen process för att hitta vår unika sanning.  I en liten grupp om 6 personer kommer du att få möta dig själv och få del av olika teorier för att komma djupare in i dig själv. Vi träffas 6 gånger, en gång i månaden.

Det paradigm vi lever i idag som frodas av vårt sätt att konkurrera, jämföra, offra, vara speciella och ta kraft/ge kraft, kommer sakta att tona bort. Detta ersätts av det nya paradigmet som vi längre varit på väg in i, det som bygger på samarbete. Vi behöver arbeta hårt för att komma till den punkt då vi är fria att bidra med det som expanderar våra handlingar, relationer och möten, istället för att exkludera. Samarbete kan bara ske utan en ledare i nätverk mellan människor och genom partnerskap mellan grupper och organisationer. I denna workshop lär vi oss att

Så att ”ett plus ett kan blir tre” och något nytt skapas

 

Det är inte händelsen eller bristen som skapar trauman utan vår förmåga att hanterar dessa. Vi får trauma av egna upplevelse, från familjen och samhället. Kroppens reaktion i dessa  situationer är ”fight” eller ”flykt”, och om dessa inte är möjliga ”frys”. Från alla dessa tre  traumareaktioner blockerar vi olika delar i kroppen och skapar strategier för att skydda oss i livet. Vår ”följare” är den som gör allt detta på ett mycket kreativt och aktiv sätt. Trauma och chock senare i livet kan vara en början att öppna för en frigörelse och  expansion. Traumaarbete kan frigöra och expandera gåvorna vi har gömt.  Vi kommer att arbeta i tre dimensioner samtidigt: