Att växa som människa

Att vara offrad

Dags att lämna våra grandiosa mönster

När vi ser livet bortom våra överlevnadsstrategier blir ingen offrad och samtidigt blir alla offrade som barn. De överlevnadsstrategier vi skapat från den tidiga dynamiken av att bli offrad gör att vi sitter fast i historien och tar oss dit om och om igen tills den dag vi frigör oss. Det farliga är när detta också sker på en kollektiv nivå när de som blivit offrade omvandlas till ”drevet” som ger sig på en person, en grupp eller ett kollektiv och gör dem till förövare. Denna dynamik som både är individuell och kollektiv, består av triangeln offer, förövare och hjälpare. Jag kallar denna triangel överlevnadstriangeln. De värsta förövarna hittar vi i dem som hela tiden letar efter nya förövare som de kan använda för att befästa att de är offer. Det är också så de gör sig av med sin egen grymhet genom att lägga den på andra. Vi blir inte offrade som vuxna utan vi väljer, om än omedvetet, att bli offrade.

Om vi däremot äger vår egen grymhet så äger vi också vår egen kraft. I början kommer den grymheten i en destruktiv form. När det kan transformeras kan vi stå i vår fulla kraft. Men för en del av oss är skammen så stor av att just vi har blivit offrade som barn, så istället för att gå till den smärtan och se hela mönstret så börjar vi döma andra eller än värre göra oss till hjälpare för andra offer. Det är dags nu att kliva ned från korset och lämna det grandiosa mönstret att offra oss för familjen, våra barn, organisationer, partners, vänner, vårt land, vår kultur, ja för hela världen. Ingen av oss kan bära för andra i sitt omedvetna offrande för att rädda världen. Vi lever i ett samhälle som bygger på att ständigt hitta nya syndabockar som vi kan lägga våra förövarenergier på, som är villig att offra sig för en större sak (om än omedvetet). Syndabocksmönstret sitter djupt i vår kultur och när någon gör oss till syndabock, har vi fått lära oss att vända andra kinden till. Vi drar oss då istället undan och vågar inte stå upp i vår fulla kraft. Istället börjar vi döma den som förövat oss och på så sätt lägger vi vår kraft hos den personen.

Vi har också i Sverige fått lära oss tidigt att inte vara någon från den svenska jantelagens smygande manipulation. Den som präglat ett helt folk under lång tid. Och när någon vågar stå upp så skyndar vi oss att stödja den personen så vi inte behöver stå i våran egen kraft och utmana jantelagen. Djupt därinne kokar förövarenergier från den aggressivitet det väcker i oss. Och en dag så exploderar vi utan att förstå vilket fängelse den kultur vi lever i skapat. En del exploderar inte utan förövarenergierna kommer smygande i form av manipulation, förförelse, kamp, jämförelse och fördömanden av andra.  En del suger fullkomligt energin ut ur andra så de blir helt dränerade och när det leder till att den andra exploderar gör de dem till förövare. Men allt detta är bara olika former av förövarenergier, vi har bara  olika sätt att utöva dem på. Ingen kommer undan!

Vi har alla fyra grandiosa beteendena för att skydda vårt sår; att göra oss större än oss själva, att göra oss mindre än oss själva, att springa ifrån oss själva eller att gömma oss för oss själva. Det är så barnet i oss överlever smärtsamma händelser genom att skapa grandiosa strategier som tar oss från den vi är i vårt ursprung. Några av dessa är mer accepterade i vårt samhälle. Att förminska och gömma oss öppnar offret, att förstora oss och springa ifrån oss själva öppnar förövaren. När vi inte vill acceptera att vi alla har dessa fyra strategier med olika grad av offer- och förövarenergier, så gör vi oss till hjälpare. Denna hjälpare försöker bara dölja det mönster som vi alla skyddar; att vi är förövare. Men i det ögonblicket bjuder vi in förövaren. Den som hjälper gör sig större än en annan människa och döljer på så sätt sin förövarenergi. Vi lever idag också i ett samhälle som bygger på att vi skapar beroenden i en hjälparkultur. Och så sitter vi fast i denna triangel med rädda lojala medborgare som blir mer och mer beroende av samhället när vi berövar dem deras kraft. Om vi istället vågar stå i sanningen att vi inte kan hjälpa en enda annan människa så är uppfattas vi som smått galna. Av några blir vi respekterade, då de också vet att alla behöver ta tag i sina egna liv. Andra gör personer som inte vill hjälpa till förövare, då de vill fortsätta att vara offer.

Det är smärtsamt att öppna smärtan

För att ta oss ur denna dynamik behöver vi bjuda in ”jordligheten” och se hur vi har blivit offrade och hur skadade vi är långt där inne som barn från den kultur, det samhälle och den familj vi är födda in i. Detta kan öppna oss att börja se och transformera våra försvar, ibland hårda och ibland mjuka, som vi skapat för att skydda vår skörhet och livsenergi. En del har ett hårt skal likt pansar där de gör allt för att hålla borta andra och andra har ett mjukt skal där de är följsamma och på så sätt blir de totalt onåbara. Men innanför finns något som är både hårt och mjukt i den sanning som vi är här för att öppna. Ingen människa är bara mjuk eller bara hård innanför skalet. Vi behöver äga båda så att de kan växa bortom mönstret offer, förövare och hjälpare.

Alla människor har tidigt i livet skapat ett skal för att skydda den vi är i vårt ursprung, den människa vi är. Men tyvärr skapar vi också illusioner om vad som finns innanför skalet och så tror vi att vi öppnat upp men egentligen har vi bara skapat en ny överlevnadsstrategi. En sådan illusion är att om skalet är hårt så är det mjukt inuti. Men tänk om det är tvärtom att om vi är hårda därute är det också hårt därinne men på ett helt annat sätt. Tänk om skalet bara är en öppning till det vi kan transformera och bidra med till livet. Personligen har jag erfarenhet av att det som finns innanför mitt skal både är mjukt och hårt. Den personlighet som livet öppnat för oss har skapat överlevnadsstrategier som gynnar oss och de som inte gynnar oss. Ingen människa kan leva utan ego, det skulle göra oss totalt konturlösa. Livet handlat om att göra oss vän med vårt ego för att ta oss igenom lager på lager av vårt ursprungsmönster.

Det intressanta är att offer-förövare-hjälpare triangeldrama inte så sällan byts ut till en annan triangel; kropp, själ och ande. Det som vi dagligt tal kallar andlighet. Jag kallar det den spirituella triangeln. Vi flyr till andliga rörelser för att slippa ta ansvar, för att slippa känna, för att tro att vi är någon när vi egentligen bara är små människor allihop. Vi har alla blivit offrade på något sätt och vill skydda vårt sår och hindra oss att känna efter hur skadade vi är.

För att tydliggöra vår förmåga att växa utan att skapa en ny triangel behöver vi växa ned på jorden. Jag kallar detta jordlighet. Det handlar om att gå in i livet som det är utan att fastna i överlevnadstriangeln eller den spirituella triangeln. De betyder att vi alla är människor, ingen kommer undan, och livet handlar om sakta frigöra oss bit för bit från alla illusioner och samtidigt inte skapa nya. Dett arbete gör oss mer och mer fria så att själen kan växa ned i vår kropp. Kanske kommer vi att vara fria först när vi dör den fysiska döden. Vi är här en stund och så lämnar vi igen när det är dags och omvandlas till jord. Det intressanta är att vi också låter delar av oss omvandlas till jord under vår livstid. Det kallar jag transformation. Den resan är ensam och ingen kan gå med oss in i de sammanbrott vi går igenom som kan transformeras till ett genombrott. Vi kan möta dem som vet detta och som kan sitta utanför denna dörr som ett stöd, MEN DE KAN ALDRIG GÅ MED OSS IN.

Så många jag mött som har överlämnat sig själva till andras s.k. kunskap om deras liv (inklusive mig själv). Så många jag mött som tror att de har större gåvor än andra (inklusive mig själv). Men tack och lov tog jag mig ned till jorden igen för att bli är mer människa och då ser jag från mina genombrott att detta var en stor livslögn. Men något annat uppenbarande sig; JAG ANVÄNDER ANDRA OCH ANDRA ANVÄNDER MIG I SIN MÄNSKLIGA RESA FRÅN ÖVERLEVNAD OCH SPRITUALITET HEM TILL SIG SJÄLVA FÖR ATT VARA TILLGÄNGLIGA FÖR LIVET.

De människor jag idag möter som verkligen är andliga eller som jag vill kalla att de först blivit jordliga har alla klappat ihop, smält eller krackelerat och gått igenom så mycket smärta. Och jag möter dem inte i andliga rörelser utan vardagslivet. De har, precis som jag, har inget intresse av att få andra att gå med i någon rörelse de vill skapa eller har skapat. De lever som människor i större och större frihet och utan att försöka vara någon. För mig innebär det att själen håller på att växa ned och öppnar ödmjukhet, livsenergi, intuition, tacksamhet, acceptans, kärlek, värdighet och växande utan behov av jämförelse, konkurrens och makt över någon eller något. När de börjar tala om sitt liv så har de en sak gemensamt; de har haft ett sammanbrott. Och vi är många, men i gemenemans mun kallas vi inte andliga.

”För att ett frö ska uppnå sitt vackraste uttryck krackelerar det helt. Skalet sprickor, dess insida kommer ut och allt förändras. För den som inte förstår hur vi växter ser detta ut som fullständigt sammanbrott, då vi inte kan skydda något längre. Den som förstår växt gör sig redo att göra detta om och om igen. Detta kräver en enorm styrka helt bortom offer, förövare och hjälpar dynamiken. En del av oss blommar ut sent i livet då sanningen inte kan förnekas längre. Det kan behövas många krackeleringar innan vi tar det. På den resan är vi ensamma och kan bli fria, men vi kan också bli brukade av andras icke växande och kontrollbehov. De farligaste är de som tar kraft ur andras växande. Ingen annan kan veta vad vår sanning är. Den visar sig bara i de krackeleringar vi öppnar för.”

Frigöra oss till livet

Under jordelivets helhet är vi här för att expandera vårt lärande för att hela tiden ta ny form. Det är här och nu i livet som vi kommer att frigöra oss från överlevnad och ta oss ut ur spiritualitet för att öppna för att livsenergin ska kunna flöda och ”containas”. Den första är nog den svåraste eftersom överlevnadsstrategier sitter så djupt i oss och dessa har också skapats  ur barnets grandiositet. Som barn tror vi alla att vi är magiska, men livet kan lära oss att vi inte är särskilt magiska. Det är livet som är magiskt inte vi, vi är inte särskilt märkvärdiga någon av oss. Att frigöra oss från den andlighet vi skapat tidigt i livet är också svårt eftersom vi tror att det är en gåva. När jag talar om att våra gåvor kommer ur trauma och överlevnadsstrategier menar jag något helt annat än andliga gåvor. Jag syftar här på gåvor som har med att vi är människor, ganska enkla och okomplicerade. Andra som inte mött sig själva kan aldrig förstå vårt lärande, men för oss handlar dessa om liv och död.

Det intressanta är att vi i byggt samhällstrukturer som kommer från det grandiosa andliga barnet som tror att hon kan styra över liv och död. Dessa är inte gåvor utan andliga grandiosa maktbegär i önskan att göra oss större än livet. Allt som gör att vi flyr livet som är oss givet kommer ur behovet att göra oss större än smärtan. Därför finns det också andliga läror. Många människor möter i sitt sökande efter sig själva andliga ledare som inte är andliga alls utan bara velat styra över andra. Vi människor har i dessa rörelser gjort dem till magiska och lämnat ifrån oss vår kraft till dem, precis som vi lärt oss att göra i samhällsstrukturer. Lojala medarbetare är aldrig fria i samhällsstrukturer, precis som människor som följer andliga ledare aldrig är fria. Både dessa rörelser kan bli fundamentalistiska och då är vi alla förlorade. Ur dessa rörelser skapas syndabockar. Sanningen är alltid grym när vi får insikt men den befriar oss också. Vi behöver möta oss själva utan behov av att styra (inte på något sätt) för att vi ska befria vår sanning. Detta är vår smärtsammaste resa i livet.

Vi är inte här för att hjälpa andra på den resan. Vi kan vara i en spegling till människors frigörelse av överlevnadsstrategier, men aldrig på något sätt spegla när människor släpper taget om det de tror är andlighet. Det gäller både dem som gått in i det de kallar andlighet och dem som har ställt sig utanför genom att de säger sig inte tro på detta. Att ställa sig utanför andlighet innebär att vi skapat något att kunna ställa oss utanför. Frigörelse från det vi skapat som andlighet är en smärtsam och ensam resa.

Vad är då jordlighet

Jordlighet innebär att ”allt är som det är”, vi har olika gåvor som väntar på att bli levda, vi är alla i ett unikt system att upptäcka, ingen är värd mer eller mindre än någon annan och vi krackelerar bit för bit för att bli människa och inget annat. Vi gömmer oss inte längre genom att fly till en annan dimension för att hela oss, till exempel till andlig ledare eller andliga metoder. Vi gömmer oss inte heller längre bakom det som hände och fightas med dessa händelser, Vi fightas inte heller med andra människor eller med vår inre kraft och livsenergi. Det innebär också att vi slutat att söka och i stället går till botten med  vad allt handlar om för oss. Vi vågar stanna i kollapsen ut ur freeze till livet för att transformeras utan att ha något skydd.  När vi gör den resan kan flera av oss verkligen tro att vi är galna då vi inte längre har något att hålla oss i. Vem är jag! Det innebär att vi transformerar vår inre följare som är skapad ut traumatisering till att börja följa oss själva istället för andra. Då kan vi få livsenergin att cirkulera. Vi behöver skapa VÅRT EGET.  Att vara i sammanhang där det ges utrymme till denna transformation till frihet är nödvändig. Men när vi är som mest sårbara kan vi också bli till för andras utnyttjande. Då kan vi söka oss bort från oss själva till strukturer som vi tror håller oss. Många av oss är så rädda för kollapsen att vi flyr med våra liv till andra processer, den vanligaste är intellektet. Men när vi tagit oss igenom kollapsen den första gången så vet vi att vi klara det och att det kommer att komma fler. Livskriser tar oss alltid dit.

Att bli offrad

Alla är vi barn som har blivit offrade. Det innebär inte att det skett medvetet utan snarare så har våra föräldrar, andra vuxna och kollektivet offrat oss i sina omedvetna mönster. De flesta människor är inte elaka utan bara omedvetna. När vi ser det öppnas också smärtan i att se och ta ansvar för vad vi gjort med oss själva och andra. Men det finns också människor som inte har den förmåga att ta sitt ansvar och möta sig själv. Gränsen mellan narcissism, psykopati och spiritualitet är ibland hårfin.

De flesta människor låter de inre barnen sakta växa upp och öppnar för livets växande, men det finns också de som inte väljer den vägen. Många av dem har inte förmåga till empati för andra människor utan har lärt sig att visa empati. Jag läste en studie för flera år sedan som visade att redan som ettåring så visade barn psykopatiska drag som föräldrarna inte på något sätt kunde få dem att ändra. Jag är själv uppväxt med två föräldrar som inte hade förmåga till empati för andra människor, en med psykopatiska drag och en med narcissiska drag. Det som skyddade mig i allt detta var ”drömmen om den lyckliga barndomen”. När den krackelerade började min resa tillbaka till mig själv och till att fortsätta att transformera mitt förhållningssätt till min historia och mina överlevnadsmönster. I början var det svårare eftersom jag skyddade och ibland fortfarande skyddar andra offer och förövare. Det sker när jag göra mig till hjälpare.

Det tog mig lång stund att komma till den plats där jag såg hur jag hade blivit offrad. Det behöver inte vara särskilt stora trauman för att vi ska bli offrade och oavsett storlek så sitter vi fast i dem. Vägen är inte att börja jämföra med andra! Vägen är att börja med att se sig som offrad och inte ställa sig frågan varför. Varför-frågan kommer aldrig att få ett svar.

Vi är alla skadade

Vi blir inte offrade som vuxen

Livet tar oss till liknade situationer som i vår barndom för att vi ska kunna transformeras och ta oss ur dem som vuxen. Men en del tar inte det utan kommer istället djupare in i sitt offer och då öppnas dynamiken offer-förövare-hjälpare än mer. Möjligheten att ta dig ur av att ha blivit offrad kommer bortom den dynamiken, när vi bestämmer oss för att gå in i smärtan av att ha blivit offrad så att det kan lösas upp utan att döma någon. Det är oerhört smärtsamt, men kan öppna för den del av oss som är och har alltid varit totalt oförstörd. Jag minns när jag i ett arbete hos Franz Ruppert fick insikten; men inget handlar ju om mig allt var bara en stor projektion på mig…och då visade hon sig i mig, hon som var totalt oförstörd. Det rena barnet. Sådana här upplevelser kommer alltid inifrån och vi kan aldrig lära av andra eller försöka prestera fram dem. De kommer inte om vi skyddar eller dömer. De kommer inte heller när vi fastnar i illusionen av att vi behöver frigöra kärleken. Kärleken kommer när vi ser att allt är som det är. Då blir vi fria.

Senare i livet har jag gång på gång frigjort mig själv för att öppna mer självkärlek och kärleken till min mamma och pappa och deras smärta som inte längre var min. Det har flera gånger kommit ur händelser som skapats ur genombrott till mitt själv. Jag har mött flera andra personer som också tagit dessa steg att fullkomligt krackelera, men också andra som istället skapat en ny överlevnad som de gömmer sig bakom då de inte vågat släppa kontrollen. Ja, inte så konstigt då vi människor är livrädda för att dö, att helt tappa kontrollen och bli en ”blöt fläck” (to be nobody). De jag har mött som vågat möta ett sammanbrott beskriver hur de i denna smärtsamma upplevelse inte kunnat lämna kroppen, utan värkt ut smärta. Förutsättningen är att man har kunnat hålla sig själv och mött insikten av att som barn blivit skadad när man offrats i andras ofullkomlighet. Det kan öppna empati till sig själv. Senare kan den självkärleken också öppna empati för sin egen ofullkomlighet, som också offrat andra människor.

Att vara skadad 

Alla människor är skadade från sin uppväxt på något sätt. Kanske någon inte har fått anknytningen, inte varit önskad, blivit syndabock, utsatt för övergrepp, bortvald, haft en sjuk förälder, nonchalerad, inte fått vara arg, ledsen eller rädd mm. Detta är oändligt, och för oss alla. Det skapar överlevnadsstrategier som gör att vi kan hantera livet. Bortom dessa finns delar av oss som är skadade och delar som är hela och totalt oförstörda. En del av oss väljer att jobba med oss själva och andra är inte ens medvetna om sina överlevnadsstrategier och hur skadade de är. Den dag vi öppnar vårt hjärta, som kan ta lång tid, kan vi se på oss som skadade. Det öppnar empati och kärlek till oss själva. Människor med mindre trauman tycker inte att de är traumatiserade eller skadade, men små event eller brister kan skapa stora trauman i kroppen. Det finns en sådan förvirring om vad trauma är och många människor tror att det handlar om krig och stora övergrepp. Men det är inte händelserna i sig som skapar trauma utan det är hur vi får möjlighet att hantera dessa händelser som ger trauma. Det vi inte pratar om skapar också trauma och en sådan stora brister som får många människor traumatiserade kommer via anknytningen. Det intressanta är också att många med stora trauman inte heller ser på sig själv som traumatiserade och skadade. De jämför med saker som är värre och säger ofta att det jag har är väl ingenting emot vad andra har.

Det allra svåraste i mötet med traumatiserade personer är att komma till öppningen av att de faktiskt är skadade och att de kan se på sig själva utifrån detta förhållningsätt. Detta är öppningen!!! Det tar oss ned från korset och våra grandiosa beteenden. ”Jag är bara en liten skadad fågelunge som behöver tas om hand av mig själv”. De personer som tidigt blev syndabockar som barn är de som minst vill se sig som skadade. Syndabockskomplexet är ett grandiost mönster som vi då samarbetar med för att hantera traumat; att göra sig större genom att känna sig utvald att bära andras grymhet och skamlöshet. Många har tidigt blivit manipulerade och därifrån blivit den som ska bära familjens grymhet. Inte så sällan hör jag dem säga ”jag är värd detta”. Förutsättningen för att bli syndabock är att låta sig bli offrad utan att se sig som offrad. När vi som vuxen möter situationer där vi blir offrade har vi då möjligheten att se att vi blir offrade och ta oss ur detta ”här och nu” för att läka barndomens händelser. Det sker alltid här och nu, inte genom att gå tillbaka till barndomen.

När vi öppnar för att se hur skadade vi i grunden är så öppnas också en enorm kraft som vi stängt in under lång tid. Då kan den transformeras till ren kärlek. Den livsenergin/kraften kan nästan inte ”containas” och smärtan är nästan olidlig. Den är som störst när vi börjar att välja oss själva, vilket aldrig varit tillåtet i vårt system.

”Den skadade lilla fågeln ligger i sitt näste alldeles ensam, ingen att vara, ingen att fråga, bara tystnad. Den lyfter sitt huvud tittar över nästet och se där det finns också andra skadade fåglar i andra nästen, jag är inte ensam. Den kvittrar till de andra och får kvitter tillbaka och sången sprider sig över världen. Den börjar att putsa sitt sår ser sin skadade vinge och öppnar sitt hjärta till sig själv. Hjärtat är det som egentligen är skadat. Den kvittrar jag har ett skadat hjärta och jag håller vingarna tätt om det nu. En vinge är skadad så den behöver extra omtanke från mig för att kunna hålla mitt hjärta. Barnet ser den lilla fågeln tar den i sina handen och smeker den sakta, föder den och ger den omvårdnad till den kan flyga igen. Fågeln kommer aldrig mer glömma eller gömma sitt skadade hjärta.”

Att öppna sitt skadade hjärta

Det är stort steg när vi kan se vårt skadade hjärta. Det är i det ögonblicket vi kan öppna för att steg för steg börja lösa upp det skal vi skapat som antingen är mjukt eller hårt. Det kan sedan börja öppna vårt hjärta och öppna för den andlighet som finns bortom spiritualitet. Vi är alla andliga varelser men behöver bli jordliga först. Då kommer andligheten på ett sätt vi aldrig skulle kunna föreställa oss. Om vi flyr till triangeln kropp, själ och ande genom olika rörelser riskerar vi att förlora vår själs resa. I många av dessa rörelser blir strukturen och det gemensamma viktigare än varje individs personliga resa. Vi pratar ofta om att vi behöver andliga ledare, men vi är alla våra andliga ledare att bidra med det vi har att bidra med till livet. Samtidigt är vi inte särskilt unika alls, i grunden har vi samma sår i rädslan att bli övergivna, uteslutna, utan värde, att inte behövas eller att bli brukade. I grunden är vi också alla andliga varelser som är sammanlänkande i livet, men om vi inte skapar våra konturer så är det svårt för andra att relatera till oss. Vi människor kommer till i relation. Och vi är här för att växa som människor och ta hand om det liv som är oss givet. Vi är också här som medmänniskor för att värna relationer till allt levande. Idag mer påtagligt än någonsin: att värna naturen utan att göra oss som de som vet.

Att se sig själv som skadad kan ta oss ur triangeldramat offer-förövare-hjälpare. Det är bara jag själv som kan ta mig ur denna triangel och läka mitt hjärta. Hjärtat expandrar ut livets kraft till kärlek i brytpunkten mellan himmel och jord. Det är genom vår jordlighet och mänsklighet som vi kan låta himlen få vänta.

Skalet krackelerar 

Öppna för vårt unika system

När tilliten kan öppna vårt hjärtats början till läkning kan vi sakta transformera det skal vi skapat för att skydda vårt skadade hjärta. Skalet visar att alla våra överlevnadsstrategier har samma mönster, samma kärna. Därav vikten att ära våra trauman, då de kan öppnar denna kärna. Några människor ger då sig hän i den smärtsamma resan att transformeras bit för bit. När vi tar emot den resan kommer vi att sakta nå det större perspektivet i den vi är. Det högsta systemet för oss människor är vårt unika system. Det kallar jag andlighet. Från detta kan vi relatera till andra människor. Vi möter i livet de människor som speglar det som vi just nu behöver möta i livet. Ingen människa vi möter är där av en slump,  vi kommer till i relation med dem. Men det finns alltid en fara att vi går in i andras högre system följer deras väg när vi inte tar vårt arbete att transformera till den vi är på allvar. Min egen erfarenhet i allt detta är att det är så lätt att förlora sig när man söker efter ledare. Andliga ledare blir lätt någon vi ser upp till och du gör vi dem till gurus, och i det ögonblicket tar vi oss från oss själva. Inte bara andliga ledare kan bli gurus utan också andra ledare, metoder, organisationer, rörelser, Communitys och teorier. Min erfarenhet har visat mig att vi alla skapar vår egen teori, metod och syn på livet när vi börjar vår andliga resa. Denna andliga resa kommer från insikten av hur skadade vi är i vårt hjärta. Innan vi börjar den resan kommer livet hela tiden ta oss tillbaka till vårt skadade hjärta tills den dag vi ser.  I den stunden vet vi att ingen människa blir offrad medvetet, allt handlar bara om projektioner från människors och samhällets överlevnadsstrategier. Det är då också lättare att se att vi har blivit offrade och kan vi stå upp för oss själva, även mot dem som offrat oss utan att döma dem.

Jag har mött många människor som har föräldrar som förändrats och valt att gå en annan väg genom att ta ansvar. Trots detta sitter deras barn fast i det som hände dem som små. När vi blir traumatiserade stannar tiden och en del av oss kommer alltid vara i den åldern när traumat skedde. Vägen ut är att ta ansvar för att hela detta trauma och ändra våra förhållningssätt till det. Men om vi skyddar eller dömer våra föräldrar kommer vi aldrig att kunna göra detta. Vägen ur trauma kommer genom vrede, sorg, rädsla och smärta utan att koppla det till några särskilda händelser. Men det är klart mycket enklare att gå igenom detta när vi ser livet i projektioner.

De som handlar i ondska dissocierar ofta sina handlingar precis som deras offer, men det försvarar inte det de har gjort. Vägen är även för dem att ta ansvar för sina handlingar.

Att gå sin egen väg

Vi blir ”alltid” dömda när vi går våran egen väg, fråmst av dem som lever i överlevnad. Att gå till andliga rörelser kan också vara en överlevnad precis som hur vi lever i ett överlevnadssamhälle. När vi kommer till en plats där vi också kan känna empati för förövare har vi lämnat denna överlevnad. Samhället och vi människor använder förövare att projicera på. Men naturligtvis måste förövarna ta sitt ansvar. Det sorgliga är att vi människor då spär på för att bli av med våra egna förövarenergier. Förövare måste ta  sitt ansvar, men också alla andra.  Den ”berättelse” som finns på dagordningen i Sverige just nu är klockren och vi ska också komma ihåg att så länge vi vill stanna i offret är vi fast i överlevnadsspiralen och letar efter förövare och vi kommer alltid att hitta nya. Ja, att välja livet är att se att vi alla har blivit offrade och då kan vi ta oss ur känslan av att vara ett offer och också se att vi alla är förövare, Vi behöver alla stanna med oss själva och ser hur skadade vi är i grunden är utan att leta efter offer, förövare och hjälpare eller att fly till spirtuella rörelser.

Vi kan bara lära oss om vi prövar och skaffar erfarenhet. Rörelser påverkar dagordningen och helt plötsligt uppkommer en annan och vi kan aldrig veta vad den kommer ifrån. Är vi medvetna om dem och hur de uppstår öppnas frågan; vad vi gör med dem! Ja vi kan bara börja med oss själva genom att se hur skakade vi själva är och se vår blindhet bakom dold makt och viljan av att få mer. Det är ur detta behov rörelser ofta uppkommer. När vi vet kan ett ”VI” skapas så att vi kan göra annorlunda utan att döma. Då kan vi komma till det större perspektivet bortom det vi tror allt handlar om. Det skapas hela tiden ”berättelser” som påverkar oss och ger oss möjlighet att djup dyka i oss själva för att ta oss bortom att värdera och döma. Livet består av två typer av människor; de som kastar sig i floden för att lära sig simma, en del klarar det och andra drunknar. Så har vi dem som står på stranden och tittar på och gottar sig i andras lyckande och misslyckande. Få vågar verkligen gå in i sitt mörker och sitt ljus.

”Varken framgång eller misslyckande kan förändra vår inre varelse. Det är andra saker som har den gåvan. De kommer från frön som gror i det tysta tills den dag vi ser. En avgörande fråga är vad som gör att andra vill vara med dig? För den du är? För att få hjälp? För att lägga något på dig? För att de älskar dig? Samma är det omvänt min vän. Varför vill du vara med andra. Vi kommer till i relation och dem vi möter speglar oss. Så också våra i professionella val. Livets svåraste insikt; Jag är inte den du tror jag är. Du är den du tror jag är. Du är inte den jag tror du är. Jag är den jag tror du är. Så många illusioner att släppa och frön att gro i denna livets dans så att vi kan öppna våra hjärtan tillsammans.”

Samvetet hindra oss, men hjärtat läker oss

Vi kommer alltid få dåligt samvete när vi går emot mönster som skapats i vår familj, samhället och Communitys som varit ursprunget till våra överlevnadsstrategier. Dessa arenor försöker precis som egot få oss att vara som vi alltid har varit och det väcker skuld i oss när vi går en annan väg. Ingen är perfekt. Och ibland är vi bredda att lämna allt för att få vår familj, vårt samhällets, vår Communitys och vårt egos samtycke även om det går emot vår själs resa. Rädslan att välja vår själ och riskera att bli helt ensam är överväldigande. Om vi gör det inre arbetet för fort kan vi bli traumatiserade, särskilt om vi i våra ursprungstrauman har existentiella trauman. Vi behöver lära oss att hålla oss själva och reglera vårt autonoma nervsystem genom att ”containa” vår livsenergi. Livsenergin rinner ut om vi stannar för mycket i överlevnad. Livsenergin brinner om vi blir överkopplade och utagerande.  Livsenergin blir förstoppad om vi håller tillbaka livet. En del av oss har fått lära oss att vi är för mycket, andra att de ska rycka upp sig och en tredje grupp att de inte ska synas. Detta skapar dessa tre mönster.

När vi gör något annat som vi inte har gjort förut trots vårt dåliga samvete öppnar vi för att kunna läka vårt hjärta och från denna jordlighet öppna för den andlighet som innebär att själen kan växa ned i kroppen. När vi då talar om kropp, själ och ande kommer det med en inre förståelse och inte spiritualitet och medialitet. Då kan vi också förstå att ingen annan kan vara vår andliga ledare över oss, förutom vi själva. Då lockas vi inte heller in i tidens moderna andliga rörelser, som växlar över tid. Då separerar vi inte heller materia från andlighet och vi ger inte vårt liv varken i händerna på vetenskapen eller andliga rörelser.

Vi tackar oss själva för detta uppvaknade och lockar ingen annan dit. Vi delar inte ingredienserna i vårt uppvaknade och vår transformation utan väntar på andras med stor empati och tillförsikt. Ingen av oss kan lägga vår karta på någon annan, men vi kan markera när någon försöker använda oss utan vårt medgivande. Vi kan också bestämma vilka relationer vi vill stanna i, och om vi och den andra stannar så kan vi ge oss rätten att säga vår sanning.

”Det var nu ett år sedan jag valde att ta andra steg. Du såg mig i ögonen sade; lova mig att aldrig sluta att så dina frön. Visdomen är din gåva. Jag lovade och tårarna rann, de tårar som då och då än idag rinner i vördnad och tacksamhet. Jag såg mig om i templet hos ett ursprungsfolk och trodde då att jag visste, men ingenting visste jag. Tack älskade du för att du pushade mig. Jag är dig evigt tacksam. Jag börjar att så nu, och i varje frö som gror är spegeln av ditt ansikte närvarande. I varje frö ärar jag dig och mig;. i mig och i dig. Tack ja det är det vackraste ord jag känner till.”

Göteborg den 16 april 2019                         

© Marie Fridolf, Humansky

 

Lämna ett svar

fyra × 2 =

Stäng meny

Samarbete innebär att det inte går att fatta beslut om någon person inte är med. Inte heller kan en person bestämma över en annan. Därför sätts viljan och engagemanget i fokus. Nya metoder för lärande utifrån engagemang växer fram. De skiljer sig väsentligt från de traditionella metoderna som ofta innehåller förhandling, kompromiss och majoritetsbeslut. Samarbetet hålls samman genom viljan att göra gott. Det är detta som motiverar, ger passion och mening åt arbetet. Samtidigt hamnar vi ibland en värderingskonflikt mellan att göra gott och olika lojaliteter. På fem minuter har värdegrunden utvecklas i en grupp/ett system beroende på deltagarnas historia och traditioner som omsätts i mentalitet, en tyst kunskap i samarbetet. Om vi söker oss till gemenskap förutsätter det att vi tidigt lyfter det vi ser och arbetar med vår mognad. I en mogen grupp går samarbetet smidigare och gruppens styrkor kan nyttjas så att ”ett plus ett kan bli tre”.  Fördjupade relationen är då en förutsättning. Vikten av en balans mellan att ta/få och att ge är påtaglig, (den kan vara både materiell och psykologisk). Detta samarbete bygger på att alla i ett team är ledare. Det ställer särskilda krav på gruppen om det finns en formella team eller projektledare. Denna person både för sig själv och andra i teamet är en av ledarna, även om han eller hon har formellt ett ledarskap. Det tar mycket lång tid att bygga upp ett förtroende som är raserat. Den enda strategin som då fungerar är att gå till källan och reda ut svårigheterna. För att bygga samarbetsstrukturer behövs både system, strukturer och relationer som bygger på principen att ”ett plus ett ska bli tre”.

Detta ledarprogram samarbete drivs tillsammans med Emma Rosqvist Katlaway och Katarina Falk LTOU. Det vänder sig till välfärdens samarbetande professionella. Det syftar till att skapa ett ”nytt” ledarskap och teamwork. Planerad start i mars 2019. 

I denna utbildning får du en förståelse och redskap att möta dig själv på ett helt nytt sätt. Utbildningen vänder sig till dig som arbetar med människor, t.ex. terapeuter, socionomer, läkare, sjuksköterskor, lärare mm. I slutet av denna utbildning kommer du att kunna:

 

Utbildningen omfattar 4 ggr 2 dagar och startar hösten 2019. Detta utbildningsprogram drivs tillsammans med tre andra traumaterapeuter. Detaljprogram finns färdigt under mars 2019.

Den enda tiden som finns är nu. I nuet kan vi öppna för evigheten och i det ögonblicket är det förflutna, framtiden och nu närvarande samtidigt. Nuet och visdomen blir ett i stunder när vi ändrar vårt perspektiv, vid insikter och AH- upplevelser, i ett nära möte med oss själva eller andra. Då stannar tiden och allt bara är. Dessa stunder kan bli fler och expandera. Vägen dit kan ibland vara smärtsam och vi behöver på olika sätt lösa upp den smärta som sitter i kroppen. Vi behöver också möta det vi på olika sätt lagt i skuggan av vårt liv. Det vi är rädda för eller kanske inte är så stolta över. I alla gemenskaper behöver vi bli vår sin egen auktoritet. Vi är alla här för att bidra till livet. Det är ingen slump vad du gjort i livet, ur det har ditt syfte sakta skapats. I denna ettåriga utbildning där du får möjlighet att öppna för ditt uppdrag och syfte. Utbildningen kommer du att:

 

Utbildningen startar i mars 2019 och pågår till maj 2020 omfattande 21 dagar under 7 helger.

I skönheten och värdigheten hittar du din visa kvinna. Hon vill att du ska sprida dina frön och bidra till världen. När vi lever våra liv i mötet med oss själva, vet vi någonstans där inne att vi behöver ära vem vi är i vårt ursprung. Det kan vara en utmaning, men samtidigt har vi inget val. Den visa kvinnan kan ta oss dit och kommer alltid att göra detta. Hon har mycket kraft och visdom. Hon är sanningen i dig. Många av oss är rädda för henne, hon låter oss inte komma undan, men hon väntar tålmodigt. Att vara vis har inget med ålder att göra. Du kan vara vis när du är 30 år. Visdom handlar om att kunna se andra perspektiv, på allt i livet. Den visa kvinnan vet att lager på lager försvinner försvaren inne i dig och en dag kan du bara le och leva innerligt. Då lever du här och nu och varje dag blir en gåva. Människor berör, människor rör sig och den visa i dig gläds när alla i frihet lever sina syften, ÄVEN DU. Hon har inte många illusioner, utan bär livet med en stor realitet. I denna workshop möter du din visa kvinna som att dig till befruktande mörker. I det mörkret finns dina gåvor.

Många tror att tillit förutsätter att vi har kontroll och genom det skapar en trygghet. I verkligheten kontrollerar vi ingenting, vi skapar på detta sätt bara en känsla av tillit. Vi försöker mäta allt som sker för att skapa mer känsla av trygghet och tillit. Tillit är dock ingen känsla utan mer ett tillstånd som bara är. Vi kan ha en massa känslor och vara i dem otrygga och ändå befinna oss i ett tillstånd av tillit. Hur är det möjligt? Någonstans i oss vet vi att allt är som det ska, och det skapar ett lugn i hela kroppen samtidigt som vi kan känna kärlek, vrede, vrede, sorg och rädsla. Vi människor har helt unika förnimmelser kopplade till olika känslor. Vi behöver lära oss skillnaden mellan känslor och förnimmelser. Känslor skapas ofta från erfarenheter medan förnimmelser är något vi föds med, men som kan förändras när de kopplas till känslor. När vi föds vet vi vad smärta är, men utan känsla. Senare kan vi bli rädda för smärta och då har den rena förnimmelsen förändrats. Tillit kan sägas vara en förnimmelse som är och kan vara helt ren om den inte kopplas till en tanke eller känsla. Ett bra sätt att ”testa” vår tillit kommer när jag vågar gå in i kaos. Fler och fler grupper vågar möta kaos för att de ska hitta strukturen i det system de omedvetet skapat. Vi agerar utan att veta, vi bara litar på att det som sker ska ske. Det är att överlämna sig till skeendet. Detta är en av grundpelarna i kaosteorin. Enligt kaosteorin förändras system genom mycket små oförutsägbara förändringar som på sikt ger oförutsägbara skillnader, ett fenomen som kallas fjärilseffekten. Dessa oförutsägbara förändringar bara uppstår. Tillits cirkeln, ”circle of trust”, är ett begrepp som skapats ut kaosteorin. I den har alla samma värde, och genom en uppåtgående spiral växer en grupp i detta ”värde”. I denna cirkel har syftet att öppna för mer tillit både hos de närvarande personerna och hos det system som skapats. På detta sätt kan vi möta oss själva och olika system. Ambitionen är att gruppen ska få lära sig att möta sig själv i fyra olika ”typer” av system.   

På olika sätt närmar vi oss myterna som hindrar oss att leva vårt liv fullt ut som den vi är. En myt kan hålla hemligheter och skapar illusioner som hindrar sanningen… men en myt kan också vara en inre bild, saga och arketyp som kan öppna upp för det som har varit dolt. Sanningen väntar alltid på att bli levd om förr eller senare krackelerar myten som hindrat sanningen. Dessa myter repeteras som sanningar. När vi använder den senare definitionen an myter förstår vi att allt är större än jag och allt har ett mönster. Dessa myter kan stödja oss djupare in i vår egen process för att hitta vår unika sanning.  I en liten grupp om 6 personer kommer du att få möta dig själv och få del av olika teorier för att komma djupare in i dig själv. Vi träffas 6 gånger, en gång i månaden.

Det paradigm vi lever i idag som frodas av vårt sätt att konkurrera, jämföra, offra, vara speciella och ta kraft/ge kraft, kommer sakta att tona bort. Detta ersätts av det nya paradigmet som vi längre varit på väg in i, det som bygger på samarbete. Vi behöver arbeta hårt för att komma till den punkt då vi är fria att bidra med det som expanderar våra handlingar, relationer och möten, istället för att exkludera. Samarbete kan bara ske utan en ledare i nätverk mellan människor och genom partnerskap mellan grupper och organisationer. I denna workshop lär vi oss att

Så att ”ett plus ett kan blir tre” och något nytt skapas

 

Det är inte händelsen eller bristen som skapar trauman utan vår förmåga att hanterar dessa. Vi får trauma av egna upplevelse, från familjen och samhället. Kroppens reaktion i dessa  situationer är ”fight” eller ”flykt”, och om dessa inte är möjliga ”frys”. Från alla dessa tre  traumareaktioner blockerar vi olika delar i kroppen och skapar strategier för att skydda oss i livet. Vår ”följare” är den som gör allt detta på ett mycket kreativt och aktiv sätt. Trauma och chock senare i livet kan vara en början att öppna för en frigörelse och  expansion. Traumaarbete kan frigöra och expandera gåvorna vi har gömt.  Vi kommer att arbeta i tre dimensioner samtidigt: